Read Runeberg

Grunddragen af modersmålets historia

Originalsida 2
Originalsida 2
Originalsida 2
Originalsida 3
2–3

Sida 2

Språkens förändringar

annat och språket till följd däraf måst skaffa sig en ny kostym i stället för den förra, som nu blifvit utsliten och urmodig.

Men dräkten är ej mannen. Och fast den nya rocken både till snitt och färg kanske är rätt olika mot den gamla, sitter den i alla fall så att säga på samma individuella sätt — äfven i hans splitternya habit känna vi genast vid första ögonkastet igen vår gamle vän. Endast om rocken vore lånad och därför ej sitter så vidare väl, äro vi i början kanske ej så fullt säkra på, att det verkligen är han. Och om ett språk af en eller annan anledning skulle i en handvändning blifva liksom öfverhöljdt af lånord, gör det också i början ett främmande intryck och först när dessa anpassat sig efter dess kynne — först när den lånade rocken hunnit sätta sig efter kroppen och vår väns individualitet ånyo liksom genomskimrar den, känna vi oss åter fullt bekanta med honom. Ett märkligt exempel härpå erbjuder engelskan, hvilket språk efter Wilhelm Eröfrarens seger vid Hastings 1066 e. Kr. blef så öfversvämmadt af franska lånord, att det dröjde öfver ett sekel, innan dessa hunnit få den rätta engelska färgen och formen.

Lif är förändring, död stillastående. Därför kan ock endast ett dödt språk förblifva oförändradt. Och ej ens detta är så säkert. Ty kunde vi mana de döda till lif, så skulle de ju åter varda lefvande och således ånyo blifva underkastade denna lifvets grundlag. Och inblåsa vi ett artificiellt lif i ett dödt språk, så att det lefver upp igen, måste äfven det för att kunna lefva detta sitt skenlif småningom förändras.

Språkhistorien erbjuder härpå ett synnerligen lärorikt exempel. På grund af en mängd politiska och kulturella anledningar fortfor latinet att vara det lärda och bildade tal- och skriftspråket i Västerlandet under den s. k. Medeltiden, änskönt det långt dessförinnan nedstigit i sin graf. Under detta tusenåriga tidsskede — hvilket visserligen kan betraktas som en natt i den väst-europeiska kulturens historia, ehuru det i förbigående sagdt ingalunda var någon becksvart decembernatt, utan snarare en nordisk

Källa: Project Runeberg ·