Sida 194
Runinskrifter
Min afsickt med författandet af detta Hand Lexicon har besynerligen warit, at tjena fattiga och flitiga Studerande. Ty som jag sjelf icke mägtade köpa något Latinskt Lexicon, innan jag någon tid warit Student wid Academien, så har jag ej utan medömkan sedt många läracktiga Ynglingar wid Skolorna, likaledes med sin skada, länge under sin bästa lärotid, nödgas sakna en sådan Bok och hufwudsaklig hjelpreda. Imedlertid har jag med andra, i många år, wäntat och längtat, at någon annan måtte afhjelpa denna brist: försäkrad, at månge funnos til detta göremål skickligare, än jag, som i några och tretijo år, ständigt delat min tid til Ungdomens undervisning, ej allenast i det Latinska, utan ock i flera Språk, och andra dem nödiga Stycken, hwarunder jag ofta måst dragas med swag helsa. — —
Ur ett bref från J. Tranér till L. Hammarsköld, dateradt den 23 Jan. 1810, citera vi några rader:
Tack 1000 gånger, min hederlige bror Hammarsköld, för de blad du sände mig af ditt Lyceum. — Du kan aldrig tro, huru inquiet, jag har varit för dröjsmålet med dess ankomst i ljuset. Jag hade näml., efter vår öfverenskommelse i Stockholm, åberopat i ansökningen till grekiska profession denna stackars öfversättning — och jag hade, sedan jag fått hum om de kabaler, som man anstalt mot ditt opus, all anledning att frukta bli ljugare inför hela det ampla consistorium academicum. Nu, Gudi lof, är denna farhåga förbi. Var nu så god och sänd mig resten af öfversättningen, så vill jag lägga dessa blad till min meritlista. Sedermera skal jag väl vid tillfälle lägga mig till ett helt exemplar af hela häftet. Men, min bror, du får också bannor af mig, för det du slarfvat med korrekturet. Söte du, ändra de hufvudsakliga fel, som jag vid första genomläsningen upptäckt. Sätt dem bland corrigenda på sista sidan!
Ur en af P. G. Boivie år 1834 utgifven Svensk Språklära afskrifva vi till sist nedanstående lilla stycke:
Då man talar om Språks uppkomst, måste man försätta sig med sina tankar i menniskoslägtets första barndomsålder. Förståndet låg ännu liksom i en dvala, men inbildningen var som lifligast. De yttre föremålen fastade först menniskans uppmärksamhet, och allt, som omgaf henne, egde för hennes inbildning lif och sjelfverksamhet. Hvarje föremål var ett sjelfständigt föremål (en substans), men hos dessa substanser upptäckte hon egenskaper, verkningar eller handlingar (med ett ord: accidenser). Den allmännaste egenskapen är ljudet, antingen sjelfvilligt, såsom hos djuren, eller förorsakadt af någon yttre orsak, såsom hos de liflösa tingen. Detta ljud, olika hos olika föremål, sökte nu menniskan, så vidt hon förmådde, att härma, för att dermed beteckna sjelfva föremålet. På samma sätt gör ännu ett barn. En tupp t. ex. heter i dess språk: kukeliku.
Källa: Project Runeberg ·