Idun: 1890

1890 IDUN 175 Att vår förlofning är uppslagen tillkännagifves härmed. Stockholm den 20 maj 18—. Constantia Pettersson. Balthasar Svärdsköld. Tycken I, mina damer, yngre, fördomsfria damer förstås, att min idé är — en smula extravagant kanhända? Jag tror knappt det! Det är bara konsekvens. Man upplyser allmänheten genom tidningarna om alla möjliga familjeangelägenheter, som jag nyss uppräknat, man gratulerar också genom tidningarna, man tackar »för visadt deltagande i min djupa sorg», man har ingenting emot att det står: »middag gafs i gâr af» etc. etc. eller »välvilja mot underhafvande» etc. — kort sagdt, allmänheten får gärna veta och tala om allt möjligt, utom — en uppslagen förlofning! Den får man blott hviska om. Medgifven, att detta är bra inkonsekvent. Gillen I mitt förslag, så följen det, ehuru jag innerligt önskar, att I slippen det. Och för att slippa det, så tänken eder för mer än en gång, innan I förlofven eder, och mer än en gång, innan I bryten er förlofning. Vera. Hem Iif. Af Lisseg. I. »flpktom till oss och ät middag i dag, Selma lilla, så ska’ vi ha riktigt lifvadt, både Malla och Knut ha ledigt torsdagseftermiddagarna, » sade Thilda Stålblad till sin kusin Selma, då de möttes på gatan. »Tack, snälla Thilda, jag vet inte ...» »Äh, prata! Kanske lillan ska’ be sin mamma om lof först, hva’sa?» Thilda satte sin lilla trubbnäsa i vädret och knyckte till på nacken, så att plymen i hatten svängde på sig, äfven den. »Jag skall just säja dej, att det är inte så roligt hemma jämnt, inte. Malla vill vara ett så’nt hjon öfver mig, kan tänka, och Knut bråkar så — usch då, och mamma ...» »Kära du, börja nu inte så där igen,» afbröt henne Selma skrattande, »om ni inte i det hela hölle så mycket af hvarandra, skulle jag ingenting säga, men du vill nog inte mista någon af dem, eller hur?» »Mista någon, hu, så du tar till! Jag skall väl hålla af mina närmaste, vet jag, och dessutom så skäms de inte för sig, ska’ jag säga. Knut är en riktigt präktig pojke, vet du, det säga alla människor, och Malla har då ett så’nt hufvud så, och — ja, det få vi tala om sedan. Nå, du kommer väl?» »Ja, tack, jag kommer väl då.» Flickorna skildes åt. Revisor Stålblads bodde på norr, trefligt och komfortabelt hade de, men Selma trifdes inte rätt hos farbroderns. Hennes far hade sin verksamhet på Östermalm, den lilla familjen var förmögen, hemmet stilla, vänligt och godt; hon förstod sig ej på tonen i sin farbrors hem. »Nå, god dag, lilla Selma,» helsade fastern, när hon kom, »det var riktigt snällt; hur kom du på en sådan god idé?» »Jag bjöd henne ju, mamma,» skrek dottern, som kom inrusande, »mamma är då jämnt så glömsk. Minns inte mamma, att jag sa’ det, när jag kom hem?» »Hu sa’ — hur kan Thilda säga det, det gjorde du visst inte.» »Joo, jag gjorde det, jag måtte väl veta, hvad jag säger, åtminstone,»- utropade Thilda. »Du sade det inte, kom i håg det,» svarade modern öfverlägset. »Usch, hvad mamma är stygg; jämnt ska’ mamma säga emot mig, jag måtte väl veta hvad jag sa’,» utbrast Thilda halfgråtandé. »Ja, det är detsamma nu,» sade modern, ännu mera retsamt öfverlägset, »sitt nu, Selma lilla, gubben och barnen komma väl snart.» »Ar nu Malla barn också, det var då det märkvärdigaste jag hört på länge,» småmuttrade Thilda i ett hörn. »Där ha vi ju både Malla och Knut, — kära barn, så ni gå på!» Orden ställdes till de inträdande, som smågrälade i tamburen. Fru Stålblad hade själf gått ut och öppnat. Malla var »banktjänsteman», Knut i samma »verk» som hans far. »Torka af dina fötter — så du ställer till, Knut,» började Malla igen, »Fröken bråkstake, besvära sig inte, mina fötter ä’ så fina, som om jag aldrig varit ute.» »Nå det var då lustigt, är du nu inte smutsig om fotterna heller, då måtte jag ha blifvit blind!» »Knut är bra, kom in och helsa på kusin Selma nu,» ljöd moderns öfverlägsna röst. »Ja bevars, om mamma har lust att få sin salongsmatta nedsolkad, så gärna för mig,» sade Malla stucken. »Usch, hvad det drar, Knut stängde inte tamburdörren,» utropade Thilda. »Jo, det gjorde jag.» »Nej, det gjorde du inte.» »Käbbla nu inte, kära barn, öppna åt pappa, skynda er, han kommer i trappan, Mari kan inte gå ifrån.» »Knut, gå och öppna,» sade Malla. »Det måtte väl Thilda kunna göra,» tyckte Knut. »Kors, hvad du är ogin och lat!» »Jag får väl gå själf då.» Modern reste sig gravitetiskt, men Selma var redan i tamburen och släppte in sin farbror. »Jaså, är Selma anställd här som portvakt, hva’? Välkommen, min flicka; finns ingen annan som kan öppna?» »Mari är hindrad, kära du.» Frun såg sårad ut. »Och därför skall lilla Selma sköta hennes syssla, alldeles i sin ordning, söta du, förträffligt anordnadt, isynnerhet när man har en nittonårig son, som går i rummet och drar. Ja, ja, jag säger ingenting, min lilla vän; törs jag fråga, om vi få mat snart?» Selma hade just ingenting sagt på hela tiden, hon var rädd för hvarje ord, rädd att det skulle väcka nya strider, och fast hon visste, att de ej hade några rötter, plågade de henne ändock, ovan som hon var vid dylikt. Man satte sig till bords. »Hvad i all världen är det här för soppa, min vän? I min barndom hotades vi med något som kallades ölsoppa till middagen, när vi varit svåra och olydiga ; fråga din far, om han minns det, Selma lilla. Jag kan aldrig påminna mig, att hotelsen gick i verkställighet. Är det här sådan soppa, min söta du, hva’?» Revisorn sköt bort sin tallrik. »Selma, mitt barn, och ni andra med, jag ger er lof att slippa äta mer.» »Nej, snälla farbror, det är den bästa köttsoppa jag ätit på länge, vill faster ge mig en portion till?» Fru Stålblad smålog åt henne och uppfyllde hennes begäran, men teg oafbrutet och såg djupt förnärmad ut. »Försök inte att skära den här steken, den är seg som gammalt läder,» började revisorn igen, »hvar har ni fått den ifrån, är det en gammal häst?» »Söta du, jag sade åt kokerskan att ta af slaktarens bästa stekkött, mer kan jag verkligen inte göra. En annan gång kanske du är god och köper själf, så kanske det blir bättre, » sade frun ironiskt. »Nej, jag tackar pliktskyldigast, jag trodde frun brukade se efter sådana saker i ett hus.» Så fortgick middagen. På eftermiddagen var det litet bättre. Sedan farbror och faster tagit sin middagslur voro de något blidare; snart gick också revisorn. Ungdomen musicerade litet, pratade utan allt för störande meningsutbyten, spelade sällskapsspel, åto apelsiner, drufvor och nötter. Så skulle Selma hem, men då började det igen. »Hvad går du för väg?» frågade Malla. »Genom tunneln,» sade Selma. »Nej, då är det mycket bättre att du går hela Mästersamuelsgatan öfver Stureplan, så slipper du den där otäcka tunneln,» sade Thilda. »Mästersamuelsgatan, hur kan Thilda vara så dum,» skrek Knut till; »Hötorget och Oxtorget är väl bra mycket bättre.» »Äh, ni pratar, tunnelvägen är väl den bästa, vet jäg, eller hur, mamma?» sade Malla. »Ska’ du fråga mig, jag vet ju aldrig något,» svarade frun retligt och försmädligt. »Nå, lilla kusin,» började Knut, »har du inte haft bra trefligt i dag i en så älskvärd och enig familj?» »Ja, det är inte mitt fel,» skrek Thilda. »Om vi ä’ eniga? Nej, det har du mycket rätt i,» sade hennes bror skrattande. »Om inte Knut vore så förarglig jämnt ändå, alltid ska’ Knut reta mig, jag bryr mig rakt inte om Knut en enda smul,» halfgrät Thilda. »Du ä’ då så enfaldig jämnt, Thilda,» nu höjde Malla sin högvisa stämma, »ska’ du låta reta dig af en näsvis pojke.»' »Nej, ta’ hellre emot moralpredikningar af en antikverad bankfröken,» ropade brodern. »Knut!» Men nu gick Selma, hon ville ej, att hennes jungfru skulle fä lära känna tonen i hennes farbrors hem. Nedkommen på gatan, drog hon en lättnadens suck och skyndade glad till sitt eget. Några ord om hönsskötsel. Af »Gallus». S et finnes väl ingenting, som åtminstone inom den finare matlagningen spelar så stor roll som just ägg. Skola några gäster bjudas, strax ser husmodern efter på sin ägghylla, hvad den säger om saken. Det skall bakas småbröd ; huru skall detta tillgå, om det ej finnes ägg?* I större städer, där man numera kan få köpa tämligen »säkra» kontrollerade ägg äfven om vintern, där är saken ej så bekymmersam, men på landet, där man vintertiden ej för »allt smör i Småland» kan få ett färskt ägg, förhåller sig saken annorlunda, och mången husmor har nog fått ångra, att hon ej »lagt in» flere ägg på sommaren och hösten. Sannt är, att vårt kära Sverige med sina långa, kalla och snöiga , vintrar ej är så särdeles lämpligt för hönsafvelns bedrifvande, men en smula omtanke och nit för saken kan ganska bra afhjälpa de olägenheter, som klimatet vållar. Det är egentligen för att söka väcka intresse för ett rationelt bedrifvande af hönsafveln vare sig för äggproduktion eller åstadkommande af utmärkta köttdjur för bordet, som jag vill uppvakta Iduns ärade * Är därtill, som ofta händer i ett hushåll, någon eller några af dess medlemmar ålagda af helsoskäl att till frukost äta 1 à 2 ägg hvarje dag, så blir förhållandet ännu betänkligare.