Sida 73
Den äldre runraden
svårigheter, så är dock deras ordningsföljd ett än mera dunkelt och svårlöst problem.
De urn. inskrifterna härstamma i allmänhet från tiden 300—800 e. Kr. Ett stort antal af desamma innehålla dessutom blott ett och annat namn och äro således föga upplysande. Men lyckligtvis äro andra så mycket mer instruktiva. Genom att jämföra hvad vi af dessa kunna så att säga framlocka beträffande det urn. språket med den samtida gotiskan och de yngre nordiska språken, kunna vi stundom liksom insnärja urnordiskan i ett så åtdraget nät, att den ej kan undkomma oss. Och därför kunna vi ofta nog med en till absolut visshet tangerande sannolikhet ur de så torftiga urn. inskrifterna uppkonstruera detta vårt modersmåls eget modersmål.
Vi anföra härpå några exempel: I alla germ. språk böjas orden dag och vind på samma sätt och det finnes då ingen rimlig anledning att antaga, att ej så varit fallet äfven i urnordiskan, ja annat vore nästan otänkbart, då så är förhållandet i hennes egna dotterspråk. Nu är ordet vind icke funnet i någon urn. inskrift, hvaremot ordet dag är hittadt både i nom. och gen. sing. Vi kunna då uppställa följande — om vi så få uttrycka oss — språkliga regula de tri:
(got.—isl.:urn.=got.—isl.:urn.) N.S.dags—dagr:ðaγaR=winds—vindr:X;
det sökta värdet på detta X kan ej vara annat än *windaR;
(got.—isl.:urn.=got.—isl.:urn.) G.S.dagis—dags:ðaγas=windis—vinds:X;
det sökta värdet på detta X kan ej vara annat än *windas.
På liknande sätt kunna vi sluta oss till, att isl. — nsv. land måste på urn. hetat *landa, eftersom isl. — nsv. horn faktiskt heter på urn. horna o. s. v., o. s. v.
Genom att sålunda med själfva de urn. inskrifterna som utgångspunkt och operationsbas och med gotiskan och de senare nordiska språken som hjälptrupper i vårt vetenskapliga härtåg mot det längesedan döda urn. språket inmota detsamma i en dylik återvändsgränd, kunna vi, till en viss grad åtmistone, frampressa ur detsamma de för öfver
Källa: Project Runeberg ·