Idun: 1890

670 IDUN 1890 han med lätt sinne kan betala, sä att ej nyärsräkningarna framför sig kasta en tung skugga öfver julfröjden och fördunkla skenet frän julgranens tända ljus. Men må vi tillika vid våra uppköp, ämnade att bereda våra kära julglädje, ej glömma att tillika bereda säljaren en glad jul ! Till de oseder, som insmugit sig vid julklappsgifvandet, finnes äfven den att hos säljare, om hvilka man vet eller anar, att de äro i trångmål, passa på och pruta ned den önskade varan till ett vida lägre pris, än den kan erhållas för hos den välbergade försäljaren. Detta är icke allenast ett okristligt ocker på fattigmans nöd, utan tillika ett rof af nästans rätt till en julfröjd, som borde medfölja ett sträfsamt, ärligt arbete. Människor, som med allvar söka att hvarje jul bereda glädje åt allt flere och flere personer, skola helt visst märka, att den därmed ökade summan af julfröjd på jorden skall lända äfven dem själfva till yälsignelse, i det de för hvarje år blifva allt mer och mer samvetsgranna och eftertänksamma i både handel och vandel och därigenom bereda en ständigt ökad fond af en tolf månaders lång julfröjd åt sig och sin omgifning. Ty man tänker sig aldrig rätt klart in i en god tankegång, utan att flere andra goda tankar därvid spira upp som snöklockor vid islossningen. Och här, liksom i så mycket annat, som rör hemmets värld, tillhör det oss kvinnor att anslå rätta tonen, så att julglädjen må kunna bli både fulltonig och harmonisk, så väl i stugan eller kammaren med den alnshöga julgranen som i gemaket, där granens ljus bryter sig mot rika förgyllningar och blänkande kristallprismor. Det hela beror på, om där finnes hjärteguld och hjärteklang i julhelsningen : en glad, god och välsignad jul åt eder alla! De fångnas jul. Skiss af Mathilda Roos. Å ulaftonens underbara stämning hvilar J'iÆà|l öfver staden. Decemberkvällens mörker, som ute på landsbygden lägger sig tätt kring skogar och stigar, skingras här af alla de tusentals ljus, hvilka göra gatorna nästan lika upplysta som under dagen. Människorna strömma af och an; i butikerna råder feberaktig brådska, kunderna vimla om hvarandra, ifriga att bli uppassade, stora sändningar af paket skickas åt olika delar af staden. Men så småningom upphör den ifrigaste rörelsen på gatorna. Stunden, då julljusen skola tändas, nalkas ; alla de, som ega ett hem, begifva sig dit. Fadern eller brodern i det rika hemmet kommer tillbaka lastad med paket och bespejad af nyfikna tindrande barnaögon; den fattiga modern, som i sista stunden varit ute för att få en liten gran för billigt pris, skyndar hem med sin skatt under armen och mötes i dörren af jublande skrik från en väntande barnaskara. . . Tystare och tystare bli gatorna, det är som sänkte sig öfver jorden en dröm om kärlek och frid, som förjagar världsbullrets oro. Det är något egendomligt i att en dylik stund gå ut i staden — vandra gata upp och ned — se hur ljusen tändas i fönstren —- föreställa sig dessa olika hem, där öfverallt julen firas. . . Det är något underligt gripande i att tänka på, hur hela den kristna världen, annars så splittrad af skilda intressen, i detta ögonblick enas i en enda känsla: julens glädje. Och medan jag i den stjärnklara decemberkvällen ensam ströfvar af och an mellan de upplysta husraderna, förefaller det mig, som hade för några ögonblick all strid, all äflan upphört, —- genom aftonens stillhet, likt ett pulsslag från mänsklighetens hjärta, vibrerar den stora jultanken: »ära vare Gud i höjden, frid på jorden och människorna en god vilja!» Men då kommer plötsligen som ett skärande missljud i den sköna stämningen en annan tanke. . . Finns det då icke ställen, dit julens glädje icke förmår tränga, ställen, där det glada budskapet endast ljuder som tomma betydelselösa ord? Och fantasien ilar ut i vidare kietsar. . . Den målar sig nästen af synd och skam, af lidande och kval, så mörka och ogenomträngliga att ingen stråle från Betlehemsstjärnan förmår bryta ditin. Dystra minnen stiga upp för tanken, halfutplånade bilder tränga sig fram taga form och gestalt, börja lefva igen, — och slutligen, midt under detta grubbel, som skymmer julgranens ljus, reser sig i inbillningen en tung byggning med grågula stenmurar och en hög, svart tillstängd port. . . Det är kvinnofängelset på Norrmalm, de af brottet stämplades, af samhället förkastades bostad. . . Hur månne de fira julen där — hvad har den haft att säga åt des3a olyckliga, för hvilka den vackra decemberkvällen, de snöhöljda gatorna med deras slädar och bjällror, de lysande butikerna, julgranarna bakom de upplysta fönstren, hemglädje, julbrådska och julfrid—allt, allt är endast vemodiga drömmar från förflutna tider? Hur ha de emottagit budskapet om frid på jorden och god vilja åt människorna? Och omedvetet följa stegen den riktning, hvari tankarne gå: uppför Drottninggatan, inpå Barnhusgatan, bort till det gamla f. d. »Spinnhuset», som ligger där mörkt och ensamt i julaftonens glädje. En ringning på porten, och några sekunder därefter höras steg, nyckeln vrides om i låset, porten öppnas, och jag står inne på gården. .. De nakna stenarne, som på alla håll omgifva gården, se lika dystra och kväfvande ut som vanligt; vinterkvällens mörker genombrytes endast här och där af en sömnigt brinnande lykta; då och då kommer någon gående öfver gården, ibland någon af befälet, ibland en fånge, hvars hvitgrå dräkt spöklikt framskymtar i dunklet. Här är allt så olika emot därute, — så stilla och tyst, så dödt. Eodast de stora, gnistrande vinterstjärnorna, som lysa öfver den mörka gården, äro de samma här som därute. Medan jag står och ser mig omkring, blir här plötsligen lif och rörelse. Från logementen i straffängelset, som upptager södra och vestra sidan af gården, från östra porten, som vetter åt den s. k. Smedsgården, där lösdrifverskorna hållas till tvångsarbete, komma skaror af fångar, hvilka skynda öfver gården, in genom en på venstra sidan liggande port. Det långa sorgliga tåget skymtar hastigt förbi ; endast från lösdrifverskornas led höres ett kväfdt skratt eller prat, men straffångarne gå stilla och tysta, och deras hvitklädda gestalter med de skygga ljudlösa rörelserna glida förbi som underliga dystra drömfigurer. Det är den stund, då julgudstjänst skall firas i kyrkan, dit fångarne äro beordrade att infinna sig. Jag följer således efter det långa tåget, som, alltjämt i samma hastiga takt, går uppför trappan, in i kyrkan, hvilken inom några ögonblick är fylld af denna egendomliga församling af lika klädda, gråhvita gestalter, — lösdrifverskorna på läktaren, straffångarne nere i kyrkan. Gudstjänsten börjar; en julpsalm sjunges, och därefter håller presten ett föredrag. Det är eget och gripande att iakttaga de stackars kvinnornas olika uttryck därunder. Hos strafffångarne märkes på fleres ansikten en djup rörelse; de flesta af dem äro barnamörderskor, bondflickor, som komma hit direkt från sina hem, och då de nu sitta i kyrkan och lyssna på pastorns ord, är det som om de ville framtvinga en stämning från fordom, med hvilken de stilla sin längtan eller insöfva sin oro. De vagga sakta på kroppen, liksom bondgummorna i kyrkan pläga göra, niga eller buga sig, då Frälsarens namn nämnes, läsa ifrigt i psalmboken och deltaga i sången. . . Och öfver en del ansikten breder sig så småningom en stilla frid. . . Minnen från fordom tyckas uppstiga i deras hjärtan. . . de drömma sig tillbaka till den gamla landskyrkan, där de suttit så många gånger med mor och syskon, där de försökt att uppmärksamt lyssna på prestens ord, ända tills lavendeldoften döfvade deras sinne och sömnen smög sig öfver dem, och de förskräckta sprutto till vid klockarens gälla toner: »Allena Gud i himmelrik» !... där de en gång gråtande stodo vid det löfsmyekade altaret och aflade sina löften och gjorde så många vackra föresatser att hålla dem. .. En del åter har ett ovanligt, nästan förtvifladt uttryck i sina drag. Det synes, att julen berör dem, men icke för att bringa en helsning om frid, utan för att störa och oroa dem, kanske väcka ett slumrande samvete, kanska tända en dröjande ånger.. . Hos lösdrifverskorna förmärkes däremot icke en skymt af rörelse ; det är som alla religiösa känslor stelnat hos dem, som om alla minnen dödt bort, som om i deras inre icke längre fanns enresonnansbotten för öfversinnliga tankar. Slöa eller fräcka stirra de framför sig, de sköna orden om frid och försoning klinga meningslösa för dessa olyckliga, åt hvilka lifvet icke bragt annat än ofrid och kval. . . Då gudstjänsten är slut, då de sista tonerna af julpsalmen: »En jungfru födde ett barn i dag» förklingat, stiga fångarna upp och begifva sig till logementen för att fira julafton. Här är verkligen en skymt af jultrefnad. Fångarne ha i dag haft ledigt sedan klockan 12, och de ha användt sin ledighetstid till att efter bästa förmåga pryda logementen. De nakna otrefliga rummen se också nästan inbjudande ut, upplysta som de äro af ljus, hvilka, julen till ära, ha ersatt de vanliga lamporna. En del af fångarne ha förstått att göra det riktigt jullikt omkring sig; liksom i kyrkan försöka