Sida 84
Förändringar i språket under den äldre Vikingatiden
a > ä: stad — städer, tal — tälja, valde — väljer, satte — sätter, mål — mäla, låg — lägre etc.; o > ö: son — söner, bot — böter, god — göda, moder — mödrar etc.; u > y: full — fylla, ung — yngre, skuld — skyldig, hus — hysa, sur — syra etc.: iu > y: ljus — lyse och lysa etc.
Att det omljudsverkande i'et ofta ej visar sig i vårt nuvarande språk, beror blott därpå, att det dels redan i yngre urn. eller äldre fsv. tid bortfallit, dels senare ombildats till e. (Jämför nsv. fylla = got. fulljan, nsv. yngre = urn. *ungiRa, got. juhiza, nsv. söner = fsv. sønir etc).
Denna företelse, som är gemensam för alla nord. språk, visar sig ock i öfriga germ. språk (utom gotiskan). Så till ex. i tyskan Blatt — Blätter, Wolf — Wölfe, Buch — Bücher, Haus — Häuser, Zahl — zählen, (ich) schlage — (du) schlägst etc.; i engelskan t. ex.: man — men, foot — feet, (the) tale — (to) tell etc. Men ehuru dessa omljudsföreteelser i det hela äro desamma i de västgerm. och de nord. språken, har dock detta omljud bevisligen inträdt under skilda tider på engelsk, tysk och nordisk botten — blott ett exempel på och en följd af den själfklara satsen, att lika orsaker alltid måste frambringa lika verkningar.
Till sist ha vi att nämna, att passivbildningen på -s synes ha utbildat sig på 900-talet. Denna, som ock är gemensam för alla nord. språk, men däremot främmande såväl för gotiskan som de västgerm. språken, har uppstått därigenom att ack. sik och dat. siR tillfogats den aktiva formen och reducerats till sk (normalform i isl. och fno.), resp. sR > ss > s (normalform i sv. och da.). Denna bildning hade således ursprungligen en reflexiv (eller reciprok) betydelse, hvilken stundom ännu finnes kvar, såsom till ex. hämnas och hämna sig för att ej tala om sådana vulgära uttryck som 'di biss och di riffs och di slåss'. På grund häraf kunna vi ock på sätt och vis säga att — om vi bortse från
Källa: Project Runeberg ·