Idun: 1890

1890 068 gen var som hon ! Om hon bara into varit så tarfligt ocb illa klädd. Det var förfärligt fult ocb syndigt, och hon brukade bedja G-ud om förlåtelse därför, men bon skämdes att gå tillsammans med henne på gatan, åtminstone då någon af kamraterna såg det. Ja! Någon snäll flicka var bon ej, det visste hon nog, men hur svårt var det ej också att vara snäll! »Fanny Borg hade nya handskar i går igen, ljust bruna, alldeles efter kläduingen,» sade ' hon plötsligt. »Fanny Borg! Jämför du dig med henne?» Det kom ett hopplöst, trött uttryck i moderns af sorg och bekymmer tärda ansikte. »Det vore visst värdt, hon som är den rikaste i hela skolan!» »Och du den fattigaste.» »Om mamma bara visste, hur svårt det känns!» »Det vet jag, men du skulle inte tänka så mycket på det.» »Det kan mamma säga, som sitter här hemma och-inte ser, hur andra ha det.» »Det är nyttigast för mig.» »För din helsa, ja,» svarade Sigrid förströdd, »men mamma skulle bara komma in till Borgs och se, hur de ha det.» »Det låter jag helst bli.» »Mamma kan väl inte bli afundsjuk?» »Hvem vet!» »Skulle mamma kunna bli det?» »Hvilket?» Modern hade redan glömt frågan för det svårlösta problemet: huru Sigrids strumpor skulle kunna stoppas ännu en gång, och hvar nya sedan skulle tagas ifrån. »Har mamma aldrig känt afund? Aldrig mot någon?» »Jo — mer än en gång.» Det glimmade till i Sigrids ögon. Modren var således ej felfri, det kändes som en lättnad. »Mer än en gång,» upprepade Sigrid skadeglad. »Ja! När jag sett, hur andra mödrar kunna glädja sina barn, hur de ej behöfva neka dem något; och först och främst när jag tänkt på, hur de kunna betrygga deras framtid, då vet Gud, att jag afundats dem. » Sigrid svarade ej, men den obehagliga förnimmelsen af något orätt, af någon synd hon begick, som hon kännt på sista tiden, kom liksom närmare inpå henne. »Det är tid på, att du klär dig,» sade modern ögonblicket därpå, och Sigrid var glad att få gå. När hon kom in i sängkammaren, ett mörkt gårdsrum, låg allt hvad hon behöfde redan framtaget: skor, klädning, hårrosett, skärp samt brosch och armband, moderns enda smycken, som hon för längesedan gifvit dottern till bruk. Tvättvattnet var till och med uppslaget och spegeln för bekvämlighetens skull nerflyttad från byrån till bordet vid fönstret. Det var så vanligt allt detta, och Sigrid brukade aldrig tänka därpå, men i dag kände hon liksom en dof vrede mot modern. Hvarför kunde hon ej få göra allt detta själf? Hade hon bedt henne kanske 1 Hon skulle på bal till Fanny Borg, som hon afundades. Inte såsom modern afundades — af kärlek till en annan — utan med allt hvad styggt, lumpet och elakt, som fanns inom henne själf. Kanske hade faster Karin rätt i alla fall! Det var något så skeft, så halft i alltsammans — men att taga det steget ut — det kunde hon aldrig, aldrig ! »Är du inte färdig att kammas än?» ropade modern från rummet utanför. kom svaret, snäsigt och buttert. »Hjälper dig säjlf!» sade modern, i det hon reste sig upp och slängde undan strumpan. »Jag undrar, hur du då skulle komma att se ut?» Det gick heller inte, det hade Sigrid redan insett, men det var nära, att hon hade gråtit af förargelse, då hon lemnade kammen ifrån sig. »Hvad är det barn lilla?» frågade modern ömt, i det hon smekte det krusiga, guldglänsande håret, men Sigrid vred sig undan, som hade beröringen plågat henne. Det plågade henne också att se moderns beundrande blickar, då hon stod där klädd i en dräkt, så nätt och prydlig, att Fanny Borg knappast hade en vackrare. »Adjö,» sade hon blott, och slängde på sig kappan; som hade det gällt lifvet. Hon fick hjelpa sig själf ändå! »Adjö» kom det ännu en gång, med gråten i halsen, så rusade hon utför trappan. »Hvad kom det åt barnet?» tänkte fru Werner, där hon stod kvar. Sigrid hade ej kysst henne, som hon brukade. Det kändes så tungt och bittert. Fru Werner gifte sig sent, och hennes ungdom hade varit sträfsam och glädjelös, därför njöt hon dubbelt af den lycka en makes kärlek och omvårdnad beredde henne. Han var ämbetsman och inkomsterna tillräckliga att föra ett enkelt, behagligt lif ; men då han dog, året efter Sigrids födelse, funnos for enkan inga andra tillgångar än en årlig pension på trehundra kronor, och hade »faster Karin», den aflidnes syster, ej räckt en hjälpande hand då och då, vete Gud, hur det gått. Fru Werner, som var en skicklig brodös och flitigt använd, förtjänade visserligen ej så litet på sina arbeten — fanor, kyrkoprydnader, utstyrslar och hvad som erbjöds henne; men det förslog så litet, helst då Sigrid växte upp och arbetskraften blef mindre och mindre. Fru Werner älskade sitt barn, som en ensam moder oftast älskar. Älskade det som mannens testamente, som minnet af den enda lyckliga tid hon genomlefvat och som allt hon hade kvar att lefva för. För henne arbetade hon, för henne hoppades hon, för hennes skull drömde hon om en framtid. Hon skötte henne från första stunden, passade henne natt och dag, gick så att säga upp i henne, och Sigrid hade blifvit så van att taga, utan att gifva, att hon aldrig tänkte på, att det kunde vara annorlunda. Hon var alltid väl klädd, medan modern gick i lappade, förslitna klädesplagg, och åt henne sparades hvarje glädje, hvarje njutning, hvarje nöje, liksom hvarje läckerbit. Just för att hennes eget lif varit så tungt och glädjelöst, ville modern skona sitt barn, och då hon tyckte sig förmå så litet mot framtiden, som reste sig hotande och dyster, nekade hon henne aldrig, hvad stunden hade att bjuda. Så växte Sigrid upp med en rik flickas pretentioner och behof, utan blick för att modern arbetade sig till döds för hennes skull. »En god uppfostran» var det enda kapital fru Werner kunde gifva sitt barn. Därför sattes Sigrid i en af stadens dyraste skolor, där hon fick kamrater från rika, öfverförfinade hem, hvilka hon afundades och sökte likna, och genom hvilkas umgänge allt det sämsta inom henne spirade likt ogräs i gynnsam jordmån, medan kunskaperna däremot växte långsamt utan must och märg — litet barlast kanske, men ingen värklig hjälp på vägen genom lifvet. Huru svårt det var att hålla henne vid det dyra läroverket visste endast den, som trälade sig sjuk därför, och böckerna sedan, och att hålla henne klädd som de andra, helst nu då hon blifvit vuxna flickan, storväxt och stark vid sina fyllda fjorton år! Faster Karin, som hade ett charkuteri och stod sig godt, var den hjälpande handen, men också törntaggen, som ständigt sårade, ty hon skydde ej att säga sin mening rent ut, och den var bitter nog att höra. * Det var danstillställning hos Fanny Borg. Bara ungdom på högst tjugu år; men allt var gjordt som nu för tiden göres, för att de unga skola kunna ha roligt. Hela den praktfulla våningen upplyst, -regementsmusik, dansprogram med den unga värdinnans monogram i guld. Dyrbara kotiljongsdekorationer, förfriskningar af alla slag samt till sist en splendid supé med många sorters vin. Det gick också rätt muntert till — isynnerhet efter supén. Sigrid var uppbjuden som alltid, ty hon var en af de vackraste flickorna och dessutom genomträngd af lusten att behaga, att visa det hon — den fattiga flickan — var lika god som någon annan. »Ni är er inte lik i kväll, fröken Werner,» sade hennes kavaljer, Harald Borg — sonen i huset, ett snobbigt löjtnantsämne, för hvilken Sigrid i tysthet flammade. »Jag fruktar att ni inte har roligt.» »Visst har jag roligt,» svarade hon och dansade ut; men en sanning var, att tårarna ville fram, och att prakten i detta hus aldrig plågat henne som nu. Medan hon dansade, såg hon magra, hvita fingrar, som stoppade på en strumpa. De dyrbara dräkterna påminde endast om lappade, nötta klädesplagg på en tärd mager gestalt, och från de granna gemaken längtade hon hem till två små fattiga rum, där hon hade glömt något, tyckte hon, något som måste hemtas, innan det blef för sent. »Nej, jag kan inte stanna längre,» bedyrade hon. »Inte ens, om jag ber?» Det var återigen Harald Borg, som talade. »Mamma lägger sig aldrig, förrän jag kommer hem.» iim>k S3 V- ' - i// 1 DU N Jag hjälper mig själf» —