Idun: 1890

189Ô I DUN 675 tittat pâ biljetterna och kylt ut vaggonen. ’Der Mohr kann gehen’. Tyroien! Man borde i alla fall se, hur det tar sig ut. Jag torkar af fönsterimman. Ur det flacka landskapet stiger med ens en bergshöjd upp, långsträckt och grönklädd, en förberedelse till höglandsnaturen. Så åter en och en till — Alpernas förtrupper. Och länge dröjer det inte, förrän tåget rass- lar fram i dalar mellan tyrolerbergen, tätt be- vuxna höjder, branta, upptill hvita af snö, som ligger kvar i remnor och hakar sig fast mellan buskarna. Och snart växa bergen och få jämna snötäcken på sig, och i dalarna nedanför ligga små landtgårdar med sina gröna fönsterluckor, de långsträckta balkongerna och de framsprin- gande taken, sammanhållna af stora stenar — den kända typen för dessa små leksakshus, som vi alla minnas från vår ungdom. Men himlen är allt annat än blå öfver ty- rolernaturen, som den plägar vara på taflorna, regnet smattrar ohejdadt på rutan och stormen ofvanom dalarna, där vi åka fram, tränger järn- vägsröken nedåt, så att den bildar ett hvitt dunbolster, som bäddar sig omkring tåget. När hvirflarna lätta sig, glida nya taflor fram utanför. Det börjar skymma, en blågrå slöja töcknar om dalen, ett och annat ljus tindrar fram här och hvar och slöjan tätnar, medan landskapet ljusnar allt mer från grönt till ljusgrått, till hvitt. Det är vintern, vi kommit in uti. Det är nu ej blott bergtopparna, som bestå sig med snökalotter, utan snön ligger öfver dalarne, och sluttningarnas granar stå hvitklädda som jul- träden hemma. Och tankarna flyga åter dit upp, från december-naturen här till julkvälls- stämningen i norden. Taflorna vexla oupphörligt, bergen torna sig upp på hvarandra, någon öfre kant ha de ej, ty topparnas snö smälter samman med him- lens. Än vältrar stormen hela massor af snö öfver fält och mörka strömmar och små byar, och banvakterna se ut som små tomtar, där de stå orörliga i sina svarta kappor med ka- puschonger. Ibland äro vi inne i lä af bergen. Där är lugnt, där ligger snön tjock pä trädens grenar och är bredd mjukt som ett nytvättadt täcke öfver marken, så att jag endast saknar lämp- ligt sällskap för att få mig en liten uppfri- skande pojkaktig duell på snöboll, då tåget håller hela fem minuter vid den lilla stationen i grytan mellan alpväggarna. Men man har åldrats till humöret under spleendagarna i Tysklands regndusk, och hvar- ken den lille energiske holländaren eller den skäggbevuxne tyske Herr Doktor eller den di- stinguerade italienske galantuomo med det stub- bade hvita håret och de varma, mörkbruna ögonen förefalla hågade att kasta snöboll. Hvarför idéen får gå samma väg som flertalet idéer gå. Jag öppnar i stället Bædeker — den ound- gänglige reskamraten —■ läser, att Gossensass här höjer sig öfver alpkedjan, tittar ut i mörk- ret och antecknar i mitt minne, att jag sett på Gossensass. Hvarpå jag finner det föga lönt att söka efter andra märkvärdigheter. Tåget rasslar in i tunnlar och ut ur tunnlar. Det bär uppför, man känner, hur vagnen lyf- tes, oupphörligt uppåt. Och Brenneralperna susa förbi som hvita jättespöken. Det är ej längre i dalarna man håller sig. Långt nedanför ligger nu landskapet med små städer och små kyrkor, svarta sjöar och sling- rande floder. Men det hela skönjes helt obestämdt, doldt af vinterkvällens mörker. Åter dåsar jag till i mitt hörn, sluter ögo- nen och har en förnimmelse af, att jag sitter i en vagn och blir dragen af en uttråkad krake upp för knaggliga backar, som aldrig vilja taga slut. Uppåt, ständigt uppåt. Bilderna vexla, fantastiska, utan form och konturer som al- perna i mörkret utanför. Men till hemlandet gå de som vanligt, och om hemmet kretsa de. Och de se ej hemmet i enformigt höst- slask, så som man skulle minnas det, om man vore fullt vaken. Deras himmel är aldrig en- färgadt grå. Den är som Italiens himmel. Äfven när det regnar och ruskar, är det sol däri. Man plumsar ut i hög snö vid en station utan namn. Den sista ölsejdeln. Sedan natt- stämning med half slummer ibland, men oftast vaka. Än mörkt i vaggonen med tre utsträckta sofvande herrar, svepta in i pläder, än ljust med ett halft dussin skränande viveurer dit insläppta — herrar i eleganta sommarkostymer och utan vördnad för sömnen, mänsklighetens stora tröstarinna. Folk, som kommer och för- svinner igen, lifligt samtal på något obegripligt barbarspråk, så intet ljud utom vagnarnes jämna rasslande. »Ala!» ropar konduktören med bieransiktet. Ut med gepäcket att visiteras igen. Genom mörkret fram till domarbordet. Domaren för- står ej tyska och den bleke sköne kyparen i baldräkt och friserade lockar i restauranten förstår ej heller tyska. Vi äro i Italien. Sejdlarne äro utbytta mot små halmomspunna foglietter med halmpropp. Stora bröd med platta kotletter på ha efter- trädt de små runda ’belegten Brötchen’. Nu tänker ingen på att sofva mer. Kupé- fönstren aftorkas, ingen lägger sig, man tänder en ny cigarr, alla medresande äro försedda med cigarrer — det var endast vid tullvisita- tionen, som det var en så allmän brist på den varan — och snart är ett lifligt samtal i gång. Det var öfverskridandet af Italiens gräns, som kunde en så kraftig verkan åstadkomma. Natten skrider fram, men det bar blifvit ljusare omkring oss. Himlen är blå, mörkblå, marken torr, all snö bortblåst eller uppsopad på bergskammens höjder. Den lilla stad, vi glida fram öfver, ser ut att ha elektriskt ljus öfver gatorna och de små hvita husen. Men det elektriska ljuset kommer från månen, som helt och hållet oväntad tittar fram mellan skyarna. Nu rasslar tåget nedför, i ohejdad fart ned från alperna, genom en natur, mera leende och yppig än den, vi klättrade upp igenom, ned till Italien, ned från vintern, bort från gråda- sket och allt hvad spleen heter, ned till sol- sken och grönska. Och då Verona dök fram mellan svarta cy- presser och ekar, som ej fällt sina blad, då stod fullmånen på en alldeles molnfri himmel och lyste på den gamla stadens kupoler och terrasser, drömmande och silfverklart som den gång, då Borneo smög sig fram genom dessa slingrande gränder, fram till Julias balkong, där hon väntade, blek af bäfvande längtan i det hvita månljuset. Georg Nordensvan. Mannen kan icke förnedra kvinnorna, utan att själf förnedras; han kan icke upphöja dem, utan att själf blifva bättre. A. Martin. t :Ä«: ulen på landet för 40 år sedan, Tecknad ur minnet af Mathilda, hanglet. Juden var för fyrtio är sedan, likasom den är nu, och, lätom oss hoppas det, fort- farande, sä länge världen står, också skall blifva, särskildt en glädjens och fridens hög- tid. Men man hade då icke så mycket att komma med som nu, när man ville föran- stalta någon fest, och man måste glädja sig öfver saker, som numera skulle betraktas med förnämt förakt, liksom man också fick festa med mindre dyrbar apparat, än nu för tiden. I synnerhet var detta tillfället på landet, där man. mest måste själf tillverka allt hvad man behöfde, både för nytta och nöje. I hopp att jämförelsen mellan förr och nu skulle kunna väcka ett visst intresse, vill jag här meddela några spridda minnen från ju- lens firande på landet i en välförsedd prost- gård. Det så kallade »julstöket» började ganska tidigt; så där en tre veckor före jul, eller första dagarne af december, tog prostinnan fram almanacka och blyertspenna och bör- jade vid somliga dagar göra några kabba- listiska tecken, under det hon halfhögt mum- lade, icke besvärjelser, men för den oinvigde dock tämligen svårtydda fraser, hvari stun- dom urskildes uttrycken: »syfta maltet», »luta fisken», »stålsikt», »sallake» (saltlake) m. m. Slutligen såg hon upp och vände sig till sin äldsta dotter, som flitigt sömmade på broderiet till en toffel. »Vi ha ej mer än tre veckor till jul nu, Klara, » sade hon. »Inte mer?» sade Klara med en half suck och tänkte på den stora bordduken, som hon och syster Lisen, vid skenet af undansnillade, hemstöpta talgljus, om nätterna virkade, och som skulle vara färdig till julklapp åt mam- ma. Garnet var färdigt tvinnadt, det var en god sak, men virkningen, som just nu kommit på modet, gick långsamt, ty mönstret var tätt och botten icke särdeles gles heller. »Om vi nu skulle göra byken först,» fort- for prostinnan, »och så, medan kläderna hänga uppe, brygga och slakta —» »Så långt förut?» undrade Klara. »Ja, du skall få se, att vi få kallt i jul; Anders slaskar och Thomas braskar, det slår