Idun: 1890

078 I DUN »Jag har en liten öfverraskning där uppe i salen — jag ville — ville be, att baron icke blir ond, utan följer mig dit upp — ett ögonblick — bara ett ögonblick —» »Jag är ingen vän af öfverraskningar, det vet du nog. I alla fall — jag skall göra dig till viljes!» Med fasta steg gick han före henne i trappan, som knarrade under hans fötter. Gamla Ulrika kände sina knän svikta. Nu har han handen pâ låsvredet och slår dörren upp. Förvånad, bländad stannar han innanför dörren. Syskonträdet, strålande af ljus — hvad vill väl detta säga! Han stirrar orörlig framför sig, han ser endast de hundra glänsande små lågorna; de dallra och dansa framför hans blick, som blir skum, och det kännes så underligt inom honom. Han önskade, att han kunde bli vred; han famlar i sina tankar efter något bistert ord öfver detta gyckel, men han finner det ej. Och då — plötsligt rycker han till, vid att hans namn nämnes, sakta, bedjande i en ångestfull snyftning. Han ser åt sidan. Denna svartklädda kvinna, sträckande sina händer emot honom, dessa två barn, som ängsligt söka dölja sig undan hans blick . . . »Knut,» beder det på nytt, »kan kan du glömma och förlåta------- » Han känner en isande kyla gripa sig, d'et svartnar för hans blick. Elsie — skulle hon ha vågat?! Det blir så dödstyst, att de höra lågorna susa i den gröna syskongranen. Till sist blir det honom dock öfvermäktigt. Hans hjärta drar sig krampaktigt tillsammans, till dess det brister och öppnas som den mognade frukten. Och i detsamma strömmar en berusande värme genom hans ådror, hans bröst arbetar, hans ögon fuktas, och han sträcker ut sina händer med detta enda ord: »Elsie ...» * * * Famn i famn vid syskongranen stå de två, som växte från samma rot likt den. De känna, att den ännu icke släppt sitt fäste. Men gamla Ulrika skrattar och gråter om hvartannat, där hon nere på förstugubron förtäljer segern för Jakob, som ifrigt väntat hennes första depesch. De båda gamla arbetshänderna mötas i en lång kraftig tryckning, och Ulrika nickar hjärtats bifall, när Jakob ger sin förnöjelse ord: »Det var ett välsignadt juleträd!» Om hemmet. Af J. A. Anneli. Belönadt med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling. Motto: Gud ske lof för mycket godt, Som har fallit på min lott! Mången har väl mera fått Både utaf stort och smått; Ack, men hvem Ett sådant hem? G. Wennerberg. f ijted hemmet kan i inskränkt mening 1/1 förstås, familjens eller den enskildes bostad; men därmed är begreppet långt ifrån uttömdt, ty det ligger däruti något särdeles tilltalande, som berör våra innersta och heligaste känslor, ja verkar bestämmande på både vårt eget och andras lif. Vi förstå därför med hem i ordets högre mening familjen eller rättare den ande, förädlande eller förderfvande, som därinom gör sig gällande. Det kan till en början vara nyttigt göra sig reda för familjens eller hemmets bildande. Människan, lemnad alldeles ensam åt sig själf, är snart sagdt den hjälplösaste af alla varelser. Denna hjälplöshet framträder bjärtast uti barndomen, men gör sig äfven sedermera gällande på mångfaldigt sätt. Det blifver därför en tvingande nödvändighet för henne att träda i förening med andra, som äro i stånd att fylla hennes behof. Detta tillgår så, att hon antingen bildar eget hem eller ingår såsom medlem uti andras. Det är för öfrigt grundadt uti hennes natur att lefva så att säga ett dubbellif, dels alldeles enskildt för sig, dels i förening med andra. Dessa bägge sidor af hennes väsen ligga hvarandra ganska nära och rent af förutsätta hvarandra, ty hon må till sitt inre vara huru god och ädel som helst, om detta vore för henne möjligt att blifva utan andras hjälp, så kan hennes dygd icke göra sig gällande annat än uti det allmänna lifvet bland medmänniskor. Den naturligaste föreningen är den mellan mannen och kvinnan, hvilkas förening tager sin vackra gestalt uti äktenskapet, med hvars ingående familjen och på samma gång hemmet bildas. Men det stannar icke därmed. Familjen är blott den första länken uti en betydelsefull kedja af föreningar, uti hvilka människan är bestämd att ingå dels för egen välfärd, dels för en för andra gagnande verksamhet. Dessa högre föreningar äro kommunen och staten, hvilka bägge äro bygda på familjen såsom grund. Är denna senare undergräfd och vacklande, så ramlar snart hela huset, och hvad värre är dess invånare dragas med i fallet. En maskstungen rot åstadkommer snart hela trädets förvissnande ; och hvarje träd bär frukt efter sin art. Om nu staten har att sörja för allt hörande till det borgerliga lifvet, så har kyrkan samma uppgift på det andliga området. Hemmet borde aldrig förgäta, att det är äfven ämnadt att vara förgården till templet. Blomstra inom det förra gudsfrukan, dygd och rena seder, så gör sig äfven gällande ett friskt kyrkligt lif, hvilket sprider sina välgörande verkningar icke blott öfver alla andliga förhållanden, utan lika mycket öfver de lekamliga. Af det nu sagda framgår familjens eller hemmets djupa betydelse, ja nödvändighet såsom rot och grund för all välfärd. Äro delarne d. v. s. de särskilda hemmen förderfvade, så kan icke det hela d. v. s. staten och kyrkan vara bättre. Det gäller därför tillse, att denna första viktiga förening erhåller sin helgd både vid sin tillkomst och sedan under hela sin tillvaro, hvilket endast kan ske uti det fullt lagliga äkenskapet, då makarne känna sig såsom ett, liksom hemmet är ett, och hafva allt gemensamt. Historien visar tydligt, att alla folk varit starka, så länge de stått kvar på fullt sedlig grund och hållit familjelifvet okränkt, men att de snart fallit, då dessa grundvalar blifvit undergräfda. Man hör i våra dagar oförsynt framhållas läran om den så kallade fria kärleken, då mannen och kvinnan ingå tillfälliga föreningar, hvilka lika lätt kunna upplösas, som de blifvit lättsinnigt knutna. Men hurudant skall ett sådant hem gestalta sig, omöjliggöres icke därigenom all uppfostran? Denna lära har omöjligt kunnat komma ifrån kvinnan, utan från mannen. Det råder nämligen en psykologisk skillnad mellan könen beträffande kärleksför-ISÖÖ bindelser, ity att mannen ej besitter samma känslodjup som kvinnan. Hans kärlek, då den beträder känslans område, öfvergår lätt till passion, men lägger sig tämligen snart; sedermera älskar han sin maka af plikt och högaktning. Kvinnan åter uppgår med hela sitt väsen uti kärleken och dess föremål. Hela hennes styrka, men ock all hennes svaghet samla sig här liksom uti en enda punkt. Att en ytlig, pliktförgäten och lättsinnig man kan förfäkta läran om den fria kärleken, är tänkbart; men att någon enda kvinna med känsla för eget värde kan hysa dylika åsikter, är i högsta måtto förunderligt och utgör ett af tidens mest sorgliga tecken, ty hon blifver i alla händelser den förlorande parten. Det talas ju mycket om emancipation ; men skall denna bestå uti kränkande af de heligaste känslor, så må kvinnan så snart som möjligt ' taga saken uti sin egen hand och emancipera sig från all förnedring, allt lättsinne och all fåfänga. Därigenom skulle hon rädda sig själf, sina barn, ja hela fäderneslandet från det moraliska elände, som tyvärr tyckes mer och mer utbreda sig och åstadkomma sönderslitenhet på alla områden. Af skäl, som strax skola nämnas, tro vi, att kvinnan, och särskildt den svenska, till hvilken dessa ord riktas, har just i våra tider en synnerligt skön uppgift att lösa; och , vi tveka ej uttala den bestämda öfvertygelsen, att vårt fäderneslands framtida väl ligger uti hennes hand. Man talar så ofta om reformer; här kan behöfvas en verklig reformation, hvilken företrädesvis bör vända sig mot allt osundt i tänke- och handlingssätt inom många af de svenska hemmen. Ingen annan är mera lämplig till reformator än kvinnan, som på samma gång är maka och moder; men må hon först börja med sig själf. Hon har också numera alla förutsättningar för ett sådant ädelt kall, ty bildningen undanhålles henne icke, lagstiftningen har mer och mer slagit in på den rätta riktningen att borttaga allt förmynderskap, skydda hennes person och egendom samt göra henne fullt själfständig, och slutligen hafva gamla fördomar brutits, att hon icke skulle kunna anständigtvis egna sina krafter och förmåga åt något annat än de inomhus förefallande göromålen. Nu står ett stort antal banor öppna för henne, hvarigenom hon kan förvärfva sig sitt lefvebröd, ifall det ej skulle förunnas henne bilda eget hem eller, om så har skett, dess öfriga förvärfskällor utsinat. Denna sunda emancipations välsignelser komma henne nu till del, och hennes ord och handlingssätt böra därför väga tungt i vågskålen. Ack, om alla svenska kvinnor, framför allt de gifta, betänkte sin höga kallelse att reformera hemmen och ej läte bedåra sig af en farlig tidsandas sirénsånger. Hustrun må aldrig glömma, att hon är den ena hufvudpersonen inom hemmet med en sådans både rätt, förpliktelser och ansvar. Emedan hennes verksamhet i vanliga fall är förlagd uteslutande till detta hem, så borde hon vara dess sol, som förlänade ljus och värme åt det hela. Men detta ljus finge ej vara ett irrbloss, som vid vissa tillfällen lade i dagen en och annan talang, och värmen ej bestå uti en falsk sentimentalitet, som beskärmade sig öfver det onda i hem eller samhälle och ej sökte motarbeta detsamma. Vid en något djupare blick in i förhållandena måste man bäfva för den ytlighet, som nästan öfverallt gör sig gällande. Äro våra hem helgedomar, dit vi kunna taga vår tillflykt från det yttre lifvets larm, oro, strid, egoism och synder,