Idun: 1890

38 IDUN 1890 morse?» — »Det är inte godt att veta, hvart den har tagit vägen.» — »Du måste ändå ha sett den, dä du dukade af.» — »Då fin- ge jag minsann göra, om jag skulle hälla reda pä, hvart allting tar vägen!» —- »Ja, men nu vill jag ha den; laga, att du får reda på den.» — »Sök den själf, om du vill ha den.» — Modern flyttade sin stol, fadern gick och slog dörren hårdt i lås. Barnen, som skulle tala vänligt och vara tillmötesgående, sågo och hörde det. Fm K gick och gällde för att vara en god kristen och en god mor. Hon var verk- ligen noggrann med att barnen skulle vara vänliga och godhjärtade och förlåtande mot sina ovänner. — Så hade barnen en dag lekt med farbroderns barn, muntert och gladt. Då de kommo hem, berättade de för modern, hur trefligt de hade haft tillsammans. Men i stället för att glädja sig, sade modern: »Hvarför leka ni med farbror Gustafs barn? Ni borde inte alls hållas med dem. Ha ni glömt, att pappa ligger i process med deras far om arfvet efter onkel Hans?» i*: * % En söndags morgon läste en mor en be- traktelse öfver kärlek och uppoffring. »Inte sannt, ni vilja ju alltid älska hvarandra, men ej blott hvarandra inbördes; ni skola också älska grannarnes barn och alla människor. Inte sannt, ni vilja ju gärna hjälpa och glädja andra?» — »Ja, snälla mamma; idag är det Julie B:s födelsedag, och så ge vi henne en af våra söta kaniner, så blir hon så glad.» —- »Edra kaniner? Nej, ge henne hellre er bilderbok, den bry ni er ju ändå inte längre om!» * * Märta Petrini. iniMmå m.i ;i,, Mit-k HK Yi meddela här för dem af våra läsarinnor, som med intresse följa företeelserna inom vår musikvärld, porträtt af den unga debutant, som i dagarne med så mycken framgång å vår operascen kreerat Lakmés roll. Fröken Petrini är född i Falun 1867. Re- dan som barn visade hon det lifligaste intresse för sång och musik och fick vid 16 års ålder börja taga sånglektioner. Aret därpå in- trädde hon vid härvarande musikkonservatorium, där hon stannade i fyra år. Sedan dess har hon under två års tid idkat allvarliga och grundliga studier för den berömde sångläraren professor Bax i Paris, i hvilken stad hon äfven uppträdde på flere matinéer och soaréer samt skördade lifligt bifall. Lakmés parti har kompositören själf till största delen genomgått med henne. Rörande hennes debut i detta parti hänvisa vi till annat ställe i tidningen. Lilla Nina hade bedragit föräldrarne. Be- drägeriet blef upptäckt, men barnet nekade h&rdnackadt till allt. »Denna gång skall hon inte slippa undan på så sätt,» sade för- äldrarne, och de beslöto att stänga in barnet på soppa, vatten och bröd, till dess det till- stod sin förseelse. Halfannan dag gick; så kunde modem inte längre kufva sitt svaga hjärta, och barnet släpptes ut under bannor och förmaningar. — Senare sade Nina till en väninna: »Åh, jag visste nog, att mam- ma snart skulle släppa ut mig.» Det dröjde inte länge, förr än modern åter beklagade sig öfver sin vanartige dotter. * # * »Min Elisabet är förfärligt slarfvig, hon låter allting ligga, glömmer allt,» klagade en mor för barnets lärare. »Jag har gjordt mig mycket besvär för att vänja barnet af med sina fel, men förgäfves! Jag ber er ha ett godt öga på henne, ty på det här viset kan det inte fortfara. Mitt barn måste för- ändra sig.» — »Jag skall göra, hvad jag kan,» svarade läraren. Några dagar därefter kom barnet till skolan utan sin skrifbok. »Hvar är boken?» frågade läraren. »Gå hem och hemta den.» Barnet gick, men kom ej tillbaka, och då läraren lät fråga, hvart barnet blef af, svarade modern, att hon ej »nändes sända barnet i skolan för andra gången i det dåliga vädret.» »Min dotter». Grotesk af John Johnson. u hederlige och lärde vän Agaton B., ett mönster för redbarhet, sanningskärlek och goda seder, är pappa till den här historien, hvilket jag förutskickar som en lämplig inledning, emedan jag ansett en sådan behöllig. Nu till sakenl Min vän berättade : För några år se’n tillbringade jag sommarferierna i det lilla naturskönt belägna X-köping, där jag, tillsammans med ett förut för mig obekant ungt folk, hyrde en liten kåk med trädgårdstäppa. Mitt värd- folk, hvilket, liksom jag, var fullkomligt främmande för omgifningen, egde ett litet barn, för hvars skull »sommarnöjet» egentligen blifvit hyrdt. Mannen, hindrad af sin tjenstgöring i Stockholm, helsade en- dast på sin familj om söndagarna; hela den öfriga delen af veckan måste jag ensam representera det maskulina könet i vår lilla koloni. I början egnade jag icke barnet den ringaste upp- märksamhet, ty det var ju icke mitt, och jag visste ej ens, af hvad kön det var, da aetta omöjligt kunde spåras af dess yttre, hvilket på afstånd endast tedde sig som en kolossal puppa. Vid närmare granskning stack ett flintskalligt, aflångt hufvud fram ur för- puppningen, i hvilket tva sma ögon, liknande ett par korinter i en hvetebulla, inpassats en smula pa sned. Under »korinterna» framstack en diminutiv liten utväxt, som en knöl pa en potatis, och under denna knöl lyste en rosenröd sugrörsmynning. Så fanns ytterligare, på hvar sin sida om det lilla skal- lota hufvudet, ett par utstående, skära, genomskinliga, litet tillskrynklade skinnlappar af ett dessertskedblads storlek, hvilka tjänstgjorde som de synliga organen för hörseln. Jag hade alldeles apropos gjort dessa iakttagelser på nära håll å den lilla varelsen, hvilken jag, under det modern för en stund aflägsnat sig, måste hjälpa till rätta och placera i en naturlig ställning å gräs- mattan, sedan jag ögonblicket förut blifvit vittne till en öfverhalning, som den lilla gjort. Under det jag pysslade med att bygga en slags mur kring barnet af några i hast anskaffade lösa stenar, ankom modern. »Att frun vågar lemna den lilla ensam så här, är det inte riskabelt?» frågade jag. »Åhnej, jag är ju ej så långt borta! Och, för re- sten, lillan är så snäll. Är inte sockergrynet mitt så 'tnält, tå tnält’», jollrade den lyckliga modern. Den lilla svarade med att ge ifrån sig en liten grymtning ur sugrörsmynningen, hvarefter denna hastigt smalnade af från en röd prick till ett rödt streck i det lilla ansigtet. »Ja så, krataj hon, pi-ip, sa1 mamma!» fortfor modern och kittlade puppan. Derefter återtog hon, vänd till mig, med något obeskrifligt öfverförtjust i blick och ton: tÄr hon inte rysligt söt?» »Åhjo, ganska mycket, hon påminner frappant om en buddhaistisk husgud», svarade jag. Liknelsen måtte ej ha varit träffande, ty i stället för ett erkännande fick jag en mildt förebrående blick till svar. Det intresse, jag visat den lilla, hade emellertid till följd, att modern, så ofta hon i något ärende hehöfde aflägsna sig, bad mig ha ett öga på henne. I början gick allt bra, när min värdinna ej dröjde ute allt för många minuter. Visade den lilla då tecken till oro, fann jag alltid pa nagot sätt att lugna henne. Ibland fick hon något oskadligt att suga på, såsom en marmorbrefpress eller en obegag- nad och för sitt ändamål opraktisk rakstrigel, som jag en gång fått i julklapp, eller ock placerade jag barnet i dess korgvagn, agerade själf häst och drog den lilla kring trädgården, under det grannarne i fönstren rundt omkring åsågo uppträdet med samma intresse, som om de suttit pa en cirkus. En gång, under en dylik cirkusrepresentation, trädde brefbäraren in på gården och lemnade mig ett bref. »Hvad ser jag, doktorn har familj, och jag som trott, att doktorn var ungkarl,» sade han. »Det är alldeles riktigt, jag är också ungkarl, gudskelof,» svarade jag. »Jaså, hm, nåja, ursäkta, det ligger ju intet ondt i att — att en ungkarl är barnkär, ville jag säga», återtog karlen och gick. Från denna stund lade jag märke till, att jag, så fort jag gick ut på gatan, genast blef föremål för en viss obehaglig uppmärksamhet från stadsbornas sida. I ansiktet tycktes man betrakta mig med en slags ömkan, men när jag vände ryggen till, hörde jag allt som oftast fnisspingar bakom mig. Jag grubblade förgäfves öfver orsakerna till detta uppförande och gick ständigt i nervös oro, att nå- got var i olag i min toalett, när jag visade mig ute, att mina byxhängslen dinglade kring mina ben eller något i den stilen. Snart kom jag dock på det klara med rätta sammanhanget. En vaeker dag hade min värdinna åter gått ut i staden i ett ärende och, utan att ens be mig om tillåtelse därtill, kastat sitt barn i armarna på mig. Ty när jag, efter att själf ha varit ute i trädgår- den några ögonblick, kom in till mig, satt ungen midt på golfvet i mitt rum, hvaremot allt sökande efter modern var lönlös möda. Under de första minuterna var flickan lugn, men så började hon visa åtksilliga symptom till dåligt lynne, som oroade mig. Jag genomgick raskt hela programmet af för- ströelser för att åter bringa den lillas humör i jämn- vikt, men förgäfves. Bakstrigeln och marmorbref- pressen voro nu lika litet i smaken som allt annat, som förut intresserat. Efter endast fem minuters förlopp var jag ett rof för den ytterligaste förtviflan. Den lilla, som börjat med en stilla kvidan, hvil- ken dock hastigt öfvergick i våldsam gråt, grät icke längre. Gråten hade stegrats till vilda tjut, som om en lössläppt orkan spelat i ett orgelverk. En kör af tusen krokodiler, hvilka djur ju gjort sig kända för att kunna härma barnskrik, skulle icke ha åstad- kommit en sådan musik, som denna sologök till människobarn, hvars högsta falsettoner lågo hela oktaver öfver det ljud, som en osmord port brukar frambringa, när han öppnas så försigtigt, att ingen skall höra det. När alla medel att bringa barnet till tystnad an- vändts och jag slutligen under en hel kvart galop- perat mig trött i trädgården, sedan jag lagt barnet i dess vagn och själf spänt mig för som häst, fick jag en idé. I min nöd beslöt jag att ögonblickligen ge mig ut på spaning efter modern och under tiden låta ungen skrika. Men i vagnen kunde flickan ej ligga, eme- dan hon, lemnad utan tillsyn, lätt kunde krafla sig ur åkdonet och slå ihjäl sig. På gräsmattan vågade jag ej heller lägga henne, emedan hon där lätt kunde krypa sin väg under min bortvaro. Ah, jag fick ånyo en i mitt tycke god idé.