Sida 64
Den nordiska språkgrenen
Temat på de starka verben gripa och krypa är:
gribe — greb — greb(e) — greben krybe — krøb — krøb(e) — krøben
och i pret. ind. böjas de:
Sing. 1, 2, 3pers.grebkrøb Plur. 1, 2, 3»greb(e)krøb(e).
Dessa paradigmer torde i all sin korthet tillräckligt visa, huru böjningsfattig danskan är, jämförd med de så formrika besläktade språken, gotiskan och isländskan.
Vi öfvergå nu omsider till vårt eget språk, men som dess historia under det årtusende, det kan sägas ha lefvat, utgör vårt hufvudämne, vilja vi nu i samband med det föregående blott lemna några allmänna notiser rörande detsamma.
Likasom de öfriga nordiska språken har svenskan småningom — sakta och varligt — under Vikingatiden utbildat sig ur det urnordiska moderspråket.
Till följd häraf finnes det knappast någon bestämd skillnad mellan de yngsta urn. och de älsta fsv. urkunderna — de båda språken flyta öfver i hvarandra som färgerna i regnbågen och vi kunna således ej angifva någon fix tidpunkt, på hvilken det urn. språket upphörde och det sv. vidtog.
Mellan befryndade språk finnes det nämligen i regeln inga fasta gränser, hvarken så att säga i rummet, på bredden — gränsdialekterna mellan tvänne angränsande frändspråk stå liksom med ena foten på den ena och med den andra på den andra sidan om riksgränsen — eller i tiden, på längden, och ett dotterspråk utvecklar sig därför endast småningom ur sitt moderspråk, liksom historien — för att anföra Geijers ord — blott sakta och motvilligt lösgör sig ur sagans älskande armar. Och då så är, vilja vi börja skildringen af vårt språks öden med att som en liten
Källa: Project Runeberg ·