Idun: 1890

1890 I DU N 39 T trädgården fanns en alnsdjup brunn, som nu midt î sommaren stod torr som en ugn, och i denna svala och säkra fristad beslöt jag att förvara barnet, till dess jag lyckades få fatt på modern, som nog icke kunde vara långt borta. Och då jag visste, att barn skrika, till dess de tröttna eller somna, flyttade jag i största hast den gallskrikande barnungen och dess bädd ur vagnen och ner i brunnen, hvarefter jag åter lade brunnslocket öfver öppningen. Jag hade icke väl hunnit fullborda dessa mina arrangemang, förrän jag såg ett fönster öppnas i ett af husen midt öfver gatan och hörde en gäll fruntimmersröst gasta, som om elden varit lös: »Onaturlige far och vidunder i människohamn, tänker ni mörda ert oskyldiga barn?» Innan jag hann sansa mig, hade en folkhop samlats å gatan och inträngt till mig i trädgården. Och i nästa ögonblick anlände äfven en poliskonstapel, inför hvilken jag ånyo anklagades som »onaturlig far» och »spenabarnsmördare». Flere bland grannfruarna, som skyndat till och från sina fönster åsett, hvad jag haft för händer, anklagade och dömde mig •ohörd. Jag protesterade mot att bli tagen för en barnamördare och lyfte af brunnslocket för den nyfikna massan. Och där låg den lilla, frisk och kry på sina kuddar, och — log, hvilket något, tycktes lugna de närvarande. Den af dem, som först slagit larm, vände sig dock i nästa ögonblick till mig och sade: »Min herre! Jag ser nu, att ni inte haft för afsikt att döda ert barn, men hur kunde ni komma på den vilda idén att stoppa ner den lilla Guds ängeln i brunnen? Hvad har ni för ett fadershjärta?» »Mitt herrskap», svarade jag. »Jag hyser alls inga faderskänslor gent emot detta barn, som inte är mitt, som jag fått mig påtvingadt af ödet, och som nyss skrek värre än en gardist, som ropar: i gevär !» »Men brefbäraren kan vittna, att barnet är ert», återtog min åklagerska. »Hela sta’n vet det, så att det tjänar ej till att neka!» inföll nu en annan af de ärade damerna. Jag böjde mig för en så stor majoritets utslag i målet. Men redan följande dag lemnade jag det lilla samhället och har sedan dess hvarken återsett detta •eller — min dotter. m-Teater och musik. Kungl. operan har nu flere aftnar gifvit den hos •oss nya operan »Lakmé» af Leo Delibes och hvarje gång för fullsatt salong. Och det rikliga, stundom stormande bifall, som kommit densamma till del, torde kunna tillskrifvas såväl operan själf som utförandet. Libretton är visserligen något tunn och företer föga handling, men höjer sig dock pååtskilliga -ställen till verklig poesi och bildar här ett tacksamt underlag för musiken. livad denna senare för öfrigt beträffar, har operan att uppvisa flere verkliga godbitar af melodisk fägring och ypperlig instrumentation. Särskildt torde andra akten få anses som den mest lyckade härutinnan. Men -äfven i första och tredje akten finner man utsökt vackra melodier och målande poetisk instrumentering. Största intresset fäster sig naturligtvis vid de båda bufvudpartierna, Lakmé och Gerald. Dessa äro ock af kompositören synnerligen omsorgsfullt utarbetade och förfela ej att verka anslående med •sina båda vackra och stundom originella melodier. Att åtskilliga reminiscenser från andra operor förekomma är nog sant, men torde numera vara svårt alldeles undvika. Utförandet är nästan allt igenom synnerligen förträffligt. Särskildt gäller detta innehafvarne af de trenne hufvudrollerna: Lakmé, Gerald och Nilakantha — fröken Petrini samt hrr Ödmann och Lundqvist. De öfriga äro ju ock endast fyllnadspartier Mer än vanligt glädjande är det att få bevista en så allt igenom lofvande och lycklig debut som fröken Petrinis. Begåfvad med en ovanligt hög, om ock ej så stark sopranstämma (klart och fulltonigt tagande treslrukna e), väl skolad och säker i tonbildningen torde hon, helst som hon härmed förenar ett synnerligen intagande yttre, god och naturlig plastik, få anses hafva gjort en af de mest lyckade debuter, som under det senaste decenniet förekommit. Också-måste det lifliga bifall, som i dessa dagar egnats henne af såväl publik som kritik, betraktas som fullt välförtjänt. Fröken P. är ännu ung och befinner sig ännu i utveckling. Men bvad hon redan presterat talar högt för. att k. operan vid sig bör binda en så lofvande förmåga. Att hr Ödmann i Geralds för honom väl liggande parti och i sin engelska officersuniform skulle taga damerna med storm kunde man på förhand förutse. Så frenetiska bifallsyttringar och ifriga näsduksviftningar, som dessa aftnar från damernas sida kommit honom till del, torde vara tämligen sällsynta. Men äfven den manliga delen af publiken egnar honom nog ock sin hyllning, och han är det äfven värd, särskildt om han i någon mån modererar tonansatsernas häftighet. På det hela taget klingar emellertid nu som alltid hans stämma skön och välljudande. Hr Lundqmst utför Nilakanthas, den brahmanske prestens parti med denna nobla värdighet i sång och spel, som hos honom aldrig förnekar sig. De öfriga fyllde ock i allo väl sina uppgifter, särskildt förtjänar fru Edling (slafvinnan,) loford för sitt delikata utförande af understämman i första aktens duett med Lakmé. Orkestern sköter sin sak ypperligt under hr Hennebergs ledning. På uppsättningen är ingenting sparadt. Dräkter och dekorationer äro nya och synnerligen praktfulla. Och åt inöfningen af baletterna har hr Sjöblom synbarligen egnat den största omsorg. Ingen musik- eller operavän bör försumma att se »Lakmé». K. dramatiska teaterns nästa nyhet blir »På nåd och onåd», öfvers. från italienskan. Vasateatern gifver onsdagen den 22 dennes för första gången Sullivans melodiösa operett »Mikadon», hvilken öfverallt i utlandet haft den mest lysande framgång. Den 21 jan. En ouppgjord räkning. Af Sune Folkeson. (Forts, och slut.) ■ e nya bref, hon läste, upplyste henne visst ej därom, men de voro sä nedstämda alla, sä tryckta — —• -— ------------ —- — — — »du klagar öfver, att jag ej skrifver? Jag orkar ej, mor. Jag har det för svårt. Men kommer jag bara öfver dessa dåliga konjunkturer, så skall det väl bli bättre» Hon såg på daton, det var ungefär samma tid, som hon begärt den lilla ponnyvagnen af Johan. Men det var väl blott en tillfäl- — — — — — — — »Jag är inte lycklig, påstår du? Ack hvad ni äro er lika, ni mödrar; åt edra söner är ingenting godt nog, om de än äro aldrig så vanliga.» — ■—- — »plåga mig inte med bjudningar, mor. Jag låter Märtha gå ensam. Jag kan ej vara ifrån skrifbordet just nu —------- dessutom är jag en för klumpig konsol till en så fin statyett.» — — — — —--------------------- — — — — — — — »hennes sätt emot herrar är oklanderligt, det vet du ju, och jag vill inte höra något skvaller om henne, det säger jag ifrån» — — —---------------- — — Hon började tänka efter — — — —- — —- — Hvarför hade han inte varit lycklig? Och ändå visste hon, att hon inte sagt ett enda häftigt ord, aldrig sårat honom, aldrig visat nycker; det hade modern alltid sagt henne vara så tarfligt. Men då — — •—? Nej, det var något annat. En oro började bränna henne — — — och så återtog hon läsningeD. Det skulle väl stå något, som upplyste henne? Affärstrasslet blef större, bekymren mera tryckande, och slutligen kom hon fram till sanningen ; Johan hade åtagit sig reda upp hennes fars dåliga affärer. Ett litet bref af fadern föll ur bland de andra; det var dateradt strax efter bröllopet, innehöll en begäran om en borgen för ett större lån. Hon rodnade djupt, som om hon fått ett slag i ansiktet. Fadern hade ju sålt henne, hade bedragit Johan! Hade räknat på, att dennes blyghet och kärlek skulle göra honom mindre klarsynt. — —- ■— — — — —■ — Hon var stolt, med den ömtåliga stoltheten hos en fin race. Förödmjukelsen var brännande; de, aristokraterna, hade varit tarfliga och lumpna, och han, han — — — — — — hjärtat lyfte sig jublande — — — han hade varit storsint! Men de sorgsna brefven blefvo flere, flere, och nu sargade hvart och ett ord henne. Hon mindes hvarje fåfängans kraf, hvarje oförnuftig bön, med hvilka hon ökat den långa skuldsedel, fadern hade till mannen. Hon läste, hur han kämpade och arbetade, huru han drog in på allt, som rörde honom själf — — hon fick veta det genom moderns förebråelser och böner att spara sig. Ty hon fann också bref från denna, hennes hufvudfiende, som ensam haft Johans förtroende, stått vid hans sida i onda som goda dagar, med sin kärlek uppehållit, med sitt förtroende uppmuntrat, med sin ömhet afvärjt så många slag som möjligt. Och till det sista hade modern egt hans hjärta — egt samma oföränderliga kärlek. - Och under hela den tiden hade hon lefvat som en främling i eget hem. låtit först mannens kärlek lik en rik ström välla vid sidan af hennes hjärta, utan att någonsin nå dit in, och när sedan bekymren kommo, hade hon intet annat gjort än ökat dem med sin fåfänga och sitt oförstånd. — — —------- - — — hon tog upp ett sista bref, det var skrifvet fjorton dagar före hans död: — — — — — — — »tack för du skref på borgensförbindelsen, den räddar mig denna gång. Men begär ej, att jag skall tala med Märtha om allt detta. Draga henne med in i dessa bekymmer? Nej, lilla mamma! Skulle också hennes leende dö bort, hvad skulle jag sedan lefva af?» — — — — — — — Hon gömde ansiktet i händerna. Skammen, ångern, förtviflan höllo på att kväfva henne. Hon kunde ingenting försona, ingen smärta lindra mer. Allt var för sent, för hela lifvet för sent. Där stod hon med sin tunga skuldebörda, som aldrig skulle lyftas af, med sin ouppgjorda räkning, som aldrig skulle öfverkorsas. Hon hade rest sig upp, alla brefven föllo ned, på golfvet, öfver kåsösen. Likblek stödde hon sig mot den klumpiga chiffoniern, som så länge åt henne gömt en underbar gåfva: det stora, rika hjärta — som hon ej förstått. Dörren öppnades i detsamma. »Nu är jag färdig att gå på posten, frun, kan jag få räkningen?» Hon lyfte långsamt upp det tunga, värkande hufvudet. »Hvilken räkning? Jaså, jag minns. Nej, jag hittade inte den —• —- — — — — — men jag skall söka bättre, käraste Karolina.» Karolina stängde dörren fundersamt — »käraste Karolina», det har jag inte hört se’n »salig herrn» dog. Men du min gud, så blek hon var. Kan hon ha sett »salig herrn» mån tro? Nej, jag är rent galen, det är ju midt på middagen. Fast chiffoniern stod öppen i alla fall — — — — —-är det inte det jag sagt? Den chiffoniern, den stod där ackurat som hennes samvete — — och när vår herre lät det tala, så------- - — — — — — — — —• En kvidan, låg och hjärtslitande, gled öfver de bleka läp-