Sida 15
Associationslagar
flexioner som smaka — smok, sudda — sadd för att ej tala om det onekligen något barbariska lyckas — lacks.
Ett böjningsskemas attraktionskraft beror nämligen ej allenast på, huru många ord, som representera detsamma, utan i än högre grad på, huru ofta de brukas. Eller med andra ord: vi få härvidlag ej blott räkna, utan äfven väga orden. Och därför kan det också någon gång hända, att en synnerligen fåtaligt företrädd böjningstyp kan förvärfva sig en eller annan anhängare, ifall nämligen de dithörande orden äro mycket vanliga. Ty hvarje analogibildning kan i viss mån sägas bero på en relativ glömska. Man kommer ej i hastigheten så riktigt noga ihåg, huru det eller det ordet flekteras. Vårt språkminne är som ett mjukt vax, i ytterligaste grad känsligt för hvarje det svagaste intryck. Men lika lätt som detta inpräglas, lika lätt utplånas det äfven. Därför är det ock helt naturligt, att de mera talrikt representerade böjningstyperna djupare intryckas i minnet än de mera fåtaligt företrädda; men skulle dessa utgöras af synnerligen vanliga ord, hvilka vi dagligen och stundligen använda, så varda dessa genom detta oupphörligt upprepade intryckande så djupt inpräglade, att vi aldrig hinna glömma dem. Därför äro äfven de allra vanligaste, de i det lefvande talet allra oftast förekommande orden såsom pronomina, hjälpverb, räkneord etc. de, som äro minst analogiskt ombildade, d. v. s. de från den modärna grammatikens synpunkt mest oregelbundna, ehuru de väl från den historiska grammatikens synpunkt kunna vara lika så regelmässiga. Och emedan vi till följd häraf beträffande dessa sakna alla anknytningspunkter för minnet, ej rörande dessa kunna finna någon Ariadne-tråd i idé-associationernas labyrint, måste vi vid inlärandet af hvarje nytt språk underkasta oss det obehaget att lära oss dessa utantill.
Analogibildningarna bero nämligen — om vi se närmare efter — ej blott på en tillfällig glömska af ordens yttre former, utan den djupare grunden till desamma är som sagdt just idé-associationerna. Det är dessa, som spinna de röda trådar, som dels sammanhålla orden med hvarandra, dels draga dem än hit och än dit liksom liflösa marionetter, hvilket äfven dessa döda ljudhopningar i själfva verket äro
Källa: Project Runeberg ·