Sida 186
Runinskrifter
mån som kunskapen om vårt eget fornspråk och den isländska litteraturen blifvit djupare och grundligare.
***
Det torde som nämndt vara öfverflödigt att upptaga utrymmet med någon redogörelse för vår litteratur under detta vårt språks sista skede, och vi vilja därför endast i förbigående anföra de författare, som från rent språklig synpunkt äro de allra viktigaste.
Skaparen af det yngre nysvenska litteratur- och riksspråket — i fall, som vi sagdt, en sådan äretitel kan tilldelas en enskild person — är Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas bäste vän och Gustaf III:es lärare Olof von Dalin (1708—1763). Genom sin mångsidiga författareverksamhet, genom sin beryktade tidskrift Then Swenska Argus, genom sina dikter och sin stora rikshistoria etc. kan han på visst sätt sägas vara för detta tidehvarf hvad den store Olavus Petri var för det närmast föregående.
Bland våra många stora författare under den gustavianska tiden nämna vi blott Karl Mikael Bellman (1740—1795), hvars underbara sångdikter äfven från rent språklig synpunkt äro af oskattbart värde, speciellt såsom trogna spegelbilder af det lifslefvande oreflekterade tal- och slangspråket i Stockholm under senare hälften af 1700-talet, samt Johan Henrik Kellgren (1751—1795), Karl Gustaf af Leopold (1756 —1829) och Anna Maria Lenngren (1754—1817) såsom representerande det mera vårdade och eleganta poetiska och prosaiska språket.
Såsom mönster för den klassiska nysvenskan anföra vi Johan Olof Wallin (1779—1839), Esaias Tegnér (1782—1846), Erik Gustaf Geijer (1783 —1847) samt för den mera individuellt geniala stilen den mångfrestande, snillrike Karl Jonas Love Almqvist (1793 — 1866).
Bland våra senare skriftställare nämna vi endast Viktor Rydberg (1829 — 1895) och August Strindberg (f. 1849), den förre företrädande en mera klassisk och plastisk, nästan väl puristisk, den senare åter en mera naturlig, omedelbar,
Källa: Project Runeberg ·