Sida 189
Runinskrifter
Den af Gustaf III 1786 stiftade Svenska Akademien har till uppgift att vårda och ansa vårt språks yttre växt, speciellt den sköna litteraturen, och är nu sysselsatt med att genom sin stora Ordbok gifva samtid och eftervärld ett storartadt nationalverk, ett »monumentum ære perennius». Och samtidigt undersökes, dissekeras, viviseceras vårt så forntida som nutida språks inre lif å de vid våra högskolor upprättade lärostolarna i modersmålet och de öfriga nordiska språken.
'Sagan sanning blir en gång.' Väl är det sant, att den store Gustaf II Adolfs östersjövälde nu blott är ett sagolikt minne och väl är det äfven sannt att:
»Gustaf Adolfs härskartanke tänka andra nu»,
men det är å andra sidan ej dess mindre sant, att denna hans stora framtidsdröm att skapa en inhemsk, värdefull litteratur och att uppväcka ett lika så kärleksfullt som samvetsgrant studium af vårt språk och våra fornminnen — att denna hans härskartanke har hans lilla fattiga folk till fullo tänkt ut och förvandlat till en lefvande verklighet, hvilken ingen makt i världen kan taga ifrån oss. Och så till vida ha vi åtminstone visat oss vara i stånd att utföra och realisera hvad han önskat och velat.
***
De förändringar vårt språk uppvisar under detta tidehvarf äro föga betydande. Såsom de allra viktigaste nämna vi följande:
De tonande spiranterna dh och gh (= ð och γ) varda nu fullständigt uppgifna, i det att dh öfvergår till d, så vida det ej bortfaller, och gh i allmänhet till g, men i vissa fall till j, speciellt efter r och l, så vida det ej likaledes bortfaller. Dessa ljudförändringar ha tvifvels utan delvis skett under föregående tidsskeden, men först nu kunna de anses vara fullt genomförda. Till följd häraf upphöra ock digraferna dh och gh i skriften. Så till ex. skadha > skada,
Källa: Project Runeberg ·
