Sida 111
Räfsvans ...
kinesisk-mongoliska räkneapparaten suan pan, hvarom kännedomen under 1300-talet kom till Tyskland genom handelsförbindelser med Kina. -- Läran om räkning på linier intog en framstående plats i 1500-talets räkneböcker, särskildt i Tyskland. Ännu långt in på 1600-talet förekom den i flere dylika arbeten jämte räkningen med siffror, till dess den i sammanhang med skrifkonstens allmännare utbredning småningom helt och hållet utträngdes. Ännu i sista upplagan (1705) af Aurelius' svenska räknebok finnes angifvet huru man på räknebänken skall finna en summa, rest, produkt eller qvot. G. E.
Räknekammaren l. Räkningekammaren. Se Kammarkollegium.
Räknekonst, den elementära och företrädesvis för praktiskt behof afsedda delen af aritmetiken, hvartill vanligen hänföras de fyra räknesätten i hela tal, bråk och sorter samt regula de tri, intresse-, bolags-, alligations- och kedjeräkning. -- Räknekonsten kallades hos grekerna logistike (se Logistik 1) och utbildades af dem företrädesvis för användning inom astronomien. Den nuvarande räknekonsten leder sitt ursprung egentligen från Indien, utvecklades vidare af araberna och kom från dem till Vesterlandet, i främsta rummet till Italien, der venezianernas vidsträckta handelsverksamhet gjorde insigter i densamma oundgängliga. Till en början framställes räknekonsten under form af en mängd speciella »räknesätt», skilda mindre genom olikhet i metoder än genom de olika slag af föremål, hvilka i exemplen behandlades. Sedermera hafva de speciella räknesätten småningom reducerats till de här ofvan angifna. G. E.
Räknemaskiner. I vidsträcktaste mening kunna till räknemaskiner hänföras alla apparater, som användas för att underlätta räkneoperationer. Hit höra således bl. a. kinesernas räkneram, romarnas räknebräde (abacus), renaissancens räknebänk och Neperska räknestafvarna (se d. o. och Räknebänk). I mera egentlig mening förstår man med räknemaskiner sådana apparater, som icke blott underlätta kalkylen, utan äfven sjelfva i hufvudsak utföra densamma. En sådan räknemaskin består vanligen af vridbara skifvor, försedda hvar och en med talen 0 .... 9 samt så anordnade och kombinerade, att genom deras vridning det sökta talets siffror successivt erhållas. Skall t. ex. till 5 adderas 4, ställer man apparaten så, att talet 5 öfverst är synligt, och vrider enhetstalens skifva 4/10 hvarf, hvarigenom 5 ökas med 4 enheter, och i stället för 5 således öfverst visar sig 9, d. v. s. det sökta talet. På liknande sätt sker tillvägagåendet vid mera invecklade räkningar. Enligt denna princip konstruerades en räknemaskin redan af Pascal (1649) samt sedermera andra sådana bl. a. af Leibniz, Saunderson och Gruson. Under 1800-talet har ett stort antal sådana räknemaskiner af förbättrad konstruktion blifvit uttänkt, t. ex. af Hahn, Müller, Maurel och Jayet, Roth, Staffel, Dietzschold och Thomas, hvilken sistnämndes arithmometer (konstruerad 1828) särskildt vunnit stor spridning och kan användas icke blott för de 4 räknesätten, utan äfven för qvadratrotsutdragning. -- Utom de nu omnämnda räknemaskinerna finnas äfven sådana, afsedda för mera vidlyftiga och invecklade räkningar, bland hvilka de af Babbage samt svenskarna Scheutz och Wiberg uttänkta särskildt förtjena anföras. Babbage kom redan 1812 på den idén att konstruera en räknemaskin enligt differensmetoden, d. v. s. så, att genom successiva vridningar en serie tal skulle erhållas, så snart lagen för deras differensers bildning var gifven. Han realiserade delvis denna idé ett tiotal år senare. Om t. ex. frågan vore att beräkna de successiva qvadrattalen 1, 4, 9, 16, o. s. v., hvilkas första differenser äro 3, 5, 7, o. s. v. och andra differens är konstant = 2, ställdes maskinen så, att talet 1 samt dess båda differenser 3 och 2 framträdde. Genom en vridning ökades 3 med 2 till 5 och 1 med 3 till 4, så att nu i st. f. 1, 3, 2 siffrorna 4, 5, 2 framträdde. Genom en ny vridning ökades 5 till 7 och 4 till 9; man hade således erhållit det tredje qvadrattalet (9), och hvarje följande kunde på samma sätt erhållas medelst successiva vridningar. På detta sätt kunde alla tal erhållas, hvilka voro möjliga att bilda genom successiva additioner eller subtraktioner enligt en gifven lag. Så enkel denna idé än var, stötte dock dess definitiva och fullständiga utförande på oväntade tekniska svårigheter, och hela arbetet måste öfvergifvas 1842, sedan det kostat oerhörda summor (tillsammans omkr. 23,000 pund sterling). Babbages plan upptogs emellertid af Georg och Edvard Scheutz, och dessa hade redan 1837 utfört en liten profmodell, hvilken i förbättrad form och försedd med tryckapparat blef färdig 1843. Sedermera konstruerades af dem ytterligare två dylika maskiner (1853 och 1860), af hvilka den senare såldes för 1,200 pund sterling. Då emellertid denna maskin icke helt och hållet uppfyllt de förväntningar man gjort sig, hafva inga flere sådana blifvit konstruerade. I stället förfärdigade Wiberg i början af 1860-talet en annan räknemaskin, med hvilken samma resultat genom helt andra mekaniska inrättningar vanns, och medelst denna hafva bl. a. fullständiga logaritmtabeller blifvit uträknade och tryckta (1875). -- För öfrigt hafva äfven räknemaskiner för utförande af ännu mera invecklade räkneoperationer blifvit uttänkta, t. ex. af Babbage (för analytiska operationer i allmänhet), Thomson (för integration af lineära, differentialekvationer) och Tait (för integration af differentialeqvationer af andra ordningen), men ingen af dessa har blifvit konstruerad. Jfr E. Lucas: »Le calcul et les machines à calculer» (1884), och Dietzschold: »Die rechenmaschine» (1882). G. E.
Räknemynt, fingeradt mynt, som endast utgör en inom en stats myntväsende antagen beräkningsgrund, utan motsvarande prägladt mynt med samma namn, t. ex. den svenska marken under medeltiden, plåten under 1700- och 1800-talen, 1 riksdaler hamburger banko (= 3 mark h. b.) o. s. v.
Källa: Project Runeberg · ·
