Idun: 1890

176 I DU N 1890 läsarinnor med några små uppsatser, som, tillämpade i praktiken, skola visa, att man med ringa kostnad och alltid med vinst kan drifva denna lilla »binäring», och mången gammal gumma skulle, om hon förstode sig rätt på saken, kunna hafva sin goda bergning af ett eller annat tjog höns. Vi skola då först se till, huru nu i allmänhet hönsen skötas, och hvad vinst däraf kan uppstå. Då man lägger sig till med höns, köper man ofta en eller ett par här, andra där, oftast utan att veta ens deras ålder, långt mindre om de äro flitiga äggläggare. De inspärras — nej förlåt ! — insläppas sedan 1 det för dem bestämda »hönshuset», som vanligen utgöres — åtminstone på landet — af en af ribb gjord afplankning i ladugårdens mörkaste hörn och ofta nog går buren ej längre ned än på halfva väggen, hvarigenom det i buren blir så mörkt, att hönsen om vintern blott lemna sina pinnar för att söka få någon föda, som tillsattes dem på golfvet, där någon rengöring aldrig på vintern kommer i fråga. Att de under sådana förhållanden skola vantrifvas är naturligt, och de »hämnas» också detta på det enda sätt de kunna — genom att ej lägga ägg förrän fram på våren, då ljusare dagar locka dem ut i det fria. Knappast något af våra husdjur är för sin trefnad och afkastning så beroende af ljus och renlighet som just hönsen, och det är därför ej underligt, att man, med de begrepp man ofta, — för att ej säga oftast, har om dessa djurs kraf på skötsel, får så dålig afkastning af dem, hvilket gjort, att många eljes praktiska och förståndiga personer fått sådant förakt för dem, nämligen då det ej är fråga om ägg, ty sådana vilja de nog hafva. Första vilkoret för en rätt hönsskötsel är, att man skaflar dem en ljus och varm bostad. En med kreatur besatt ladugård är härtill nog tjänlig, men då skall hönshuset göras vid ett fönster åt söder samt räcka från golf till tak och därjämte vara så stort, att man får beräkna 2 kvadratfots golfyta för hvarje höna. Bäst är för hönsens trefnad, om de om dagame få gå lösa i ladugården, men detta är sällan tillåtet, utan är bäst att i så fall göra en liten ventil å fönstret, hvarigenom de vid blidväder kunna utsläppas och har man så utanför på en fläck undanskottat snön, så att de få krafsa på bara marken, så må de ganska bra, ty i snö vilja de ej gärna gå, och om de det måste, få de ofta reumatism eller kramp i benen, hvilket stundom är ganska svårt att bota. På så sätt kan man utan några kostnader alls få ett rätt användbart hönshus. Om man däremot ej har en ladugård eller ett fårhus — som äfven är bra — att tillgå, så kan man, som jag af egen erfarenhet vet, med ringa kostnad uppföra ett litet hus åt sina höns af timmer; innanför timret lägges på cirka '/? fots afstånd från detsamma en innervägg af sämre bräder, och däremellan fylles och packas torr sågspån. Golfvet måste också vara dubbelt med sågspån som fyllnad; likaså taket. Bäst är att lägga hela huset hvilande på 4 stenstaplar, på det råttor, som gärna draga sig dit, där höns finnas, ej må komma in. Ett sådant hus för 50 st. höns går färdigt till circa 70 kronor. Golfytan kan i ett sådant beräknas till l'/2 qv.-fot för hvarje djur af vanlig storlek och 2 qv.-fot för större. Ett stort fönster, som om vintern förses med dubbelfönster, anbringas åt söder, och under detsamma en öppning för utgång, äfven den med dubbla luckor. Ett sådant litet hus har stora fördelar. Hönsen värma själfva upp detsamma tillräckligt ; de trifvas däri1 väl med god skötsel ; det är lätt att hålla rent hos dem o. s. v. Till hönshuset hör äfven en hönsgård. Bäst är naturligtvis, där så är, att hönsen få ströfva fritt omkring, men det låter sig sällan göra, ty de föröfva därunder åtskilligt ofog på åker och trädgård samt äro utsatta för rofdjur af flere slag. En inhägnad för hönsen fås bäst och billigast af s. k. stängselduk, uppspikad på pålar omkring den plats, där hönsen skola vistas. Den bör göras så stor man har tillfälle och råd till, på det hönsen må så litet som möjligt sakna sin frihet. Till tak är billigast att själf knyta ett nät af s. k. »patejtråd», med maskor af circa 4 dec.-tums längd, hvilket spännes öfver platsen och sålunda hindrar hökar och kråkor från att taga höns och kycklingar. Sedan vi nu sålunda ordnat ett hönshus med dito gård, torde vi få tala något om hönsens skötsel. Jag har förut sagt, att hönsen fordra renlighet och ljus, och upprepar det ännu en gång. På golfvet måste finnas ett par tums lager torr sand, som hvarje morgon omröres med en kratta, för att frisk sand må komma upp, och ombytes en gång hvarje vecka. En lång vattenho och två dito mathoar, som städse hållas rena, den förra försedd med friskt — ej alltför kallt •— vatten. Mat gifves dem om vintern 2 gånger dagligen och för öfriga delen af året 3 gånger dagligen. Den bör bestå af omväxlande ämnen : korn, hvete, hafre; gröpe, utrördt med ljumt vatten, på vintern. Man måste alltid laga så, att de få t. ex. »blötfoder» d. v. s. gröpe och vatten eller dylikt ena dagens morgon och afton och på middagen säd och andra dagen tvärtom. Kokt potatis är äfven ett utmärkt foder. Hampfrö, gifvet 1 à 2 tekoppar åt 40 à 50 höns strax på morgonen, har jag funnit vara ypperligt för att om vintern få hönsen att flitigt värpa. Dessutom gäller för hönsens såväl som för kornas afkastning, att det lönar sig mera att hafva färre djur och fodra dem väl än att hafva många och fodra dem illa. På sommaren kunna de nog, om de nämligen få gå fritt omkring, skaffa sig en ganstor mängd föda själfva, men instängda i en hönsgård måste man äfven då gifva dem fullt tillräckligt med mat och dessutom laga så, att de hafva skydd för allt för stark värme och regn samt aska att mylla sig uti, hvilket aflägsnar ohyran från fjädrarna. (Forts. o. slut i nästa n:r.) Vår almanack och våra namnsdagar. Kåseri af KarI Benzon. ■ |)ed ytterst få undantag kunuen I, mina i damer, hvarje år fira er födelsedag — de få undantagen utgöras nämligen blott af dem bland eder, hvilka haft oturen att i likhet med den snillrike tonsättaren Rossini göra sitt inträde i världshvimlet den 29 februari under ett skottår. Men med namnsdagarne är det icke så beställdt. Därutinnan har vår gamla hederliga almanack visat er en klandervärd brist på uppmärksamhet. Och jag ställer mig gärna på er sida i en strid mot denna vördnadsvärda och i många fall berättigadt populära urkund. Såsom förhållandena nu gestalta sig, hafva de bland eder, som äro mödrar, tvänne utvägar. Med pliktskyldig vördnad för det bestående kunnen I välja ett af de i almanacken förekommande namn åt lillan. Och då är ju saken klar. Framtida blomsterhandlare skola prisa ert förutseende, och så skola äfven våra bröder, de tyska fabrikanterna af gratulationskort. Men I kunnen äfven med förakt för de af kungl. vetenskapsakademien gifna anvisningar välja ett namn, som visserligen måhända icke tillhört något kanoniseradt helgon, men som mera tilltalar ert skönhetssinne, äfven om detta tillvägagående kommer att bidraga till blomsterhandelns och kartongtillverkningens ruin. Visserligen finnas i vår almanack kvinliga dopnamn, hvilka ännu kunna göra anspråk på användning. Bland én mängd slagg, sådant som Potentia, Appollonia, Mormessa, Zenobia, Krispina etc. etc. träffa vi understundom juveler sådana som Maria, Anna, Elisabet, Klara m. fl. Dock tilltror jag mig kunna försvara den beräkningen, att högst tjugufem af de i almanackan förekommande kvinliga, dopnamnen ännu kvarstå i allmänt bruk. I hela januari finnes väl näppeligen flere än ett mitt och förmodligen i många andras tycke välljudande — Gunilla. Prisca vore en ren oartighet, ty det betyder ju gammal, och Agneta samt det pompösa Emerentia torde väl få anses som antikverade. Monika, den fräjdade kyrkofadern Augustinus’ moder, hvilken fått släppa till namn åt den fjärde maj, kunde lika gärna utbytas mot Harmonika, hvilket låter lika bra och i vår mekaniskt-musikaliska tid vore mera populärt, Corona skulle ni nog dra er för att använda som dopnamn, äfven om er herre och man sätter aldrig så stort värde på en cigarrsort med samma benämning. Barbara är lika fult som den musikaliska vidrigheten Barna-bas, men man vågar väl ej slopa detta namn af fruktan för att stöta det högt lysande sällskapet Par Bricoll för hufvudet. Skönhetssinnet måste väl hysa antipati mot Antipas, på samma gång det tycker, att man borde »ursila» sådana otympligheter som Ursila! För att sluta med några allvarsord i en fråga, som härmed icker första gången afhandlas: skulle det icke vara en lätt uppgift för dem, hvilka hafva almanackens öden i sina händer, att slopa det gamla latinska, grekiska och hebreiska tyranniet? Våra moderna europeiska språk — men framför allt de gammalnordiska — erbjuda ju rikligt material för reformer. Jag nekar icke till, att namnförrådet i flere af de europeiska storstaternas kalendrar erbjuda ett barbari, jämförligt med vår egens. Men dem tjänar dock den i de flesta fall kvarstående helgonkulten till ursäkt. Vi däremot, som höjt oss ur katolicismens mörker, vi, som vilja gälla för att vara ett af jordens mest upplysta folk — skulle icke vi när som helst kunna slå in på en bättre väg? Hjältemod i hemmet. Huru onyttigt vårt lif förefaller oss ibland! Hvad vi längta efter ett tillfälle att utföra någon stor handling. Vi tröttna på hemlifvets dagliga kretsgång och inbilla oss, att vi skulle vara mycket lyckligare i andra förhållanden. Vi tänka på lifvets stora stridsfält och önska, att vi vore hjältar! Vi tänka på det goda, som vi skulle kunnat göra, om vår lott fallit annorstädes. Vi glömma, att världen består inga titlar så höga som fader, moder, syster eller broder. Inom hemmets helgade område hafva vi många tillfällen till hjältemod. Dagliga handlingar af själfförsakelse för en annans väl, milda tröstande ord för andras bekymmer eller vård om de sjuka kan allt förefalla som ingenting, dock, hvem förmår säga det goda, som därigenom kan uträttas. Våra minsta ord kunna lemna intryck på andra till godt eller ondt. Vi så dagligen den säd, som skall frambringa någon slags skörd. Väl vore det för oss, om det blir en skörd, som vi med glädje och stolthet kunna inberga. Om någon af den kära hemkretsen under kommande år kan se tillbaka och, uttalande vårt namn, säga: »Hennes ord och exempel förberedde mig till ett nyttigt lif — henne har jag att tacka för min nuvarande lycka,» då kunna vi ju säga: jag har ej lefvat förgäfves. 1SÉL DräktreformKföreningen* 'f^Aenna förening, som stiftades 1886, och hvars Vlgl styrelse alltsedan nitiskt verkat för den uppgift föreningen satt sig före, torde förtjäna här något närmare omnämnas. Såsom af namnet framgår, är föreningens mål att motarbeta det myckna i den nuvarande kvinnodräkten, som är rent af skadligt, och att åstadkomma praktiska, bekväma och ändamålsenliga, samt med hygienens fordringar öfverensstämmande klädedräkter för kvinnor och barn. Den föreställningen gör sig tämligen allmänt gällande, att föreningens verksamhet inskränkt sig till framläggandet och förordandet af den s. k. fornnordiska kvinnodräkten — hvilken för öfrigt alls icke * Man har till oss framställt en begäran, att vi i Idun skulle intaga denna ur tidskriften »Dagny» hemtade uppsats. Vi göra det med nöje, emedan vi anse, att saken i fråga är värd all uppmärksamhet och allt understöd. Red.