Idun: 1890

1890 I DU N 667 Julottan. julafton och julottan, hvilka kära minnen, hvilka ljusa förhoppningar framkalla ej dessa ord ! Hvem erinrar sig ej med saknad den tid, då man ännu i barnslig oskuld eller med ungdomens hela hänförelse väntade efter julen såsom den ljufligaste ; ? och härligaste af alla fester på ° året. Och väl var det då ej endast och allenast tanken på den från gammalt härstammande seden att gifva och mottaga gåfvor, eller minnet af den kära hvarje år ständigt återkommande lika vänligt grönskande granen, som gjorde denna högtid så framför alla andra efterlängtad. — Vi tro, att äfven det stora ämnet för julhögtidens lof, den underbart djupa, men på samma gång så enkla och idylliskt sköna berättelsen om Jeftusbarnets födelse, ej saknade sådana toner, som anslogo barnahjärtats strängar. Vi tro, att denna heliga fest, som bryter in med sitt evighets-Ijus midt under vinterdagarnes kulna himmel, särskildt tilltalar barnasinnet, ja fyller hvarje hjärta, den gamles och den unges, med lif och värme. Också kvarstår det redan i barndomen mottagna intrycket af denna härliga ljusfest såsom ett af de skönaste minnen, ett minne för lifvet. Hvem minnes ej såsom en ljuspunkt från sin barndoms dagar den rena, oskuldsfulla glädje, han erfor, då han första gången fick följa sina föräldrar och andra högtidsklädda skaror till julottan! Den tidiga morgonstunden, de klart brinnande stjärnorna, hästarnes traf, pinglornas ljud, facklornas sken, det klingande föret, allt gaf åt denna färd någonting fängslande, färgrikt, festligt, som uppfyllde barnasinnet med sällsamma känslor. Och den tidiga ekläreringen sedan ! Icke allenast i rik mans gård, äfven i fattigmans hydda stodo brinnande ljus i fönstren, ja icke ens fattighuset saknade den morgonen den sedvanliga hyllningen åt den nyfödde judakonungen. Nu hördes genom den mörka rymden kyrkklockornas vänliga helsning. I rik belysning strålade från sin höjd det åldriga templet såsom en lysande eldstod i natten, visande det på skilda vägar kommande kyrkfolket den gemensamma mötesplatsen och inbjudande alla till den heliga festen. Mäktigt brusade orgeln under de höga hvalfven; men ännu mäktigare skallade den gamla julsången: »Var helsad, sköna morgonstund» af hundratals röster från de hufvud vid hufvud tätt slutna skarorna, hvilka stående sjöngo den kära julpsalmen. Psalmens sista ackord hade nyss förklingat, och nu följde predikarens ord så enkla och konstlösa, men dock så inspirerade och gripande, att allas ögon oafvändt voro fastade på den vördnadsvärde, åldrige läraren. Han talade om den underbara julnatten i Betlehem med dess ljusglans, dess sköna änglasång; han förde oss in i herdarnes sällskap, för att med dem bringa Fridsfursten vår hyllning. Han ställde oss fram inför krubban och bjöd oss att se, se med trons barnablick, till dess vårt häpna öga upptäckte, huru en gloria af gudomlig klarhet kringstrålade det späda barnets hjässa. Han sade oss, att här i denna krubba grydde själfva morgonrodnaden till en ny dag, den skönaste, som någonsin uppgått öfver jorden, en dag, som skulle skingra mörkret, okunnighetens och fördomarnes mörker, syndens och sorgens mörker, en lefnadsdas som, ända in i aftonskymningen så rik på uppoffrande kärlek, skulle bringa jorden oberäknelig välsignelse. Han talade om julen såsom en kärlekens fest, hvars uppgift var att värma, närma till hvarandra dem, som vandra kärlekslösa och ur usla brunnar ösa. Han målade den som en barmhertighetens fest, som kommer äfven den karges hjärta att vekna till gifmildhet, så att äfven den utarmade i sin eljes så mörka, kalla koja då får glädja sig vid en sprakande brasa på härden, ett par strålande ljus på bordet och en riklig, om än tarflig måltid åt sig och de hungriga barnen, hvilka, äfven de, då få känna, att det är jul, är Hans högtid, som var de fattigas vän. Han talade om julen såsom en oskuldens, en barnens högtid, då barrskogens friska dotter, den yppigt grönskande julgranen, som med sitt ljus och sitt namnam utgör barnens stora glädje och kommer deras ögon att stråla, är en skön, om än matt bild af de lefvande frukter, som vuxit ut från vinträdet Kristus. Han skildrade för oss minnet af vår barndoms jul, hurusom då, innan julnatten förde oss till ro, vi med undran lyssnade till den hvarje barnasinne tilltalande berättelse, som fadern läste vid familjehärden ur den stora boken med stålspännena : » Oss är födt ett barn, en son är oss gifven, hvilkens herradöme är uppå hans axlar, och han heter Underlig, Råd, Gud, Hjälte, Evig Fader, Fridsfurste». Han slutade med att i bevekande ord bjuda oss att än en gång varda såsom barn, och vi skulle åter få känna doften af den stilla frid, den rena fröjd, som gör barnahjärtat så lyckligt, så sorgfritt. o Allt var tyst. Det var, som om en ängel gått fram genom det heliga rummet och lagt på hvarje åhörares hjärta ett »ja och amen» till predikantens ord, ett amen, som gaf sig uttryck i de tacksamma blickar, de tårade ögon, det andäktiga allvar, den heliga frid, hvarmed män och kvinnor stodo upp från sina bänkar för att skingras hvar och en till sitt. Men utanför, under himmelens höga tempelhvalf, hade stjärnorna börjat blekna, och morgonrodnaden, som redan skimrade i öster, bredde en trollsk halfdager öfver det hvita snötäcket på kyrkogården med dess bladlösa träd, dess marmorvårdar och enkla lutande träkors. Det var en strid mellan dag och natt, hvarur ljuset skulle framgå med seger. Det var en färgrik tafia, en lefvande illustration till den slutvers vi nyss sjöngo därinne: »Si natten flyr för dagens fröjd, Och änglars röst från himlens höjd Det bud till fromma herdar bär, Att född den gode herden är.» K. A. Hagström. b Ett par handskar. Berättelse af Vilma Lindhé. Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling. å går jag mycket hellre barhändt», sade Sigrid Werner vresigt, i det hon ryckte af sig ' den till hälften pådragna vensterhandsken. »Men, kära barn,» svarade fru Werner och såg ett ögonblick upp från sitt arbete, en strumpa hon höll på att stoppa, »du fick ju handskarna i förgår.» »Jag tycker, faster Karin borde förstå, att alla iDte kan ha’ sådana kökslabbar som hon själf. » »Men Sigrid då!» »Det finns ingen i hela skolan, som skulle vilja gå med sådana handskar,» fortsatte Sigrid med gråten i halsen. »Men hvad är det då för fel med dem?» »Såg mamma inte då, hur det satt stora tippar utanför fingrarna?» »Du hade inte tagit på dem ordentligt — om du det gör så — » »Ful färg är det också, kan inte mamma ta’ dem?» »Jag har ju mycket mindre händer än du.» »Men mamma frågar aldrig efter hvad mamma har på sig. » »Ar det så säkert?» »Det måtte väl synas, mamma ser riktigt tarflig ut, och iag tycker ...» Fru Werner såg upp, och det var något i hennes ögon, som kom Sigrid att slå ned sina. »Mamma behöfver ett par nya handskar, det vet jag,* sade hon inställsamt. »Det har jag behöft länge.» »Om mamma ta’r dessa och köper mig ett par andra.» »Jag har ingenting att köpa för ...» »Än kalkduken då?» »Den är inte färdig.» »Mamma ämnade ju sluta den i dag.» Det lät nästan som en förebråelse. »Då hade du fått gå utan strumpor i morgon.» »Jag kunde ju stoppat dem själf,» sade Sigrid smått skamsen, »vi talade ju om det igår. » »Ja, men då hade du varit tvungen försaka antingen kälkåkningen i middags eller danstillställningen i afton, och det ville jag inte, du skall ha roligt, medan du kan.» Sigrid satt tyst och följde med blickarne moderns magra hand och stoppnålen, som stack ut och in genom ullgarnstrådarne. Hvad modern ändå var god, arbetsam och tålig. In-