Idun: 1890

1890 IDUN 66Ô »Fröken brukar vara den sista i laget eljes. » Det var, som skyndade dessa ord på lienne ändå mer. »Och hvem följer er hem?» »Portvakten som alltid.» När dörren till det rika huset slog igen efter henne, erfor hon en känsla af lättnad på samma gång som en dunkel förnimmelse af att det var för sista gången. Jo ! Lampan brann som vanligt ! Sigrid hade tagit af ytterplaggen i den lilla tamburen och gick på tåspetsarne, utan att veta af det. Hennes hjärta klappade. Ack om modern sofvit ändå 1 Men det gjorde hon ju I Där satt hon med kalkduken nerfallen i knäet, det präktiga guldbroderiet bjärt afstickande mot den grådaskiga, lappade klädningen. Hufvudet lutadt mot den hårda stolsryggen, ögonen rödkantade, händerna slappt nedhängande och något så dödstrött i hela ställningen, att Sigrids hjärta krympte tillsammans af fasa. Var det sömn eller död?! På bordet, bland sybehöret — nu föll hennes blick därpå — låg ett par nya handskar, ljust bruna. Det sjöd något upp inom henne, något likt bruset af ett stort vatten, så störtade hon till moderns fötter och vätte hennes händer med sina tårar »Hvad är det? Hvad är det, älskling?» Fru Werner var vaken med ens. Sigrid kunde ej svara, blott snyfta, som ville hennes hjärta brista. »Har någon sårat dig? Hvad är det? Så tala då,» sade modern i ångest. »Förlåt! Förlåt!» snyftade Sigrid. »Hvad har du gjort, då?» Då reste Sigrid sig. »Faster Karin har sä rätt, så rätt så — fast jag inte ville tro det» — snyftade hon. »Faster Karin?» »Ja! Och jag vill inte gå i skola längre, inte träffa Fanny Borg eller någon af de andra, det gör mig bara elak. Jag vill arbeta för mamma, och mamma får inte passa upp mig — inte slita ut sig för min skull, för det är synd, synd emot mig också.» Hon skrek nästan fram de sista orden. »Det är ju min glädje.» »Men det är ingen glädje för mig längre.» »Sluta skolan — hvad talar du om?» »Mamma vet ju, att faster velat det så länge, och att jag får plats med lön hos henne hvad dag jag vill. Då slipper mamma skolafgiften, böckerna och allt det där; inte behöfver jag några granna kläder heller; och så förtjänar jag pengar och kan ge mamma, hjälpa mamma på alla sätt.» Sigrids ansikte sken af glädje, men fru Werner satt tyst, medan tår efter tår droppade utför hennes kinder. Hur hade hon ej tagit miste i all sin kärlek; hur hade hon ej felat mot sitt barn, felat grymt, då hon planterat själfviskheten i hennes hjärta, i stället for att gifva henne vapen i händerna på den knaggliga lefnadsvägen, som hon ändock ej kunde gå i hennes ställe. Hur hade hon ej glömt, att ingen är satt i världen att tjänas, utan att tjäna. Hur egoistisk hade ej hennes kärlek varit, midt i själfuppoffringen! »Min präktiga flicka» sade hon sakta, i det hon smekte dottrens lockiga hufvud, där det smög sig intill henne, »jag har felat mer än du.» Sed oeh osed. Af Ave. 8 11a människor tyckas vara ense därom, att julklappsgifvandet är en lika vacker som god sed, hvilken ej utan stor skada för julglädjen skulle kunna bortfalla. Men enigheten härvidlag är blott, så att säga, officiell ; i hemlighet förargar sig mången öfver denna sed och motser både jul och julklappsväsendet med bekymmer. Seden i sig själf är vacker, fast infödd svensk torde den näppeligen vara, ty ännu för 40 à 50 år sedan tillhörde den blott julen i våra städer, och ännu är det ej allmänt bruk på landsbygden att gifva julklappar. Men i samma mån som de urgamla jullekarne och upptågen försvinna från allmogehemmen, hålla julklapparne sitt intåg därstädes; men icke alltid vinner den äkta julglädjen därpå. Julklappar skulle ju vara uttryck för en julglädje så stor, att man måste meddela däraf åt sin nästa. De äro eller borde vara symbol på Guds kärlek till människorna i dess högsta potens : Guds sons födelse på jorden. Så uppfattades äfven denna sed under äldre tider, och gifvarne sökte då äfven att sända sina gåfvor till dem, »som sutto i mörker», i fattigdomens eller sorgens mörker, på det glädjen måtte klappa på deras dörr och lemna ingång åt kärlekens fest. Sedd i detta ljus, få julklapparne en både hög och skön betydelse för hemlifvet, ty hvarje liten gåfva blir då liksom en glittrande stråle från stjärnan öfver Betlehem. Men äfven om icke våra julklappar sändas oss, burna på detta stjärnljus, kunna de förhöja vår julglädje, när vi se, att hvarje gåfva är ett uttryck för personlig vördnad, tillgifvenhet eller kärlek, ty hvarje prof på, att någon håller oss kär och tänker på oss, värmer hjärtat och lockar fram det bästa, som finnes inom oss. Men för att väcka glädje hos emottagaren fordras, att denne kan märka, att gifvaren tänkt på honom med kärlek. Det är ur denna tankegång, som den seden, att man själf skall förfärdiga julklappar, framvuxit och ännu till en del bibehåller sig, trots vår tids starka arbetsdelning. Äfven i denna prisvärda tankegång insmögo sig dock skefheter, hvilka gjorde den vackra seden till en klandervärd osed. Man ville väcka uppseende, bli berömd, väcka afund i sin umgängeskrets genom att förfärdiga granna, dyrbara saker, lyxartiklar, hvilka kräfde en oer-' hörd flit och möda, och så fingo stundom lejda händer utföra arbeten, åt hvilka gifvarinnan lånade sitt namn, och för hvilka hon uppbar beundran och beröm, fast litet hvar anade eller visste, att det var humbug. Detta var en sida af den skefva tankeriktningen. En annan, ännu vanligare är att förstöra eller åtminstone försvaga helsan genom nattvak i och för julklappsarbete. Man vill öfverraska de sina genom de gåfvor, man förfärdigar under timmar, som böra egnas åt hvila och sömn, och man kommer vanligen att öfverraska dem med åsynen af ett par försvagade ögon, bleksot och nervositet frampå nyåret. Ett allt för dyrbart material här blifvit användt, utom pärlorna, guldtråden och sefirgarnet, nämligen helsa och kroppskrafter. Och hur ofta månne det händer, att man i sitt eget hem lyckats bevara julklappshemligheten för sina närmaste ? Äfven under förutsättning, att alla familjemedlemmarne respektera hvarandras mystiska paket, lär man väl sällan lyckas att undgå alla tillfälligheter, som röja arten af det arbete man har för händer, och så göra gissningar och slutsatser det öfriga. Jag minnes en gång, hur jag, af en på golfmattan tappad tråd, rispad af ett tygstycke, ögonblickligen förstod, hvad som förvarades i en mycket omsorgsfullt läst byrålåda, och jag minnes äfven, hur det följande julafton pinade mig att låtsa en öfverraskning, som var mig fullständigt främmande. Dylikt har nog händt de flesta af oss, och låtsade känslor, af hvad slag de vara må, bidraga aldrig till en äkta julstämning eller en oförfalskad julfröjd. Hvad som dock i ännu högre grad egnar sig till att förstöra julstämningen, är familjemedlemmarnes osed att gifva hvarandra dyrbarare julklappar, än de hvar för sig hafva råd till. I de hem, där kärlek och förtroende råda emellan makarne, kan det naturligtvis ej komma i fråga, att de gifva hvarandra annat eller mera, än som är fullt förenligt med deras gemensamma ekonomiska ställning, och ej heller kräfva barnen i ett sådant hem några julklappar, som det skulle kosta föräldrarne bekymmer att anskaffa. Men tyvärr händer det mångenstädes, att hustrun ej känner mannens affärsställning och därför betraktar hans kassa som ett slags bank, pä hvilken hon, utan ersättningsskyldighet, kan draga vexlar, och han å sin sida behandlar henne som en, på en gång enträgen och farlig gäldenär, hvilken han ej kan rent afvisa, af fruktan för att hon skall misstänka hans soliditet och kanske genom sparsamhet göra hans kredit vacklande. —- Bättre då, att han själf tar sin hustrus och barnens dyrbara julklappar på kredit samt skänker frun en kontant summa, för att hon må kunna köpa någon onyttig sak åt honom. Dock i sitt sinne önskar mannen, att han lefde i ett land, där man hvarken känner till jul eller julklappar. Må de verkligt förmögna och rika bland oss gärna köpa guld, juveler, siden, spetsar, blommor och de tusen slags andra lyxartiklar, som fröjda allas ögon under våra julutställningar ! De, som hafva råd därtill, de göra väl uti att låta penningarne komma i omlopp. En lyxartikel, köpt och betald hos en man, som redligt sträfvar framåt på konstens eller industriens mödosamma fält, är en bättre välgörenhet än en handfull slantar, kastade åt tiggaren, ty genom att förfärdiga lyxartiklar åt de rika förvärfva tusentals andra människor en nödtorftig bergning. Och hvem vet, om ej dessa tusen och åter tusen, som arbeta i lyxens tjänst för sin utkomst, utan att ens själfva ega ett uns guld eller en enda af de granlåtssaker, som de förfärdiga, ändå ej ega förutsättningar för att lefva ett lyckligare lif än detta fåtal rika, som köpa dessa lyxartiklar? Ätt klandra lyxen, som ger arbete och bröd åt otaliga skaror af våra medmänniskor, vore lika så orimligt som att klandra den vackra seden att gifva julklappar. Må vi glädja oss åt allt det vackra, det dyrbara och eleganta, som julutftällningarna ha att uppvisa; men må hvar och en blott köpa de julklappar, hvilka