Sida 216
Saltsjön ...
ämnen. Men då i saltsleket det endast är koksaltet, som för kreaturen är af nytta, kan denna blandning ersättas genom stycken af stensalt, sådant det brytes ur saltgrufvor, eller genom tjärblandadt s. k. sillsalt. Äfven för hästar och nötkreatur kan det, på ställen der dessa djur visa begär efter koksalt, vara nyttigt att fästa ett stycke stensalt vid djurens krubba, för att de efter behag må kunna slicka derpå. C. A. L.
Saltströmmen är den största och starkaste af de norska malströmmarna. Den uppkommer derigenom att Saltenfjords inre del, den s. k. Skjerstadfjord, är tillstängd af öarna Strömö och Godö, hvarför vid hafvets ebb och flod hela den inre bassängen måste fyllas och tömmas genom de trånga sunden, Sundströmmen, Storströmmen och Godöströmmen. Der, förnämligast i Storströmmen, pressas då en stor vattenmassa in, som bildar en ström, liknande en fors, och hvilken, när den är som störst, går med en utomordentlig våldsamhet. Y. N.
Saltsyra, kem., lösning af klorvätegas i vatten (se Klor), erhålles som biprodukt vid beredning af soda samt kommer i handeln i form af en skarpt sur, rykande och af jernklorid vanligen gulfärgad vätska. Saltsyran innehåller vanligen 30--35 proc. klorväte och är ofta förorenad af arseniksyrlighet. Den användes till framställning af klorgas, till rengöring af metallytor m. m. P. T. C.
Saltverk l. Saliner kallas med ett gemensamt namn de industriella anläggningar, som afse produktion af koksalt. Denna vigtiga produkt erhålles dels ur hafsvatten, dels ur jordens inre, der den förekommer som bergsalt. De fasta beståndsdelar, hvilka hafsvattnet innehåller, utgöras till största delen af koksalt eller klornatrium. För att tillgodogöra sig denna salthalt använda innevånarna i trakterna kring Medelhafvet och på Frankrikes kuster s. k. saliner, hvilka utgöras i sin enklaste form af stora dammar, i hvilka hafsvatten inledes, och der det till följd af solvärmen afdunstar. Nutidens saliner bestå vanligen af flere mindre bassänger, sins emellan förenade genom kanaler, samt en större reservoar, som ligger närmare hafvet, och hvilken å ena sidan är medelst en sluss förbunden med detta samt å den andra står i kommunikation med de smärre bassängerna. Vanligen börjar man intappa saltvatten i Mars månad. Alltefter som vattnet afdunstar, insläpper man nya mängder, så att bassängens innehåll blir allt rikare på salt, och ett saltlager bildar sig på bottnen. När detta blifvit tillräckligt tjockt, tappar man ut den s. k. moderluten ur salinen och kastar medelst spadar upp saltet i högar. Det sålunda erhållna saltet är på många sätt förorenadt, hvarför det ofta är färgadt, och måste derför renas i högre eller ringare grad allt efter det ändamål, hvartill det skall användas. Vid Cadiz och Figueras i Spanien, Setúbal (S:t Ybes) i Portugal och vid Cagliari (på Sardinien) m. fl. st. finnas stora saliner.
De i jordens inre befintliga saltlagren, hvilka ofta förekomma i ganska stor utsträckning, t. ex. i Österrike (Wieliczka, Bochriia), i Bajern och Würtemberg, i Preussen (Stassfurt, Erfurt), i Frankrike (Vie, Marennes), i England (Norwich) och i Spanien, tillgodogöras antingen genom direkt upptagning medelst grufdrift, eller ock så, att de saltlösningar, hvartill saltlagren gifva upphof, få afdunsta i särskilda apparater. Bergsaltet är aldrig rent, utan städse bemängdt med klormagnesium, klorkalcium, kopparsalt, jernsalter m. m. Bergsaltet måste derför städse renas, innan det kan användas.
Ur jordens inre uppflyta ofta källor med salthaltigt vatten. Detta härrör deraf att i jorden nedsipprande regnvatten, som gifver upphof till källorna, flyter öfver eller passerar genom ett saltlager. Stundom borrar man djupa brunnar i jord, som man vet innehålla salt, och upp-pumpar ur detta salthaltigt vatten. Den sålunda, erhållna saltlösningen behandlas på olika sätt, alltefter den koncentrering lösningen har. Svagare lösningar behandlas i s. k. gradérverk (sed. o.), hvilka hafva till syfte att genom afdunstning i luften öka lösningens styrka. Är deremot koncentreringen mera betydande, lönar det sig att medelst kokning aflägsna så stor del vatten, att koksaltet utkristalliserar. Moderluten innehåller klormagnesium, klorkalcium, klorkalium och bromsalter, och af densamma beredes glaubersalt, bromkalium m. m. K. af G.
Saltvik, socken på Åland, Ålands domsaga och härad, utgör ett imperielt pastorat af 2:dra kl., Åbo ärkestift, Ålands kontrakt. Areal 134 qvkm. Befolkningen svensktalande, 2,194 personer (1885). A. G. F.
Saltykov (Soltikoff), Michail Jevgrafovitj, rysk författare, född den 27 Jan. 1826 i guvernementet Tver, uppfostrades först i hemmet, sedan vid det adliga institutet i Moskva och lycéet i Zarskoje Selo. Derefter, 1844, fick han plats i krigsministeriet och tillbragte några år med att lefva friskt undan. 1847 debuterade han med en novell i månadsskriften »Otetjestvennyja zapiski», hvilken novell ej röjde mycket af den blifvande store satirikern och ej häller bemärktes af publiken, men det oaktadt, tillsammans med en följande år publicerad satirisk berättelse, gaf anledning till att författaren 1848 afskedades ur ministeriet och förvisades till guvernementet Vjatka. Ända till 1855 vistades S. i denna aflägsna landsdel, der han användes i guvernementsstyrelsens tjenst. Sistnämnda år beordrades han till tjenstgöring i Petersburg, gifte sig följande år, blef sedan vice guvernör i Kjazan och tog 1868 afsked från statstjensten. Hans rykte som satiriker daterar sig från 1856, då han med ens skaffade sig en stor popularitet genom sina Guvernementsteckningar i tidskriften »Russkij vjestnik». 1860 blef han tillsammans, med Nekrasov utgifvare af tidskriften »Sovremennik», som upphörde 1866, och 1868 inträdde han i redaktionen af den ofvannämnda> »Otetjestvennyja zapiski», hvars ansvarige hufvudredaktör han var till 1884, då denna tidskrift indrogs af censuren. I nämnda tidskrifter, under psevdonymen Stjedrin (Tschedrin), offentliggjorde S. en mängd noveller, skisser och andra
Källa: Project Runeberg ·
