Sida 191
Runinskrifter
och det s. k. supinum på -t. Dessa båda verbformer hade förut skrifvits och uttalats lika, hvilket också måste ha varit fallet, då detta vårt supinum intet annat är än ett stelnadt part. pret. neutr., som förlorat sin passiva, men bibehållit sin preteritala betydelse. Det är således från denna tid — närmare angifvet senare hälften af 1700-talet — som skillnaden i skriften mellan till ex. kalladt och kallat, sagdt och sagt, trodt och trott varder mera allmänt iakttagen och fordrad. Det torde vara öfverflödigt att framhålla, att det uppenbarligen faller utom syftet med detta lilla arbete att ingå på den nu brännande ortografiska stridsfrågan om dt och t, och vi behöfva det ej heller, ty vi kunna godt nöja oss med att — strängt hållande oss till vårt ämne — endast konstatera det obestridbara historiska faktum, att ända till senare hälften af 1700-talet voro vi lika oskyldigt okunniga om denna oumbärliga skillnad som våra frändfolk — danskar, isländare, tyskar och engelsmän — ännu äro, och att vi till dess hade lika liten olägenhet af denna vår djupa okunnighet och 'bristande bildning' som dessa, väl icke så synnerligen obildade forntida och nutida kulturfolk än i dag. Då emellertid, som vi ofvan sagt, väl intet finnes, som är alldeles blottadt på rim och reson, vore det mycket orätt att bestrida, att det ej förefinnes en logisk differens mellan part. pret. neutr. och sup., hvilken äfven visar sig däri, att vi i allmänhet, sedan några sekel tillbaka äfven i det oreflekterade umgängesspråket, skilja mellan slaget och slagit etc.
Vi ha rörande vårt språks förändringar under denna period blott att tillägga, att i slutet af förra och i början af detta sekel var gen. dess mycket vanlig i stället för hans eller hennes, att deras ofta brukades i stället för sin, att i fem. plur. vi ofta få se ett e, där vi nu fordra ett a, såsom källorne, systrarne (detta stundom än i dag) och att numera nästan obrukliga ord och bildningar som till ex. läta (= låta), läna (= låna), pronominet den som bestämda artikeln framför substantiv (»Far ej öfver isen den drottning sad'», i Tegnérs Frithiofs Saga) etc. etc, stundom möta oss så sent som i förra hälften af detta århundrade.
Mycket mera vore visserligen att tillägga och den
Källa: Project Runeberg ·