Sida 65
Den nordiska språkgrenen
förhistoria nämna några ord om dess eget modersmål, det urn. språket.
Under Vikingatiden utbildar sig emellertid, som nämnts, efter hand ett speciellt svenskt språk, och vi kunna således med all rätt säga, att vårt språks historia omfattar i rundt tal en tiderymd af 1000 år.
Detta årtusende indela vi i två hufvudperioder, nämligen den fornsvenska perioden från Vikingatiden till Reformationen och den nysvenska från Reformationen till vår tid.
Den förra indela vi vidare i följande tidsskeden:
1) Den äldsta fornsvenska eller runsvenska perioden (omkr. 825—1225 e. Kr.).
2) Den klassiska fornsvenska perioden (omkr. 1225—1375 e. Kr.).
3) Den yngre fornsvenska eller medelsvenska perioden (omkr. 1375—1527 e. Kr.).
Den senare indela vi i följande tidsskeden:
1) Den äldre nysvenska perioden (omkr. 1527—1719 e. Kr.).
2) Den yngre nysvenska perioden (omkr. 1719 till vår tid).
Det torde vara öfverflödigt att nämna, det äfven gränserna mellan dessa vårt modersmåls utvecklingsskeden äro i hög grad flytande.
Vi skola nu i det följande närmare betrakta dessa vårt språks perioder och vilja därför här endast meddela några geografiska och statistiska upplysningar.
Det fornsvenska språkområdet omfattade hela det mellersta och södra Sverige med undantag af de forna danska och norska landskapen (Skåne, Halland, Bleking och Bohuslän). I norr var gränsen mycket sväfvande och till det fornnorska språkområdet måste vi föra västra Norrland (Herjedalen och Jämtland etc.). Men dessutom talades fornsvenska dialekter i kusttrakterna af Finland, Estland, Lifland och på närliggande öar samt en kortare tid äfven i Ryssland.
I de under vår stormaktstid eröfrade södra och västra landskapen äro visserligen folkmålen ännu rättast att betrakta som danska och norska dialekter, och de svenska landsmål,
Källa: Project Runeberg ·