Idun: 1890

3890 I DU N 95 kvinnan ej envist hålla på sin rätt eller visa humör, utan öfverlägga, huruvida hon ej själf tagit fel eller skulden kanske varit hennes. Redan som fästmö bör hon aldrig »låta solen gå ned öfver sin vrede», d. v. s. aldrig skiljas, utan att allt är godt och väl och hvarje liten misshällighet utjämnad, eljes växa sknggorna allt mera och begrafva både lycka och frid. En allvarlig själfuppfostran hjälper öfver många svårigheter, och därför måste den unga kvinnan, om ej förr, så dock under förlofningstiden, genom själfpröfning söka att lära känna sina fel och redligt strida emot dem. Hon får ej glömma, att hon i en kanske snar framtid skall i eget hem vara ett föredöme för sin trolofvade, bör likt en solstråle sprida värme i hemmet, så att föräldrar och syskon ej förlora henne genom de band, hon knutit, utan i stället vinna en, om möjligt än mera kärleksfull dotter och syster. Sann kärlek har en förunderlig makt att räcka till för många och att bli rikare och varmare, åt ju flere den delar med sig. Ett lif af mycken själfuppoffring och själfförsakelse går den unga kvinnan till mötes, när hon träder öfver det egna hemmets tröskel, hvarför det är godt, om hon redan förut öfvat sig i själlförsakelsens svåra konst. Ett nöje, som uppoffras, ett ovänligt svar, som undertryckes, en kär önskan, som af hänsyn till andra ej uttalas, i allt sådant kan den unga flickan visa sin sträfvan att öfva sig i kärlek och eftergifvande af det egna jaget. Likaväl som fästmön söker uppfostra sig själf, bör hon ock inverka förädlande på sin fästman och äfven hos honom söka väcka håg för en moralisk framåtsträfvan. Yägen går här ej genom många och långa tal, utan geexemplets makt och genom ett och annat kärleksfullt ord i sinom tid. Den förlofvade flickan bör dock äfven gärna ock med tacksamhet taga emot ett allvarligt sanningsord från sin trolofvades läppar och ej anse sig själf fullkomlig. Så nödvändig denna ömsesidiga uppfostran än är, så måste dock varnas för det begär, som ofta framträder, att vilja göra våld på den andres individualitet. Hvar och en bör få utveckla sig i öfverensstämmelse med sin egen natur, ty blott så kunna lycka och harmoni bestå i äktenskapet. Slutligen skulle vi i detta sammanhang vilja gifva den unga förlofvade kvinnan en vink om att, oaktadt all kärlek, dock vara sparsam med sina ömhetsbetygelser, utan att därför visa sig kall eller på minsta sätt frånstötande. I sällskap bör hon ej hafva ögon och tanke blott för sin trolofvade, utan minnas, att god ton fordrar, att man bidrager till det allmänna nöjet och ej skänker sin uppmärksamhet blott åt en enda. Om vi i det föregående sysselsatt oss med den unga kvinnans etiska plikter under förlofningstiden, så vilja vi nu vända oss till de mera praktiska och här först framhålla hennes fysiska plikter emot sig själf. Äktenskapet kan ej bli fullt lyckligt, om hustrun har en svag och klen kropp, och sjuklighet hindrar henne att med lust och glädje uppfylla sina plikter i hemmet. Makans och moderns kall ställa så stora fordringar på hennes fysiska krafter, att dessa ofta ej stå bi och samtidigt både ungdom och skönhet allt för tidigt gå sin kos. Mycket af den svaghet, som hemsöker våra fruar, skulle dock kunna undvikas, så vida redan den unga flickan, om ej förr, dock under förlofningstiden lade sig vinn om att rätt vårda sin kropp efter helsolärans fordringar. Plit höra ett riktigt användande af friskt vatten (dagliga tvättningar eller bad af hela kroppen) och frisk luft (dagliga promenader), vidare en sund och kraftig näring, en hygienisk beklädnad samt förståndig vexling mellan hvila och arbete. Genom en dylik helsovård blir kroppen sund och frisk, lynnet spänstigt, och den unga kvinnan får en fond af helsa och krafter, som gör att hon ej så lättdukar under för de ansträngningar, som vänta henne, samt längre än eljes bevarar sin ungdom och sitt utseende. Liksom mannen kan af sin blifvande hustru fordra, att hon vårdar sig om sin helsa, så har han ock rätt att begära, att hon redan som fästmö sätter sig in i de plikter, som vänta henne, särskildt som husfru och moder. För den skull bör den förlofvade kvinnan söka skaffa sig både teoretisk och praktisk insikt i hushållets förande, i matlagning samt äfven i barnavård. Hvad hushållets inlärande beträffar, bör hon gå med och deltaga i alla hushållsgörornålen, så att hon praktiskt lär sig, hur hvarje sak skall rätt utföras. Naturligtvis beliöfver hon ej själf lägga hand vid de allra gröfsta sysslorna, men bör dock känna dem för att en gång kunna gifva sina tjänare tillbörlig ledning. Pion må gärna åtaga sig öfvervakandet af den dagliga städningen, så att hennes blick skärpes och ögat vänjer sig att genast upptäcka fel mot ordning och renlighet. Af stor ekonomisk vikt är en riktig behandling af tvättkläderna, hvarför det är högeligen angeläget, att den unga flickan söker skaffa sig insikt däri och lär, hur tvätten bör skötas för att minst skada kläderna. De rena klädernas vidare behandling genom utdragning, mangling och strykning bör naturligtvis äfven läras, men därvid ej glömmas, att intet söndrigt plagg hamnar i linneskåpet eller byrån, utan lägges å sido till lagning, då det knappt finnes något, som så bringar skapelsens herrar — och det med rätta — ur humör som att i sina lådor finna skjortor utan knappar eller strumpor utan häl. Ej mindre viktigt är, att den unga kvinnan lär sig att rätt hushålla med tiden och följa en förnuftig tidsindelning, så att hon får verklig nytta af sina hushållsstudier och ej planlöst skyndar från det ena till det andra. Just denna svåra konst — tidsindelningen — blir ofta en stötesten för mången ung fru, som med lätthet skulle kunna sköta både sysslor och förströelser, men af bristande kunskap om tidens värde och uttänjbarhet ej hinner med något ordentligt. Om vi hitintills sysselsatt oss med hushållets förande i allmänhet, vilja vi nu vända oss till matlagningen. Familjens helsa och välbefinnande beror till stor del på det kosthåll, densamma får, hvarför det är en oeftergiflig plikt för den förlofvade kvinnan att skaffa sig insikt i, hvad människokroppen behöfver för att bevara helsa och krafter, samt att lära sig bereda en sund och närande föda. Matlagningen läres naturligtvis bäst genom praktisk öfning, menvi skulle vilja råda unga fästmön att samtidigt studera någon bra kokbok och då allra helst Hagdahls, som just nu utkommer i en ny billigare upplaga. I denna kokbok kan man hemta goda nyttiga råd, såväl för den finare som för den tarfligare matlagningen, och behöfver aldrig frukta att misslyckas i sina försök. För en god husmoder är det emellertid ej nog att kunna laga maten, hon bör ock veta, huru råämnena skola vara beskaffade för att vara goda och prisvärda. För att detta skall kunna uppnås, bör den unga flickan följa med, när inköpen göras, och efter någon tid försöka att handla på egen hand. Skulle den unga flickan i sitt eget hem omöjligt kunna få tillfälle att lära sig hushåll och matlagning, så är det nödvändigt, att hon i ett annat hem under en god husmoders ledning inhemtar de kunskaper, som det är hennes plikt att ega, innan hon åtager sig en husmoders ansvarsfulla kall. Innan vi lernna de praktiska plikter, som åligga den unga kvinnan under förlofningstiden, vilja vi fästa uppmärksamheten .på en särskild och synnerligen viktig omsorg, som nästan alltid försummas — den att redan före äktenskapet göra sig något hemmastadd med den fysiska barnavården. Det är väl ytterst sällan, det ej fiunes små barn i vårt umgänge, så att tillfälle skulle saknas att få lära något om vården af de små. Den unga fästmön skulle göra sig själf en stor tjänst, om hon under någon tid, om ock blott för några timmar dagligen, erbjöde sig att hjälpa till i någon bekant familj vid barnens skötsel. Hon skulle ej då i en framtid behöfva stå så rådvill, så förtviflad, som mången ung, oerfaren mor gör, när hon ej vet, hur hon skall sköta sitt lilla barn, när hon genom oförståndig behandling förvärrat en kanske från början obetydlig krämpa och med själfförebråelser får erkänna, att hennes eget oförstånd möjligen vållat hennes älsklings ofärd. Hur kommer det sig väl, att så ofta de förstfödda barnen dö i späd ålder? Säkerligen mången gång en följd däraf, att deras mödrar, af falsk blygsamhetskänsla eller hvad det nu vara må, försummade att, medan tid var, förbereda sig för sitt blifvande moderskall. Utgången af Iduns nionde stora pristäfling. Inom den utsatta tiden, den 15 dennes, hade till täflingen sammanlagdt 30 skrifter inkommit, af hvilka endast sex behandlade det första ämnet: den bästa biografiska uppsats öfver någon i en eller annan riktning framstående svensk kvinna. De öfriga 24 rörde sig om ämnet n:r 2, nämligen: Den unga kvinnans plikter under förlofningstiden. Som ingen af de förstnämnda uppsatserna synts ensam ega öfvervägande förtjänster öfver alla de andra, ha vi efter moget öfverväganåe beslutit dela det första priset å fyrtio kronor i två pris å hvcirdera tjugu kronor, af hvilka det ena tillerkänts Blenda Anderson för biografien öfver Martina Bergman-Österberg; det andra tillfaller fru Ellen Byström för teckningen öfver Lotten Wennberg. Det för den andra gruppen utsatta priset å tjugufem kronor har förvärfvats af signaturen kina, hvars uppsats å annat ställe meddelas i dagens nummer. Af stor förtjänst har äfvenså signaturen L. v. D:s artikel synts oss, och ha vi därför beslutit tilldela densamma ett extra pris å tio kronor. Fristagarnc torde omgående insända sina adresser till Iduns byrå, hvarefterprisen omedelbart utbetalas. Stockholm den sista februa/ri. Redaktionen.