Sida 114
Räfsvans ...
föga föränderlig. Räntefoten för kortare lån är deremot oftare och starkare vexlande; särskildt är inoch utlåningsräntan i banker ofta mycket föränderlig, framförallt i sådana sedelbanker, hvilkas räntepolitik i väsentlig mån måste bestämmas af hänsyn till den metalliska kassan (såsom t. ex. i Englands bank, der det förekommit, att diskontot inom ett år -- 1873 -- förändrats 24 gånger, inom gränserna 3 1/4--8 1/2 proc.). Ju mera samfärdseln utvecklas, dess mera likformig plägar den rena räntan blifva, åtminstone för långa lån, icke blott inom samma land, utan äfven inom skilda land. En af orsakerna till inteckningsräntans märkbara fall i Sverige under senaste åren torde vara att söka just i en sådan utjämning af räntans höjd i förhållande till den i utlandet rådande. -- Emedan de flesta lån upptagas för produktionsändamål, står låneräntans höjd i nära sammanhang med kapitalets produktivitet, nämligen sålunda, att låneräntan icke kan i längden allmänt vara högre, än att produktionens afkastning lemnar ett öfverskott till de med lånadt kapital arbetande producenterna; i motsatt fall skulle efterfrågan å kapital förr eller senare minskas och räntefoten falla. Å andra sidan kan låneräntan icke länge förblifva så låg, att kapitalegarna icke finna någon fördel vid utlåningen, utan föredraga att sjelfva använda sin förmögenhet vare sig för produktiva ändamål eller till omedelbar förbrukning. Inom detta ytterst obestämda maximum och minimum bestämmes den allmänna räntefotens höjd, kreditens pris, af konkurrensen mellan å ena sidan kapitalegare, å andra sidan lånesökande, eller ytterst af de användning sökande lånekapitalens storlek, af lånebeloppen samt af kapitalens nytta för såväl egarna som de lånesökande -- med andra ord: af de till utlåning lediga (icke fast placerade) kapitalens gränsnytta (se Värde). Såsom allmän regel gäller väl, att räntefotens höjd hos de civiliserade folken småningom minskas, hufvudsakligen på grund af a) den förbättrade lagstiftningen och rättskipningen, b) de ökade besparingarna, särskildt äfven hos de mindre bemedlade samhällsklasserna, som lemna jämförelsevis få sjelfständiga »företagare» eller producenter för egen risk och räkning, samt c) den genom konkurrensens stegring ökade svårigheten att för nybildade kapital finna lika lönande användning som under tidigare utvecklingsskeden. Men dessa orsaker till räntefotens fall uppvägas stundom mer än fullständigt af i motsatt riktning verkande orsaker, så att under längre eller kortare perioder allmänna räntestegringar kunna ega rum. Detta kan inträffa t. ex. på grund af ökad lätthet att finna antagliga säkerheter för kapitalplacering i andra, kapitalfattigare land eller i sammanhang med den ökade offentliga skuldsättningen eller till följd af vigtiga uppfinningar och förbättringar på den industriella teknikens och transportväsendets område o. s. v. Äfven kunna mera tillfälliga orsaker verka i den ena eller andra riktningen. Sålunda kan en stegring af räntefoten framkallas af t. ex. krig, naturrevolutioner och i allmänhet sådana händelser, genom hvilka massor af ekonomiska värden förstöras, särskildt äfven s. k. ekonomiska kriser. Det s. k. »bakslaget» efter en kris, modlösheten och bristen på företagsamhet, är åter en tillfällig orsak till räntefotens fall. Räntefoten befinner sig också i nästan ständiga fluktuationer med än längre, än kortare, skarpare eller svagare kurvor; och det är (åtminstone på den ekonomiska vetenskapens och statistikens nuvarande utvecklingsståndpunkt) omöjligt att ens för en nära framtid med visshet förutsäga hvilka förändringar den kommer att undergå, -- Icke häller torde något allmänt omdöme kunna fällas om företrädet af en hög eller en låg räntefot. Turgots berömda bild att räntefoten liknar en vattenyta, vid hvars sänkning allt flere öar eller större stycken fast mark -- allt flere och mera lönande produktiva företag -- framträda, som deremot vid vattnets stigande åter försvinna -- blifva mindre lönande --, är väl icke alldeles oriktig; men just under perioder af liflig ekonomisk verksamhet plägar räntefoten vara relativt hög, och en låg räntefot är ofta ett tecken till ekonomiskt stillastående och brist på företagsamhet. -- Den ekonomiska vetenskapen har på åtskilliga sätt sökt förklara låne- och kapitalräntans existens. Hithörande teorier sammanfattas af E. v. Böhm-Bawerk (i förra bandet af det förträffliga arbetet »Kapital und kapitalzins», 1884--89) i följande hufvudgrupper: färglösa teorier samt produktivitets-, afhållsamhets-, arbets-, bruks- och plundringsteorien. Till de förstnämnda, hvilka öfver hufvud mer beskrifva än förklara, hör bl. a. Turgots och fysiokratismens ränteteori, som finner låneräntan naturlig, emedan egaren till kapitalet skulle kunna dermed köpa jord och sålunda skafta sig en ren behållning (»produit net»). Till samma kategori hänför v. Böhm-Bawerk äfven Adam Smiths åsigt, som vacklar mellan att härleda räntan ur en i kapitalet inneboende egenskap, som skulle förläna produkterna ett högre värde, och att förklara räntan vara den del af produktens värde, som tillfaller kapitalisten såsom representant för ett förut förrättadt arbete. Den ganska allmänt antagna produktivitetsteorien förklarar väl huru med kapitalets tillhjelp en större produktmassa kan frambringas, men löser icke sjelfva grundproblemet: hvarför hafva de produkter, som frambringas med tillhjelp af kapital, regelmässigt ett »mervärde», ett värdeöfverskott utöfver samtliga produktionsmedlens värde? Afhållsamhetsteorien betraktar »mervärdet» såsom lön för egarens försakelse af att för egna, personliga ändamål använda sjelfva kapitalföremålen eller deras värde. Arbetsteorien uppfattar kapitalets produktiva användning -- af kapitalisten sjelf eller genom utlåning till andra producenter -- såsom ett slags arbete i det allmännas tjenst, hvarför räntan utgör lönen. Alla dessa teorier förklara dock på sin höjd vissa fall af räntans förekomst. Bruksteorien (T. nutzungs-teorie), som ser i räntan en särskild betalning för användningen eller nyttan af kapitalföremålen, förbiser, att värdet af all nytta, som kan dragas af ett föremål, måste vara identiskt med föremålets eget värde. Den socialistiska plundrings-
Källa: Project Runeberg · ·
