Sida 62
Den nordiska språkgrenen
danica anför en mängd sagor och sånger, alla tyvärr af honom omskrifna på Ciceros frasrika blomsterspråk, under det att de sannolikt lika enkelt som storslaget sköna forndanska originalen, hvilka ännu på hans tid lefde på folkets läppar, för länge sedan för alltid förstummats.
Under den äldsta tiden var skillnaden mellan svenska och danska mycket ringa, men från och med 1300-talet börja dessa systerspråk allt mer skilja sig från hvarandra. Den kanske mest i ögonen fallande olikheten — att samnordiskt p, t och k i inljud och slutljud efter vokal i da. öfvergå till b, d och g (till ex. sv. gripa — grep, äta — åt, ryka — rök = da. gribe — greb, æde — åd, ryge — røg,) — visar sig redan på 1300-talet, ja delvis redan hos Saxo.
Med Reformationen inträder den nydanska perioden, hvilken fortfar än i dag. De största namnen i den äldre nydanska litteraturen äro den store psalmdiktaren Tomas Kingo på 1600-talet och den än större lustspelsförfattaren, norrmannen Ludvig Holberg i början på 1700-talet. Den rika modärna danska litteraturen torde vara så känd, att vi här kunna förbigå densamma.
Danskan har småningom utbildat sig till det mest modärna af alla nord. språk. Genom att ett (reduceradt) e är den stående vokalen i alla ändelser (jämför till ex. sv. kastar = da. kaster, sv. gator = da. gader, sv. afton = da. aften), genom att en mängd böjningsändelser antingen bortfallit eller sammanfallit (jämför till ex. sv. jag tog — vi togo = da. jeg tog — vi tog, sv. drake — drakar = da. drage — drager, sv. gata — gator = da. gade — gader etc.) o. s. v. är danskan nämligen det mest flexionslösa af de nordiska språken.
När Norge vid Reformationens början underlades Danmark, blef danskan ej blott det officiella litteraturspråket, utan snart äfven det bildade talspråket i Norge, men alltjämt uttaladt — om vi så få uttrycka oss — med norsk tunga. Härur har utbildat sig den s. k. dansk-norskan, som i det hela kan karaktäriseras såsom danska med norsk
Källa: Project Runeberg ·