Sida 57
Den nordiska språkgrenen
minnesgode och väl underrättade gamle isländarna, som vi veta det mesta af allt hvad vi veta om Nordens forntida historia. Det är lätt förklarligt, att de företrädesvis sysselsatte sig med sina egna och sitt norska moderlands häfder, men de hafva äfven, om ock mera i förbigående, behandlat såväl vår som än mera Danmarks historia. Af de många isländska häfdatecknarna må särskildt nämnas den mäktige höfdingen Snorre Sturloson († 1241), hvilkens stora norska historia — vanligen kallad Heimskringla — är världsbekant.
Nära de egentligen historiska arbetena stå de många isländska släktsagorna, hvilka behandla landnámsmännens och deras första ättlingars öden. Då dessa 'sagor' länge fortplantats endast genom muntlig tradition, är det gifvet, att de ej i alla detaljer (såsom till ex. ordalydelsen i de och de personernas samtal o. s. v.) kunna vara fullt trovärdiga, men att de i allt väsentligt äro fullkomligt tillförlitliga, kan ej betviflas. Dessa släktsagor, som bilda så att säga ett förtidigt uppslag till den modärna historiska romanen, äro från många synpunkter ytterst märkliga. De gifva oss ej blott en mycket målande bild af de första isländarnas såväl offentliga som privata lif, utan de ha äfven i afseende på stil och komposition ett stort estetiskt värde.
Vidare ha bevarats en mängd mytiska och heroiska sagor, behandlande såväl forngermanska som fornnordiska sagokretsar, såsom till ex. sagorna om Sigurd Fafnisbane och Ragnar Lodbrok etc., hvadan äfven i detta hänseende den fornisländska litteraturen är af stor betydelse.
Härtill knyter sig slutligen en mångfald öfversättningar af det medeltida Europas legender och riddarromaner, hvilka dock såsom blott bearbetningar af utländska original ej äro af någon större vikt.
Den i bunden form affattade fornisländska litteraturen är af nästan ännu större betydelse. Några af dessa fornkväden äro säkerligen författade i Norge, men som de endast bevarats i långt yngre isländska handskrifter, räkna vi äfven
Källa: Project Runeberg ·