Sida 68
Den nordiska språkgrenen
= (från mitt hus), evlerymden ( = från mina hus). Detta kan på visst sätt kallas för böjning, men dessa ändelser hänga ej riktigt ihop, de äro väl hopbundna, men ännu ej hopvuxna och bilda därför ingen organisk enhet. Genom sin relativt lösa konsistens kunna dylika bildningar i viss mån jämställas med sådana sv. afledningar som lastbar, ofruktsamhet o. s. v. Steget härifrån till verklig flexion är emellertid naturligtvis ej så stort och det kan äfven med allt skäl sättas i fråga, huruvida ej åtskilliga ural-altaiska språk såsom till ex. finskan höjt sig till böjningens ståndpunkt.
En verklig organisk enhet beträffande strukturen visa däremot de flekterande språken. Som ofvan antydts torde äfven ändelser blott vara reducerade rester af en gång själfständiga ord och således likasom afledningar ha sitt yttersta ursprung i sammansättningar. Vi kunna till ex. på goda grunder antaga, att den ändelse -mi vi finna i 1 pers. sing. pres. ind. i skr. dadami, gr. didomi (= jag gifver) sammanhänger med det m-pronomen vi finna i sv. mig, min, lat. me, meus etc, hvadan den ie. grundformen *didomi ursprungligen torde varit en sammansättning, hvars betydelse kunde återgifvas med ett 'gifver- jag'. Och att vi af detta -mi ha en ytterligare afnött rest i lat. (ego) sum, got. (ik) im, isl. (ek) em, fsv. (iak) æm, eng. (I) am (= jag är), kan ej betviflas. Men detta är uppenbarligen en långt mera enhetlig organism än de nyss nämnda turkiska exemplen, ty de skilda leden i den ursprungliga sammansättningen kunna ej ens i fogarna särskiljas — dessa ändelser äro likasom organen hos de högre djuren och människan blott till för att förrätta vissa funktioner; afhuggna från hufvudordet skulle de ögonblickligen dö och kunna ej tänkas annat än som osjälfständiga, relativt tillfälliga bestämningar hos detsamma. Så är till ex. vår genitiva ändelse -s så fullkomligt hopvuxen med substantivet, att den vore alldeles meningslös och liflös, om den afskildes från detta, och den är därtill så invuxen i detsamma, att de ljudlagsenliga genitiverna af dag, väg och sjö heta, som vi ofvan anfört, 'dax, väx och sjöss'.
Likasom människan och de högre djuren äro så att säga
Källa: Project Runeberg ·