Sida 3
Språkens förändringar
sommarnatt, i hvilken aftonrodnaden från Antikens solljusa dag ännu kastade ett förbleknadt skimmer öfver Karl den Stores rike och i hvilken den Nya Tidens morgonrodnad redan började gry ett par sekel senare, då trubadurerna i Provence strängade sina lyror till kvinnans och kärlekens lof — uppdöko oupphörligt nya vidgade vyer vid den intellektuella synranden, inträdde nya politiska och sociala förhållanden, hvilka alla ropade efter nya namn, — namn, som ej funnos i Ciceros och Virgilius' ordförråd. Latinet måste därför riktas med nya ord. Och så skedde äfven, men detta hufvudsakligen genom nybildningar ur dess eget material, hvilka ofta nog voro mycket djärfva, gjorda allt för mycket på fri hand, saknade i regeln den klassiska färgen och gåfvo till följd häraf åt språket en allt starkare 'barbarisk' prägel.
När sedan under Medeltidens sista sekler den s. k. humanismen uppstod i Italien och de klassiska språken började vetenskapligt studeras, framstod också detta medeltidslatin som en barbarisk rotvälska i motsats till dess klassiska mönster. Man sökte därför rena det gamla Romarspråket från alla dessa plebejiska utväxter och uppsatte såsom ideal att tala och skrifva ett verkligen klassiskt latin, för hvilket det forntida Roms störste vältalare, Cicero, gällde som den förnämsta förebilden. I denna sin renade form fortlefde därefter latinet som den bildade världens internationella tal- och skriftspråk i Väst-Europa under Renässansens och Reformationens tidehvarf, ja till en viss grad ända in på 1700-talet. Och under dessa århundraden kan det ock med fullaste rätt sägas ha lefvat ett rent artificiellt lif, ty hvarje minsta afvikelse från dessa klassiska mönster betraktades och bestraffades som ett oförlåtligt felsteg. Men härigenom själfdog det också af hunger halftannat årtusende efter sin verkliga död, emedan dessa humanister, dessa dess kärleksfulle vårdare beröfvade det hvarje möjlighet till utveckling och gåfvo därför i fåvitsko — som den tyske språkforskaren Paul uttrycker sig — härigenom detsamma dödshugget. Ty nu, när den Nya Tiden dagats öfver Europa, blefvo vyerna än mera vidgade, ropet efter nya ord än mera högljudt och detta behof kunde latinet nu mindre än någonsin
Källa: Project Runeberg ·