Sida 113
Räfsvans ...
å antikens byggnader, hvilken å långsidorna följer takfallets nedre kant och å gaflarna stiger med röstet upp till taknocken. Bakom rännlisten samlar sig regnvattnet, som afledes genom hål, anbragta för detta ändamål. Å doriska byggnader visar den en bukig, konvex profil, å joniska eller korintiska en ut- och insvängd, karnisformig. Såsom prydnad användas uppstående, i målning eller relief utförda palmetter eller blomstermönster (antemier) samt, på bestämda afstånd, lejonmasker e. dyl. med hål för vattenafloppet. Upk.
Rännspel, mek. Se Drillborr 2.
Rännverkssmide (T. zerrennfeuer), metallurg., kallades med ett gemensamt namn de fordom allmänt brukliga s. k. direkta metoderna för framställande af smidigt jern direkt ur jernmalmen (jfr Jern, sp. 1122), således såväl det svenska osmundsmidet som det utländska katalansmidet, äfvensom åtskilliga i olika trakter af Tyskland fordom begagnade metoder att i härd framställa smidigt jern vare sig af rika malmer eller af färskslagg. C. A. D.
Ränta (Fr. rente, Sp. renta, Ital. rendita, af Lat. reddere, afkasta, gifva inkomst) i vidsträcktaste omfattning betecknar hvarje fortfarande eller periodiskt återkommande inkomst eller afgift af förmögenhet, i motsats således till såväl inkomst af arbete (arbetslön i vidsträckt bemärkelse) som tillfälliga inkomster och afgifter af förmögenhet. Alla vigtigare hithörande företeelser torde kunna sammanfattas under följande hufvudgrupper: 1) afgifter af fast egendom (grundskatt l. grundränta), 2) kapitalränta, 3) låneränta och, som en särskild form af denna, 4) s. k. ständiga (perpetuella) räntor.
1) Med det i jordeböckerna förekommande ordet ränta förstås en å jord eller annan fast egendom, i allmänhet till oföränderligt belopp, lagd skatt, hvilken, såsom varande afsedd att träffa den egentligen af jorden utgående afkastningen, har karakteren af en grundskatt (Th. Rabenius: »Handbok i Sveriges gällande förvaltningsrätt», III, § 76). Räntan l. grundräntan är Sveriges förnämsta grundskatt (om dess historia se Grundskatt, sp. 89--90) och innefattar dels jordeboksränta (se d. o.), äfven kallad ordinarie ränta, dels mantalsränta (se d. o.) l. hemmantalsränta, äfven kallad extra ordinarie ränta. 1885 beslöto statsmakterna, att 30 proc. af grundskatterna (ränta och tionde) skulle afskrifvas, hvarefter ränta och tionde sammanslogos under den gemensamma benämningen grundskatt. Jfr Ränteförenkling. -- Öm jordränta i nationalekonomisk betydelse se Jordränta.
2) Värdet af hvarje kapital -- detta begrepp må nu definieras såsom »sakliga produktionsmedel» (jfr Kapital) eller såsom »af penningar bestående eller i penningar uppskattad förvärfsförmögenhet» (Karl Menger i Conrads »Jahrbücher», XVII) -- måste, såsom allt värde, ytterst bero på den nytta, hvars ernående anses vara deraf afhängigt. Med andra ord: produktionsmedlens värde bestämmes af produkternas, en varaktig inkomstkällas penningvärde således af de inkomster, som under en längre eller kortare följd af år kunna deraf påräknas. Men om man jämför t. ex. å ena sidan det nuvarande penningvärdet af ett hus, å andra sidan totalsumman af de hyresbelopp, som sannolikt kunna påräknas under hela tiden af husets bestånd (med undantag af onera och nödiga underhållskostnader), skall man finna den senare summan vara ojämförligt större än den förra. Ett hus, som ger t. ex. 10,000 kr. netto om året och kan antagas blifva beboeligt i 100 år, är f. n. värdt icke 1 million, utan förmodligen omkr. 1/5 af detta belopp. Den, som förvärfvar huset för t. ex. 200,000 kr., får således för sig och sina rättsefterföljare under loppet af ett århundrade en vinst motsvarande 4 gånger inköpspriset (oafsedt husets möjliga värde efter 100 år). Det är detta »mervärde», som bildar kapitalräntan. Om i det anförda exemplet husets egare -- för att amortera köpeskillingen inom 100 år -- afsatte och lade på kistbottnen 2,000 kr. årligen, skulle det i huset liggande penningkapitalet »förränta sig» med fyra för hundradet (4 proc.); och tack vare möjligheten att utlåna amorteringsbeloppen och å dem erhålla ränta och ränta pä ränta (sammansatt ränta) behöfde icke på långt när 2,000 kr. årligen afsättas, hvadan den verkliga kapitalräntan blefve närmare 5 proc.
3) I dagligt tal betecknas oftast med ordet ränta l. intresse den ersättning, som det åligger gäldenär att till fordringsegare betala för tiden af ett skuldförhållandes bestånd, oafsedt återbetalningen af sjelfva penningkapitalet. Sådan ränta kan uppkomma dels genom omedelbara penninglån, dels genom andra kreditaftal (se Kredit). Den erlägges vanligen vid kreditaftalets slut eller vid slutet af någon viss tidrymd under aftalets bestånd, t. ex. halfeller helårsvis, vid slutet af hvarje kalenderår etc. Mindre ofta betalas räntan i förskott, med undantag för vexelräntan, eller det s. k. diskontot (se Diskont), som alltid afdrages vid vexelns diskontering och derigenom faktiskt blir högre än vanlig låneränta af samma nominella höjd; t. ex. 4 proc. diskonto å en tremånaders vexel på 1,000 kr. (= 10 kr.) utgör ränta efter 4,044 proc. för år å sjelfva det för vexeln utbetalda eller erhållna beloppet, 990 kr. -- Låneräntans höjd, eller det tal, som angifver huru mycket årligen i ränta erlägges för ett kapital = 100 -- huru många procent (%) -- kallas räntefot. Man kan skilja mellan lagbestämd och fritt aftalad räntefot; den förra användes endast i vissa fall, då intet särskildt aftal om räntans höjd egt rum. Om ränteförbud och lagbestämda räntemaxima se Ocker. Med den rena räntan förstås räntan å lån mot fullgoda säkerheter; är säkerheten mer eller mindre tvifvelaktig, ingår i räntan äfven en, efter omständigheterna ytterst vexlande, riskpremie (hvilket är en af orsakerna till att räntan i samhällen med oordnade rättsförhållanden gemenligen är mycket hög). Den rena räntans höjd, eller räntefoten för säkra lån på längre tid, t. ex. prima inteckningslån med sex månaders eller längre uppsägningstid, är vanligen
Källa: Project Runeberg · ·
