Sida 190
Runinskrifter
brödh > brö(d), tagha > taga, dagh > da(g), sorgh > sorg, talgh > talg etc.
Under 1700-talet försvinner också allmänneligen j efter k och g. Så öfvergår nu väckia till väcka, dränkia till dränka, kyrkia till kyrka, liggia till ligga, släggia till slägga etc. Och det är därför blott i en och annan stelnad fras, såsom till ex. 'i dryckjom och androm styckjom', som j i denna ställning ännu finnes kvar.
Anm. Däremot kvarstår j ljudlagsenligt efter andra konsonanter, såsom till ex. vittja, lättja, gyttja, läppja, stäfja, bedja, midja, välja, vänja, tämja, spörja etc. Sådana former som sätta (> fsv. sætia), kräfva (> fsv. kræfia), stöda (jämte stödja, > fsv. styþia) äro därför att förklara såsom analogibildningar ur pres. sing. ind. sätter, kräfver, stöder etc., under det att stödjer är en analogibildning i motsatt riktning.
Beträffande flexionen anmärka vi blott, att de starka verben af typerna krypa — kröp och bjuda — bjöd nu allmänt införa ö i pret. plur. samt att i den senare gruppen j'et också medsläpas i hela böjningen. Dessa verbs tema blir således nu:
krypa — kröp — kröpo — krupen bjuda — bjöd — bjödo — bjuden
i stället för:
krypa — kröp — krupo — krupen biuda — bödh — budho — budhen.
Dessa förändringar ha dock sannolikt långt före denna tid börjat inträda, men först nu kunna de sägas vara regel i skriftspråket.
Anm. Ännu kan man visserligen någon gång få se ett klufvo, krupo, drupo etc, men dessa former äro dock sällsynta undantag.
I part. pret. af verben af typen gripa — grep var allt från medelsvenska tiden e i rotstafvelsen ganska vanligt. Så till ex. skrefven, blefven etc. Under denna period blir dock i här nästan enrådande och endast i några mer eller mindre arkaistiska uttryck kvardröjer e, såsom till ex. i 'förledet år'.
Under 1700-talet utbildar sig allt mera konsekvent en rent ortögrafisk skillnad mellan part. pret. neutr. på -dt
Källa: Project Runeberg ·