Idun: 1890

1890 IDUN så att nu visste han på pricken, hvar Knut och Elsie hade att finna den. Hvilket jubel, när yxhuggen sjöngo genom den gröna skogen, och syskongranens snöbräm stod som en hvit sky i den klara luften. Vid tredje hugget — där föll den! Och med glädjeskri kastade sig Knut och Elsie öfver den att släpa den hem med sina små krafter, sopande öfver snön. Ty de tilläto ingen annan att göra det. Då såg gamle baron på Jakob och log. Han kunde le så godt, gamle baron, att det gick ända till hjärtat. Men barnen växte upp, och det kom andra tider. Det kom en jul, om hvilken ännu i dag ingen på gården vågade tala högt, men som de gamle mindes, som hade det varit i går. Det var den där främmande ingeniören, som gjort bekantskap med fröken Elsie uppe i Stockholm — de älskade hvarandra, de unga, oändligt älskade de. Men baron var stolt, och sonen höll med honom : ingen vanbörding skulle tränga sig in i deras familj. Det hade ju dock gått så långt, att det ej kunde göras om. Det var förfärligt! Den stackars lilla fröken grät, som om hjärtat hade slitits ur hennes kropp; baronerna, den gamle och den unge, rasade; och på själfvajulaftonen — tänk, på denna glädjens kväll — körds de den främmande ut på dörren, när han kom med hjärtats böner och helgens frid. Och fröken Elsie — hon följde honom . . . Så djupt grep allt detta den gamle baronen, att hans sjuka hjärta på nytt satte honom hårdt an, och annandag jul var unge baron Knut herre på Säfsjö — ensam herre. Sedan dess hade ej fröken Elsies namn fått nämnas på fädernegården. Baron Knut var som en annan människa efter de dagarne; det kom en kyla och ett bittert allvar öfver honom, som bredde en beständig vinter öfver hela hans omgifning. Alla dessa minnen och tankar foro igenom Jakobs gråa hufvud, där han vankade efter mamsell Ulrika i snön. Hade något öga s j'vi, m w&. '■% kunnat tränga in i hvad som försiggick under den tjocka ylleschalen, skulle det ha förnummit, att äfven hennes tankar gingo samma vägar. Till sist sade hon, nästan hviskande, som . hade hon fruktat lyssnare : »Jakob, vet du, hvar det finns någon syskongran?» Jakob spratt till som en gammal knekt vid lystringsordet. »Det är inte så fritt, att jag spekelerat’ ut en riktigt vacker en i år också. Man ska någon julefröjd ha,» menade han. Snart stodo de båda gamla vid Jakobs gran. Han var uppspelt som en orre af detta ovanliga nöje, den gode gårdsdrängen, och sjöng och hojtade, när yxan gick, så att mamsell Ulrika måste tysta på honom. Ett grått morgonljus böljade sila in mellan träden. »Måtte vi nu bara få in den i flygeln, så att inte baron får se’n», sade Ulrika, när Jakob väl hade trädet på ryggen. »För inte ett knyst får någon veta om detta mer än vi, så mycket du hör det, Jakob!» »Nog kan mamsell lita på mig,» försäkrade han. Och det visste hon, att hon kunde. * * * I den stora, gammalmodiga salen en trappa upp stod mamsell Ulrika och stirrade ut genom en af de svarta rutorna. Det var julkväll. Nere på gårdsplanen skar ljuset från den ena flygelns låga fönster i långa strimmor genom mörkret; gårdens folk firade där inne i all tysthet sin helg med litet extra förplägning och stillsamma lekar. Ty tyst och stilla måste det försiggå, att intet uppseende och buller gjordes, som kunde störa den dystre mannen, baron Knut, som enligt sin vana stängt sig inne i sitt arbetsrum åt trädgårdssidan, ensam med sina tankar och minnen. Gamla Ulrika hade nyss helt obemärkt smugit sig ifrån det församlade gårdsfolket. Tyst, tyst hade hon kommit uppför trappan och förbi baronens dörr. I mörkret bakom sig hade hon den vackra syskongranen, hemligen smyckad med mångfaldiga ljus, med röda vinteräpplen och glittrande julgranskram, undangömdt och glömdt sedan så många år. Huru hennes hjärta klappade! Det var ett farligt slag hon gick att slå — skulle, skulle det månne lyckas? Hennes öron spändes för att uppfatta det minsta ljud. Det var så tyst och tungt: hon hörde sitt eget hjärta slå. Emellan fingrarne rullade hon i mörkret den lilla breflappen, som i dag underrättat henne, att allt var redo. »Jag kommer, som du ville det. Må Gud vara mig nådig. — Din Elsie. » Det var allt hvad den innehöll. Men otaliga gånger hade hon läst och åter läst det under dagens lopp för att gifva sig mod att föra sitt verk till slut. Hyste hon då fruktan — fruktan for en god gärning? Det var ju hon själf, som velat det så. Den stackars kära, lilla Elsie — gamla Ulrika var ju hennes enda vän från barnaår. Från henne hade hon långt emellan fått de få knapphändiga underrättelserna från det dystra hemmet, till henne hade hon anförtrott sig, när mannen i det fjärran landet af döden plötsligt rycktes från henne och hennes tvänne små barn. Och nu var hon åter på fosteijorden, en sorgbruten, förkrossad kvinna; och i kväll — i kväll skulle hon komma . . . Ett svagt klingande af bjällror trängde i detta ögonblick till Ulrikas öra. I andlös spaning tryckte hon sitt ansikte mot den kalla rutan. Hon såg genom dunklet, att en släde stannade vid mynningen af alléen. Inom en minut var hon därnere. En djupt beslöjad kvinna med sänkt hufvud stod redan bredvid släden; tysta, förskrämda af den sena, ovanliga färden trängde sig två små flickor upp mot modern. »Elsie, mitt hjärtas barn, Elsie — Herren välsigne din återkomst», den gamla trotjänarinnans röst stockades af snyftningar, då hon slog sina armar om Elsies skälfvande gestalt och ömt smekte barnens kinder. Elsie försökte tala, svara. Hon fick ej ord öfver sina läppar, hennes strupe sammansnördes. Gamla Ulrika fick nästan bära henne på sina starka armar. »Kom, kom,» sade hon. Så tyst skred det lilla tåget fram öfver den mjuka snön. När de gingo förbi de upplysta flygelfönstren, innanför hvilka gårdsfolket firade jul, trängde några toner af en unison psalmsång till deras öron : »Si natten flyr för dagens fröjd ...» Det svällde och svällde i Elsies hjärta; nu brast det ändtligen löst, och hon började gråta, stilla och tyst som ett barn. De små höllo sig krampaktigt fast vid hennes klädning, steg för steg. Ändtligen hade gamla Ulrika sina gäster lyckligt inne, uppe på sitt eget rum bredvid handkammaren, där en stor flammande brasa muntert lockade att tina upp frusna lemmar. Och som en moder klädde hon af Elsie hennes ytterplagg, värmde småflickornas fötter framför elden, allt under det hjärtats naiva inspiration gaf hennes mun att tala tröstande, uppmuntrande ord . . . * * * O, huru det strålade! I de två gröna kronorna lyste otaliga brokiga ljus, guldpapperet glänste, de röda äpplena svängde siratligt på sina långa trådar. Hela det stora annars så dystra rummet blef varmt och ljust. Det var, som hade det gamla gipsade taket öppnat sig för att låta en glimt af själfva himmelens klarhet se in därigenom. Gamla Ulrikas blåa ögon lyste af fröjd, när hon tändt den sista lågan och betraktade sitt verk. I -stum beundran stannade hon inför det, och till sist undslapp det henne som en glad hjärtats suck: »alldeles som förr!» Där borta från dörren svarade ett svagt eko: »alldeles som förr», medan Elsies varma tårar stannade midt på kinden, och hon lyfte sitt hufvud med ett vemodigt leende. Så fick hon se till att tysta på de små, hvilkas förtjusning hotade att spränga allvarets bojor. När hon åter såg upp, var hon ensam med dem, och hennes hjärta började på nytt att häftigt klappa. Men nere på baronens dörr knackade just nu Ulrikas skälfvande knoge. Ett barskt »stig in» till svar, och hon stod nigande innanför tröskeln. »Förlåt, herr baron,» stammade hon med nedslagna ögon och tummade sin förklädesfåll; »men jag ville så gärna önska julefrid, och så har jag en bön till baron.» Baron Knut såg upp med mörkt ansikte. Han satt tyst en minut och betraktade henne skarpt. Till sist kom det: »Och bönen?»