Sida 8
Ljudlagar
anledning blifvit korsade, paralyserade eller upphäfda af andra starkare krafter.
Emot denna uppfattning af orsakerna till de flesta ljudöfvergångar ha visserligen flera invändningar framställts, men de synas mig ej vara vidare öfvertygande och så väl utrymmet som syftet med detta arbete hindra mig att närmare inlåta mig på denna fråga.
Vi nöja oss därför med att konstatera, att det är ett obestridbart faktum, att ett språkljud under vissa betingelser kan öfvergå till ett annat. Detta andra språkljud, hvilket är från någon synpunkt åtminstone mer eller mindre besläktadt med det förra, kan då naturligtvis i sin tur öfvergå till ännu ett annat och så vidare detta till ytterligare ett annat, hvadan vi stundom kunna få en hel kedja af ljudöfvergångar, i hvilken den första och den sista länken kunna vara så olika, att de åtminstone vid ett flyktigt påseende ej tyckas ega det minsta släkttycke, hvarför också ett ord i afseende på sin ljudmassa kan ända till fullständig oigenkänlighet blifva förvandladt.
Ingen torde väl vilja betvifla, att lat. pater och piscis äro så väl till bildning som betydelse identiska med de motsvarande sv. orden fader och fisk. Men för mången låter det säkerligen som ett dunkelt tal, att det lat. pecu likaså är identiskt med det sv. fä. På det gamla gotiska språket heter emellertid detta ord faihu (skrifningen ai är tecken för kort ä-ljud) och här ha vi då den förmedlande länken. Vi kunna af dessa nu anförda exempel gissa, att lat. p åtminstone under vissa betingelser reflekteras i sv. af f. Jämföra vi nu vidare lat. cornu med got. haurn (skrifningen au är tecken för kort o-ljud) och sv. horn, lat. caput med got. haubiþ, fgutn. hafuþ och nsv. hufvud, kunna vi äfven gissa, att lat. c (d. v. s. k-ljud) reflekteras i got. och sv. af h. Och sammanställa vi därefter cornu — haurn — horn och pecu — faihu — fä, kunna vi till sist gissa oss till, att saken förhåller sig så, att i sv. kvarstår
Källa: Project Runeberg ·