Idun: 1890

98 I D U N 1890 läkemedel och drycker? Gestalterna af en Medea, en Gudrun, en Isolde träda fram för våra ögon, och därtill komma skuggbilderna af alla de arma, man brände som hexor för tillredandet af dylika läkemedel. Men det är icke blott sagorna och myterna, som förtälja oss om kvinnans skicklighet i denna konst, äfven en blick på apotekaryrkets historia visar oss, att kvinnan icke blott i enstaka fall, utan mycket ofta utöfvade detta yrke och att hennes insikter däri hade högt anseende. Hon var ensam läkarnes hjälparinna, medan apotekarekonsten ännu hvilade i deras händer som en del af deras yrke, och innan den utvecklat sig som en själfständig vetenskap. Dessa assistenter åtnjöto stor aktning, men måste äfven genom eds afläggande åtaga sig allt ansvar. En gammal tafla visar oss den mest berömda representanten, Dorothea Büeherin, omgifven af sina böcker, retorter och glas. I gamla krönikor ses ofta klagovisor öfver för stor kvinlig konkurrens o. s. v. Det åttonde århundradet berättar oss om de äldsta apoteken i Bagdad och Salerno. Först i trettonde århundradet bief apotekarkonsten en själfständig vetenskap, och därmed infördes en sträng apotekarförordning, medicintaxa och statens pröfning af apotekarnes kunskaper och skicklighet. Och nu börjar det allmänna utbredandet af apoteken, hvarmed kvinnorna utträngdes ur yrket. Likväl låg dess utöfvande i klostren i kvinnans händer, och världsbekanta blefvo ofta de där tillredda förträffliga läkemedlen, salvorna, dryckerna o. s. v. Äfven nu se vi, särskildt vid katolska sjukhus, systrarna inom sina apotek vara duktiga, med rikt vetande begåfvade farmaceuter. Hvad fordrar då detta yrke ? Först och främst anlag förnaturvetenskapen, insikt i zoologi, mineralogi och fysik,men förnämligast i botanik, parmakognosi och kemi: i botanik, från hvilken en stor del medicin härstammar, parmakognosi, som hufvudsakligast handlar om medicinens ursprung, egenskaper och användning, kemien, som lär oss tillredningen och pröfningen af densamma, medikamenternas blandning och gifternas verkan efter sträng vetenskaplig grund. Vidare fordras en frisk kropp, som är fullt vuxen den icke obetydliga ansträngningen, men äfven ett icke obetydligt kapital för den långa studietiden. Jämföra vi nu dessa fordringar med en kvinnas anlag och ställa den frågan till oss, om hon är egnad för detta kall — lyder svaret därpå obetingadt gynnsamt. Ja, det motsvarar alldeles egendomligheten i kvinnonaturen. Ty utöfningen af detta yrke fordrar icke utträde i offentligheten, utan hänvisar hennes verksamhet till hemmets härd, till den lidande mänsklighetens välsignelse för att fruktbringande tillämpa den förvärfvade skatten. Och skulle inte kvinnans eljes ofta prisade lätta handlag, som särskildt fordras för kemiska arbeten, hennes stränga samvetsgrannhet till cch med i de minsta saker, hennes utpräglade renlighet, ordningskärlek och punktlighet vara tillräckliga egenskaper för detta yrke? Dessa alla äro specielt kvinlig aegenskaper, och därtill komma hennes kärlek till naturen och en viss köpmansbegåfning, som till och med hennes motståndare måste erkänna. Betydande nutida auktoriteter hafva tillerkänt kvinnan synnerlig skicklighet, ja glänsande begåfning inom apotekarkonstens område. Det bästa beviset därför är, att kvinliga assistenter med bästa resultat blifvit anställda vid betydande laboratorier, ja till och med många gånger få företräde framför de manliga assistenterna. Och om hennes intellektuella begåfning, så väl som hennes kroppskrafter, äro tillräckliga, för att hon skall kunna genomgå de erforderliga examina — om äfven hos oss hörsalarne öppnas för henne, skall hon säkert visa sig fullkomligt medveten sin stora uppgift, sin ädla ansvarsfullhet just beträffande detta kall, af hvars mest samvetsgranna utförande ofta tusendes väl beror, och hufvud och hjärta i förening skola säkert åstadkomma de bästa resultat, därmed lemnande det bästa beviset på, att äfven den tyska kvinnan är fullt värdig detta svåra, men välsignelserika yrke. » Helt visst eger det mesta i denna den tyska tidskriftens framställning äfven sin tilllämplighet för svenska kvinnor och svenska förhållanden. Teater och. musik. Kungi. operan. Nästa repris lär bli Rossinis »Barberaren i Sevilla» med fröken Petrini som debutant i Rosinas parti. K. dramatiska teatern ger med behaglig omvexling och allt fortfarande för fulla eller goda hus de trenne styckena »Chamillac», »Dora» och »På nåd och onåd». Vasateatern, som fortfar att med oförminskad framgång spela »Mikadon», hvilken redan gifvits ett 30- tal gånger, förbereder till uppförande Millöckers nyaste operett »Der arme Jonathan», hvilken öfverallt i utlandet vunnit det mest entusiastiska bifall. Hrr Arvid Ödmanns och Salomon Smiths mâtiné sistl. söndag hade naturligtvis alldeles fyllt Berns stora salong. De båda sångkonstnärerna, hvilka väl torde få anses vara de mest framstående hvar på sitt område i vårt land, skördade det mest entusiastiska bifall. Ett värdefullt biträde lemnades ock af fröken Petrini samt professor Ivar Hallström och hr John Jacobsson, de båda senare som tonsättare och ackompagnatörer. Programmet var ock synnerligen väl sammansatt. Tillställningen kan räknas till de förnämsta under säsongen. Musikföreningen gifver fredagen den 28 dennes sin första konsert för i år, då Berlioz’ »Faust», hvilken redan nästan hunnit blifva populär, för sjunde gången uppföres. Solisterna blifva de samma som förut, nämligen fru Edling, hrr M. Strandberg, S. Smith och H. Nygren. Säkerligen skall ingen musikvän försumma att återhöra det märkliga tonverket. Filharmoniska sällskapet är äfvenledes färdigt att gifva sin första konsert för året, tisdagen den 4 mars. Denna torde ock varda oen af de intressantaste, som här på länge gifvits. A densamma kommer nämligen att utföras Joh. Seb. Bachs Mattheus-Passion, skildringar af Jesu lidandes historia efter evangelisten Mattheus af Picander, öfvers. till svenska språket af Adolf Lindgren. Orkesterbearbetningen är af Rob. Franz, aekompagnementet till recitativen af N. W. Gade och A. Hallén, sällskapets nitiske och skicklige dirigent. Som solister uppträda fru Dina Edling, fröken B. Wichman, hrr M. Strandberg (evangelister), C. F. Lundqvist (Jesus) och G. Holm (öfverstepresten, Pilatus). Orkesterackompagnementet utföres af Balduin Dahls orkester från Köbenhavn, förstärkt med flere härvarande musici. Det hela lofvar en sann musikalisk högtid. Konserten hålles i Östermalms kyrka och börjar kl. 7,30 e. m. Mâtiné gifves söndagen 2 mars i musikaliska akademien till förmån för Brefbärarnes enke- och pupillkassas grundfond. Medverkande äro fru Östberg, fröken Jungstedt, operasångarne Ödmann, Lundquist, Nilsson, Edberg och Bröderman, premieraktör Bæckström, brefbäraren Vestin samt en utvald manskör. Programmmet är mycket anslående. I Blanch’ konstsalong förevisas tills vidare alla dagar tvänne fonografer. Se vidare annonsen ! Kärleken är kvinnornas lefnadshistoria ; bos männen är den en episod. Fm de Staël. ”Bildning.” En berättelse från Skåne af Jane Gernandt. (Forts.) 8 et var en sex sju år sedan August Jonathan Collin fick Tyddioge pastorat och gifte sig med Truls nämndemans äldsta dotter. Den dag, man kunde kalla hans Ingrid ’fru pastorskan’, var nämndemannen icke god att möta i en smal gata. Högfärden hade farit i honom, och det första han gjorde var att sätta Karna i stadsskola. Där blef hon fiö: kenbildad för två kronor i månaden, om man inte räknade de syndapengar, som kastades ut för musik, men dem kunde Truls Jins nog hålla reda på. Han talade om för hvem, som ville höra på honom, att ’Nepoleoms Mars’ gått till femton kronor efter tjugufem öre i timmen, och knep och knep på de styfrar, som skulle ut till ’mosiklärdomen’. Det hindrade honom dock inte att köpa ett af de dyraste pianon, som stodo att få för pengar inne i Lund, eller att vara ’spendersam’, när det var fråga om skolan, där Karin Tydén studerade ’bibelsk’ historia, skref efter förskrift och läste tyska, fast hon aldrig kom så långt, att hon hann hemta sig från sin förvåning öfver, att tyskarne sade: ich hin gewesen, när ’jag har’ nu en gång för alla heter ich habe. Det, som tog mest tid och ’en hisklig hop’ med pengar, var likväl alla de fina arbeten, ’skolefruen’ kunde hitta på, och det var ingen ända på alla de pärlor och all den ’virkeltråd’, Karna kunde skrifva upp, när Truls Jins var sinnad att se, hvar frökenbildningen satte hårdast åt hans skinnpung. Men hade han fått sig ett par glas, så kunde han bli våt i ögonen, bara han tänkte på ’tösabiten’, som gick därnere i Lund och blef så bildad, att hon väl knappt ’estimerade’ far sin: »Du och jag, mor, vi har inte lärt nå’t, därför kan di spektakla, hur di vill, med oss två gamla,» sade han, men den, som ’spektaklade’ allra bäst, det var i alla fäll han själf, ty då han en vacker dag lade sig ned att dö, blef det en storartad konkurs efter honom. Mor Truls Jins fick gå från gård och grund, och om inte pastorskan Collin dött från två små pojkar ett halft år förut och det behöfts en barnpiga hos prestens, hade väl nämndemansmor fått tak öfver hufvudet, där hon minst väntat, ty hela Tyddinge sade, att pastorn knappast skulle dragit sig för att se sin svärmor på fattighuset, när Truls Jins gjort honom det sprattet att lefva så skamligt ’öfver sig’. Men hvad ingen Tyddingefantasi kunde drömma om, det var hvad pastorn kände, när hans unga svägerska kom hem till sin fars begrafning och han såg henne fullt utvecklad — stark, nästan grofbyggd, med en fast ungdomlig fyllighet öfver den höga gestalten och med ett ansikte, så egendomligt vackert, att han endast sett ett sådant förut. Hon var som Ingrid och ändå ieke som Ingrid; det var samma mörka skönhet, men yppigare, uttrycksfullare — nästan vild. August Collin fick hjärtklappning inför denna sjutton års flicka. När han skulle tala till henne, ville alla ord springa ifrån honom, och han satt där handfallen — skygg. En dag stodo alla Tyddingetungor stilla af förvåning; — prästgårdskammaren hade upplåtits åt fröken Tydén, som drog dit in med stramalj och tapisserinål. Hennes svå-