Sida 244
Sandal ...
besvärligheter, enär väglaget var ytterst svårt och trakten mycket glest befolkad, samt hade ständigt sammandrabbningar med fienden, bl. a. vid Kärsämäki, vid Idensalmi och vid Kuopio. Inom en månad hade han jagat fienden femtio mil tillbaka, rensat Lappävirta, Jorois, Jokkas, Kautalampi och Laukas socknar från ryssar och sändt en mindre trupp ända till riksgränsen vid Sordovala. Men när fienden efter Sveaborgs kapitulation började operera mot honom med fyrdubbelt så stor styrka som förut, måste S. inskränka sig till att gå försvarsvis till väga och tvangs att sjelf draga sig tillbaka. Omsider fattade han stånd vid Toivola pass, en mil norr om Kuopio. I denna fördelaktiga ställning ej allenast bibehöll han sig i tre månader under ständiga anfall, utan lyckades äfven oroa fienden på mångahanda sätt och genom utsända detachement borttaga från honom proviant-transporter flere mil bakom hans rygg. Den 30 Sept. måste han, på grund af den mellan hufvudarmén och ryssarna afslutade vapenhvilan, draga sig tillbaka till Virta bro vid Idensalmi kyrka. Der vann han den 27 Okt., sedan fientligheterna åter utbrutit, en lysande seger öfver ryssarna, dock först efter en blodig kamp, hvarunder den fientlige befälhafvaren furst Dolgoruki stupade. Kort derefter (d. 19 Nov.) slöts konventionen i Olkijoki, på grund af hvilken svenskarna måste utrymma Finland.
Under kriget hade S. i Juli utnämnts till generaladjutant och i Nov. till generalmajor. I Juni 1809 fick han befälet öfver den till Vesternorrland förlagda armédivisionen och blef d. 5 Juli af ryssarna angripen vid Hörnefors samt tvungen till återtåg, men intog d. 21 Aug. Umeå stad. Efter fredsslutet förordnades han till interims-president i Krigskollegium. 1812 utnämndes han till sekundchef för Svea lifgarde. Vid tyska krigets utbrott fick han som generallöjtnant befäl öfver en armékår samt deltog derefter i de stora fältslagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. Han var sedan nordarmén följaktig till Holstein, fick efter Kiel-freden uppdrag att belägra Maastricht och erhöll i Juli 1814 öfverbefälet öfver andra fördelningen af de mot Norge sända trupperna. Redan 1809 upphöjd i friherrligt stånd, fick S. 1815 greflig värdighet. Sistnämnda år var han någon tid förordnad till öfverståthållare, men blef derefter Krigskollegiets president, på samma gång som han tog afsked från sin befattning som chef för Svea lifgarde. 1817 utsågs han till landtmarskalk vid den s. å. öppnade riksdagen. 1818 blef S. en af rikets herrar och s. å. general af infanteriet. 1818 utnämndes han till riksståthållare i Norge, i hvilken befattning han qvarstod till 1827 (se Norge, sp. 1399). 1824 befordrades han till fältmarskalk. Han dog i Stockholm d. 22 Jan. 1831. S. hade en reslig och imponerande gestalt. Som krigare var han kall och lugn på samma gång som klok och djerf samt i besittning af stort mod. För öfrigt älskade han ett gladt lif. Under tyska kriget lär han hafva »slagit sig på en nog stark hushållning». Jfr C. A. Adlersparre, »Anteckningar om bortgångne samtida» (III, 1862). och Y. Nielsen, »Grev Sandels' statholderskab 1818--27» (1875).
Sandelträ, farmak., tekn. Med detta namn afses vanligen ett i svenska farmakopén upptaget färgträ, »rödt sandelträ», lignum santali rubrum, som är kärnveden af Pterocarpus santalinus Lin. fil. (nat. fam. Papilionaceae Juss., kl. Diadelphia L.), ett högväxt träd, inhemskt i Indien och på några ostindiska öar. Trädet igenkännes på sina 1--2-pariga blad med rundade småblad, de gula rödstrimmiga blommorna, som sitta i vippor, utgående från bladvecken, och baljorna, som äro rundadt skålformiga. Den röda sandelveden kommer antingen i stora blodröda block af stammen, befriade från den hvitaktiga ytterveden, eller ock söndermald till ett mer eller mindre fint, vackert rödt pulver, sandel. Färgämnet är en organisk syra, santalsyra, som tillgodogöres till färgning af vissa läkemedel. De tyngsta, mörkt röda styckena af kärnveden (s. k. Caliatur-ved) användas till finare snickeriarbeten. -- Af helt annan beskaffenhet är den hvita sandelveden, lignum santali album vel citrinum, som erhålles af Santalum album L., ett mindre, högst 6--8 m. högt träd, som växer i Hindustans bergstrakter (jfr Santalaceae). Denna ved är känd sedan äldsta tider i Ostindien och Kina, men icke mycket begagnad i Europa. Den kommer i handeln i form af 1--1,25 m. långa, barklösa stycken, omkr. 10--12 cm. i genomskärning, mycket tunga, af en blekbrun, ibland nästan gråhvit färg, med något mörkare bälten å tvärsnittet. Vid sönderdelning utvecklar den en behaglig, synnerligen ihållande lukt och har en starkt aromatisk smak, hvilket beror på en flyktig olja, som uppgår till 5 proc. Denna olja har rekommenderats till användning i stället för kopaivabalsam. Veden användes mest till rökelse i templen. Hvit sandelved erhålles äfven från Sandwichsöarna (S. freycinetianum Gaud.) och Viti-öarna (S. yasi Seem.) samt andra delar af Oceanien. O. T. S.
Sandemaend kallades de män, som efter Valdemars jylländska lag, alltså i Jylland och Fyen, hade att afgifva dom i vissa brottmål. De skulle vara fastighetsegare och valdes af konungen på lifstid, 8 i hvarje härad. Genom Kristian V:s lag öfverfördes sandemaends-institutionen äfven till det öfriga Danmark, men med väsentliga förändringar. Ännu 1764 förekom den vid de jylländska underrätterna. På Bornholm hafva sedan gammalt funnits sandemaend i hvar socken, men der motsvara de ungefär fogdarna i det öfriga landet. E. Ebg.
Sandemar, frälsesäteri i Österhaninge socken, Sotholms härad, Stockholms län, vid Östersjön, snedt emot Dalarö, omfattar 27 5/8 mtl samt inom Ornö, Näs, Dalarö och Nämdö församlingar 13 3/4 mtl, allt jämte qvarnar och såg taxeradt till 628,800 kr. (1889). Vid början af unionstiden innehades gården af Tyska orden, men köptes 1467 liksom ordens öfriga svenska egendomar af Erik Axelsson Tott. På 1600-talet egdes den af slägterna Oxenstierna, Bonde och Falkenberg. Den nuv. hufvudgården byggdes 1714 af riksrådet Gabriel
Källa: Project Runeberg · ·
