Sida 217
Saltsjön ...
uppsatser, hvilka ställt honom i raden bland Rysslands ypperste nyare författare och beredt honom rykte som Rysslands förnämste satiriker. Hans flesta skrifter skildra på ett qvickt och dystert skärande sätt de ryska samhällsförhållandena, särskildt det högre ryska ämbetsmannastandet. Få bland dem lämpa sig för öfversättning, enär man ej kan förstå dem utan grundlig kännedom om det ryska lifvet. Kännare ställa dock författaren i jämnbredd med Swift och Rabelais. Ett mindre urval af hans skrifter har nyligen på svenska utgifvits af A. Jensen, under titeln »Småstadslif» (1890). S. dog efter en långvarig sjukdom, d. 10 Maj 1889. Som enskild person ansågs han hård och grällysten, kanske mer än han förtjenade.
Saltza, en från Über-Launitz i Sachsen härstammande familj, hvars ursprungliga namn lär hafva varit Drefurt von Normanstein. En gren af densamma kom ifrån Livland öfver till Sverige.
1. Saltza, Johan Ludvig von, friherre, krigare, född i Livland 1685, deltog med stor tapperhet i Karl XII:s krig samt blef 1751 generalmajor och förordnades s. å. till landshöfding i Jönköpings län, från hvilken befattning han 1762 tog afsked. 1755 upphöjdes han i friherrligt stånd. Död 1763 i Göteborg. När efter freden i Nystad det förelades honom valet mellan att blifva rysk undersåte och behålla sina stora gods i Livland eller stanna qvar i Sverige och förlora sina gods, valde han det senare.
2. Saltza, Hugo Herman von, grefve, krigare, den förres son, f. 1726, deltog som kapten och major med stor tapperhet i Pommerska kriget, utnämndes 1770 till öfverstelöjtnant och 1772 till öfverste, det sista som belöning för hans deltagande i Gustaf III:s revolution, i hvars förberedelser han var en af de mest invigde. 1774 förordnades han till landshöfding i Halland, och 1776 utnämndes han till generalmajor. Vid 1778 års riksdag kallades han af konungen till landtmarskalk, men tyckes ej hafva varit vuxen denna befattning »hvarken genom kunskaper eller umgängessätt», enligt hvad det ganska oförbehållsamt yttrades inom oppositionen på riddarhuset. Under riksdagens lopp erhöll han greflig värdighet. Han dog i Stockholm 1785.
3. Saltza, Edvard Fredrik von, grefve, skriftställare, den förres brorson, f. 1775 på Åsakatorp i Vestergötland, tjenstgjorde några månader som fänrik vid Elfsborgs regemente, men egnade sedermera sitt lif dels åt hoftjensten, dels åt industriella företag och dels åt författareskap. Vid hofvet avancerade han från kammarjunkare 1798 till öfverste kammarjunkare 1818, och 1843 upphöjdes han i grefligt stånd. Han dog på sin gård Mem 1859. Hans mest bekanta skrifter äro uppbyggelseskrifter: Bönebok (1811, en mängd nya upplagor), Christeliga betraktelser öfver altarets sakrament (1826, flere uppl.), Christeliga betraktelser öfver Johannis evangelium (1829) m. fl. Äfven en skrift, kallad Rådgifvaren eller ett ord till alla åldrar (1829, 2:dra uppl. 1840), omfattades med begärlighet. S. omarbetade för öfrigt en stor del psalmer i den gamla psalmboken, öfversatte stycken ur bibeln samt utgaf historisk-romantiska romaner och noveller, teaterstycken, tillfällighetsdikter m. m.
Saltört, bot. Se Salsa.
Salu-accis. Se Accis.
Salubritet (Lat. salubritas), sundhet.
Salubränning. Se Bränvinslagstiftning.
Saluen (Salwen), flod i södra Asien, upprinner under namn af Lukiang i norra delen af den kinesiska provinsen Junnan, flyter i sydlig riktning genom laos område och Siam samt intränger, efter att hafva förenat sig med floden Thou-Khan, på britisk-indiskt område under 18° 40". På sin väg söderut upptager den vidare Gyne och Attaran, hvarefter den genom två mynningar faller ut i Martabanviken. Flodområdet beräknas till 138,200 qvkm. och flodens längd till 1,780 km. S. är endast under en kortare sträcka segelbar.
Salus, Lat., helsa, välfärd; Rom. mytol., sundhetens och den allmänna välfärdens gudinna, dotter af Aesculapius. Som sundhetens gudinna identifierades hon med grekernas Hygiea. Som det romerska folkets välfärdsgudinna, i hvilken egenskap hon hade ett tempel på Qvirinalen, motsvarades hon af den sabinska gudinnan Strenia. Hennes bild finnes på mynt, som präglats under Tiberius och Nero. -- Salus publica, den allmänna välfärden. -- Salus publica salus mea, den allmänna välfärden min egen välfärd, statens väl skall vara mitt eget väl (Adolf Fredriks valspråk). -- Salus publica suprema lex esto, den allmänna välfärden vare högsta lag.
Salus publica. Se Salus.
Salut (af Lat. salutare, helsa), krigsv., och sjöv., kallas dels den helsning, som afgifves af officer, som har dragen sabel, eller som göres med fana, och dels den hedersbevisning, som afgifves medelst aflossande af skott, vanligen kanonskott. Salut med sabel afgifves i de flesta arméer genom sabelns fällande framåt; i Sverige skiljer man mellan liten salut, då sabeln uppföres, så att fästet kommer framför eller i höjd med munnen, och stor salut, som afgifves för kungliga personer och fana, då sabeln fälles framåt. Salut med fana afgifves för kungliga personer genom fanans fällande framåt. Salut med kanonskott afgifves från fästning, garnisonsort eller fartyg för kungliga personer vid ankomsten till och afresan derifrån, för generals- och amiralspersoner och högre statstjenstemän, som efter fullgörande af särskild tjensteförrättning lemna platsen, samt för passerande örlogsfartyg. Liknande salut gifves ock på de s. k. salutdagarna, näml. på kungliga personers födelsedagar, konungens och drottningens namnsdagar samt Sverige-Norges föreningsdag, äfvensom vid särskilda tillfällen. Vidare saluteras vid militärbegrafningar, då den döde deltagit i krig, m. m. Vanlig salut sker så, att ett löst kanonskott efter annat aflossas, hvarvid iakttages, att 10 skott aflossas i minuten och sorgsalut betecknas genom 1/2 minuts uppehåll mellan hvarje kanonskott. Sorgsalut med gevär gifves vanligen så, att en eller flere gevärssalvor aflossas öfver grafven. Vid
Källa: Project Runeberg ·
