Sida 83
Förändringar i språket under den äldre Vikingatiden
kvarstår i detta språk än i dag e 'obrutet', hvadan äfven härigenom en ej ringa skillnad mellan tyskan och svenskan uppstår. Såsom exempel på 'brytningen' anföra vi:
urn.rsv.nsv.ty. *selβaRsialvRsjälfselbst. *eβnaRiamnjämneben *helpanhialpahjälpahelfen *hertohiartahjärtaHerz *erþoiorðjordErde *βernuRbiornbjörnBär(en).
Vi ha åtskilligt mera att framdeles orda om dessa brytningars öden i vårt språk och vilja nu blott yttra, att eftersom begynnande j kvarstår i tyskan, men redan före 700 tycks ha bortfallit i urnordiskan, måste förhållandet — egendomligt nog — blifva det, att om ett ord i tyskan börjar med j, saknas detta ljud i motsvarande ord i de nord. språken och tvärtom. Jämför till ex. å ena sidan ty. jung och sv. ung, å andra sidan ty. Erde och sv. jord.
En nästan än mera genomgripande förändring i de nord. språkens ljudförhållanden har orsakats af det s. k. omljudet. Rätteligen skulle vi tala om tvänne slags omljud, nämligen i-omljud och u-omljud, men som det senare för vårt modersmål är af vida mindre betydelse, vilja vi blott dröja något vid det förra.
Med 'i-omljud' mena vi, att på grund af ett följande — vare sig bortfallet eller kvarstående — i (j) en föregående betonad s. k. hård vokal närmas till i eller, som man säger, palataliseras, så att — i yttersta korthet sagdt — a öfvergår till ä (i fsv. skrifvet æ), o till ö (i fsv. skrifvet ø), u till y samt i samband därmed diftongen iu till y. Vi vilja belysa detta med följande nsv. exempel:
Källa: Project Runeberg ·