Idun: 1890

672 I DU N 1890 Skiss af Anna Wahlenberg. f i ä’ bortbjudna i kväll,» sade gross- handlarn, i det han kom ut frän sitt rum sysselsatt med att knyta natt- rockskordongen om lifvet. Han hade nyss kommit hem, och liten och satt som han var, pustade han ännu efter trapp- promenadens och omklädningens ansträng- ningar. »Hvart dä, pappa?» En ung, blond flicka med ett lifligt, rund- kindadt ansikte vände sig om från buffeten, där hon höll på att ordna alla dryckeskan- nor och muggar, hennes far fått till julklapp. »Till Wennmarks.» Om grosshandlarn varit en god iakttagare, skulle han nog kunnat märka ett rödaktigt skimmer, som spred sig öfver dotterns klara hy, men han säg inte vidare på henne, utan började vrida och vända på kannorna. »Ja, det vill säga,» fortsatte han, »det skulle väl snarare vara en påstötning än en bjudning. Jag träffade Wennmark utanför Stöhrs, och han tyckte, jag gärna kunde kom- ma hem till honom och spela vira med hans svåger. Man skulle någonting göra på tret- tondagsafton.» »Men då ä’ det ju bara du, som ä’ bjuden.» »Nej, för all del. Du kan ju ta dina barn med, sa' han.» »Tror du han menade Karl också?» frå- gade den unga flickan dröjande. »De kän- ner ju ingen annan än mig. Karl var inte med, när vi gjorde visit hos dem, och inte heller var han hemma, när fru och fröken Wennmark var på återvisit hos mig. Så de ha aldrig sett honom. » Grosshandlarn gjorde helt om på klacken. Yar det någonting, som förargade honom, så var det visiter. Han kunde inte begripa, hvarför man högtidligt måste gå och figurera emot hvarandra två förmiddagar, innan man kunde ha trefligt tillsammans på en efter- middag. Det var alldeles händelsevis han hade tagit sin äldsta dotter med sig upp till Wennmarks en söndagsför- middag, efter- som de ändå voro ute på promenad, och han hade ett par ord i affärer att säga auditören. Och så kommer flickan och gör det till visit! »Du med dina visiter! Ni ska med allihop, både du och Karl och alla de andra.» Hon stirrade på honom alldeles häpen. »Nej men pappa, inte går det an...» »Går det inte an! Jag får säga dig, Hed- vig, att jag anser mig ha lefvat länge nog för att veta, hvad som passar sig. Ni går med allihop, och därmed punkt.» Han gick tvärt in i sitt rum, och där fick Hedvig stå vid sin buffet och fundera. Hon hade flere dagar gått och undrat, om de inte skulle blifva bjudna till Wennmarks, men att bjudningen skulle komma på det här sättet, det hade hon inte tänkt sig. För henne hade den hägrat som ett större afton- sällskap, helst med dans. Hon skulle haft sin nya mattblå crépeklädning med de svarta kokarderna, som hon nyss fått hem, som var så enkel och chic," som klädde henne så väl, och som han, Anton Wennmark, docenten, icke sett på de julbaler, där de träffats. Si- sta gången hade han sagt, att hans ferier snart voro slut, och att han skulle tillbaka till Upsala, men att han hoppades de skulle råkas innan dess. Och nu skulle de verkligen råkas en gång till! Men hur? Inte på bal. Ingen musik omkring dem. Ingen tête à tête i en fönstersmyg med sol- fjädern viftande emellan dem, inga täflande kavaljerer, inga nådiga blickar, inga blom- mor, ingen tunn luftig dräkt, intet chic! Hon skulle komma i en mörkbrun ylle- klädning, som missklädde henne, hälften bju- den och hälften objuden och eskorterad af en rad barnungar, som inte voro bjudna alls. Det var då visst och sannt, att hon lika väl som pappa unnade syskonen ha roligt, men man skulle väl också tänka litet på familjens anseende, och när fint folk har många barn, visas aldrig hela barnkammaren på en gång, om den också vore inviterad på kort. Tänk bara att gå och vara barnvakterska en hel kväll, hon som varit baldrottning förra gången hon träffade honom. Då hade hon hållit honom stramt. Han hade fått tigga länge, innan han fick sin tredje dans, och när han ville stjäla en tappad blomma, hade hon slagit till honom med solfjädern. Men nu skulle hon knappt våga tala med honom. Hvad skulle han tänka om henne och hennes familj! Yid middagen var hon långt ifrån så glad som vanligt och blef nästan lika otålig, när lilla Signe kom och kysste henne, som när Karl knöt upp hennes förklädsband. Hon ville vara i fred, och hon hade beslutit en sak: att antingen rädda familjens anseende eller också inte vara med och se på, när det gick förloradt. I den vägen gjorde hon också två försök. Det första utfördes en stund, sedan de stigit upp från bordet. Hon hade icke utan hemlig glädje funnit Svens bästa jaeka förskönad med en stor lucka i ryggen, om hvars tillvaro egaren un- der en hel vecka lemnat världen i okunnig- het, ty han var ingen vän af bråk i förtid. Med detta plagg på armen inträdde hon i faderns rum och förklarade som sitt bästa råd, att man skulle ge barnen litet russin och mandel och låta dem stanna hemma al- lihop, ty det vore synd, om Sven skulle sitta ensam på trettondagsafton. Hennes&far sköt upp glasögoneni pannan och tittade på henne. »Den, som inte kan följa med, blir hemma. De som kan går med, har jag sagt, och där- med punkt.» Det han hade sagt, det hade han sagt. Ja, hon kände tillräckligt sin fars fasta ka- raktär, och när hon kom ut, höll hon nästan på att gråta i kapp med Sven, som kastade sig öfver en soflkarm och stortjöt, när han fick höra sin fars dom. Men hvad tjänade det till, att han var hemma, när alla de an- dra skulle vara med! Det var ju bara synd om honom. Han hade nyss stått på hufvu- det af glädje öfver bortbjndningen. Hon letade fram hans näst bästa kostym, sydde i knappar, tvättade, borstade och gnug- gade under Svens stigande intresse, tills den blef någorlunda passabel, och gick därefter in till sin far igen med ett mycket lidande utseende. Hon hade så ondt i hufvudet, att hon inte kunde följa med. »Prat», sade fadern och vände tidningen. »Hvad ä’ det för konster? Nu vill jag, att du ska gå med.» Hon stod och höll i dörren. »Men jag kan väl inte gå, när jag mår så illa ...» »Pytt, litet hufvudvärk! Jag gick på bo- lagsstämma i fredags, när jag hade tand- värk. Sätt på dig du och se glad ut.» Han höll tidningen för ansiktet igen, och Hedvig gick, men inte såg hon precis glad ut. Klockan half sju gaf man sig af. Först gick grosshandlarn själf, och så alla hans barn, Hedvig, nitton år, Karl sjutton, Märta tolf, Sven tio, Gustaf åtta och Signe sju år. När hela gåsmarschen kom in i tamburen hos Wennmarks blef den alldeles full, och Hedvig hade riktigt svårt att komma fram till spegeln. , ' ;