Sida 63
Den nordiska språkgrenen
prononciation, och hvilket språk är Norges nuvarande allmänna riksspråk och skriftspråk. Till följd häraf äro också danska och norska, som detta senare språk vanligen kallas, i skrift synnerligen lika, under det att i afseende på uttalet det förefinnes en stor olikhet dem emellan. Rörande detta vilja vi blott nämna, att b, d och g i inljud och slutljud efter vokal i norskan (i allmänhet åtminstone) uttalas som p, t och k, när vi i motsvarande sv. ord ha dessa senare ljud (jämför ofvan gribe, æde, ryge), vidare att k, g och sk äro likasom i sv. 'lena' före lena vokaler i motsats till förhållandet i danskan, där de alltid uttalas 'hårdt'. Norskan har också i det hela samma accent som svenskan och saknar likasom denna fullkomligt den för danskan så karaktäristiska »stöten». För öfrigt är ock själfva ordförrådet ej fullt detsamma, ehuru denna skillnad vid ett mera flyktigt betraktande föga märkes. Den modärna dansk-norska eller 'norska' litteraturen börjar med vårt århundrade och torde nu vara så allbekant, att ej säga världsberömd, att vi ej heller behöfva orda något om densamma.
Danskan (och dansk-norskan) talas för närvarande i Danmark (+ norra Schleswig) och Norge (förutom några trakter, där lappska och finska talas) samt på spridda ställen i Nord-Amerika och torde nu vara modersmål för omkr. 5 millioner.
Vi vilja till sist för jämförelsens skull kläda de ofvan anförda böjningsmönstren i deras nydanska (och dansk-norska) dräkt.
Substantivet dag deklineras:
Sing.Plur. N. D. A.dagdage G.dagsdages.
Adjektivet arm kompareras:
posit.kompar.superl. armarmerearmest.
Källa: Project Runeberg ·