Sida 253
Sandström ...
och hade sin verksamhet hufvudsakligen i Rom. Hans arbeten äro af olika värde. Bäst äro de, som uppfördes under inflytande först af Bramante, sedan af Rafael. Bland dem märkas ett kapell i S. Giacomo degli Spagnuoli (Rom) och ett åttkantigt kapell vid dômen i Foligno (1537), bägge i Bramantes art, flere kyrkor och palats i Rom. såsom det inre af S. Spirito och Pal. Sacchetti, som han byggde åt sig sjelf, men främst Pal. Farnese, Roms förnämsta palats (fullbordadt af Michelangelo), som visserligen är af tvifvelaktigt värde i vissa delar, såsom fasaderna, men mästerligt i gården med dess arkadvåningar. I Sala regia (Vatikanen) är anordningen hans samt af detaljerna de härliga stuckarbetena (utförda af Perino del Vaga och Daniele da Volterra). Men S. deltog äfven i uppförandet af S. Peter. Sedan han en tid varit underarkitekt under Rafael, blef han efter dennes död byggnadsverkets ledare, med Baldassare Peruzzi som medhjelpare. I fjorton år stod likväl byggnaden nästan som ruin, då ändtligen 1534 Paul III och S. energiskt grepo sig an med fortsättningen, hvarvid södra och främre korsarmarna utfördes till lika längd och hvälfdes, hvarjämte S. höjde kyrkans golf och åstadkom de s. k. »grotte». Slutligen utförde han äfven flere fästningsbyggnader, såsom i Perugia, Ancona och Nepi. S. njöt stor gunst hos påfvarna. Död 1546.
4. Francesco da S., bildhuggare, den förstnämndes son. f. 1494. d. 1576, var en af Andrea Sansovinos mera betydande efterföljare. Hans arbeten, bl. a. marinorgruppen Madonnan och S. Anna med Jesusbarnet, på altaret i Or S. Michele (Florens), äro alla mer eller mindre osjelfständiga och maniererade. C. R. N.
Sangerhausen, stad i preussiska regeringsområdet Merseburg (Sachsen). 59 km. v. om Halle, vid Helmes biflod Gonna och jernvägslinierna Halle--Münden och S.--Erfurt. 10,188 innev. (1885). Staden idkar ett betydande åkerbruk samt har derjämte jerngjuterier, bryggerier och en mängd fabriker. Af märkvärdiga byggnader må nämnas: Ulrichskirche (byggd 1079), en af Tysklands skönaste basilikor, Jakobskirche med en mängd minnesvårdar, tvänne slott, ett gymnasium och tvänne hospital från 13:de och 14:de årh. S. är en af Thüringens äldsta städer; det omnämnes redan 933, tillhörde först de sachsiske kejsarna, sedermera landtgrefvarna af Thüringen och andra furstar samt förenades med Preussen år 1815.
San Germano. Se Monte Cassino.
San Giovanni [djåva'nni], Giovanni da, äfven benämnd Manozzi, en af Italiens mest alsterrika freskomålare; f. 1590, d. 1636, utförde i Rom och Florens ett betydligt antal mestadels stort anlagda fresker af såväl historiskt och mytologiskt som religiöst innehåll. Liflig fantasi och säker teknik känneteckna hans arbeten. Bland hans förnämsta verk äro: fresker i jordvåningen af Palazzo Pitti i Florens, föreställande scener ur Lorenzo den praktälskandes lif; ett jagtsällskap i Pal. Pitti; fresker i S. Croce i Florens, i S. Maria del popolo i Rom m. m.
Sangir (Sangiröarna), en till nederländska residentskapet Menado hörande ostindisk ögrupp, belägen mellan Celebes och Filippinerna, under 2°--3° n. br. Öarnas antal är ungefär 50 och deras sammanlagda areal 715 qvkm. De mest betydande äro Stora Sangir, Siao och Tagulanda. Ehuru bergiga och ytterst vulkaniska, äro de väl odlade. Innevånarna, som uppgå till omkr. 30,000, äro kristna malajer och styras af sex rajahs.
Sangkoi. Se Songka.
Sangro (fordom Sangrus), flod i italienska landskapet Abruzzo e Molise, upprinner i provinsen Aquila, s. om Gioja, flyter i östlig och nordlig riktning genom prov. Chieti och faller ut i Adriatiska hafvet, efter ett lopp af 112 km. Biflod Aventino.
Sanguifikation (af Lat. sanguis, blod, och facere, göra), fysiol., blodalstring, särskildt mjölksaftens förvandling i blod.
Sanguinaria canadensis L., bot. farmak., en till nat. fam. Papaveraceae Juss., kl. Polyandria L. hörande, vacker liten ört, som förekommer i Norra Amerikas skogstrakter, från Canada ned till Florida. Rotstocken, indianernas puccoon, som har en knölig, rödbrun bark och inuti är ljusare rödbrun, innehåller en röd, blodliknande mjölksaft (deraf slägtnamnet), ur hvilken man framställt flere verksamma ämnen, såsom sanguinarin, puccin, porphyroxin m. fl., som i Amerika användas mot lungkatarrer och äfven såsom kräkmedel. Från roten uppskjuter 1 eller ibland 2 skaftade blad med hjertlik bas och flikig skifva, snarlik ett fikonblad. Blommorna äro ensamma, hvita, med 4 större kronblad och innanför dem 4 mindre, som äro degraderade ståndare. O. T. S.
Sanguis draconis, Lat., farmak. Se Drakblod.
Sanguisorba Scop., bot. farmak., ett till nat. fam. Senticosae L., kl. Tetrandria l. Monoecia L., hörande växtslägte, typen för en särskild flock, Sanguisorbeae Juss., som har få, enfröiga karpeller inneslutna inom den qvarsittande och tillhårdnande foderpipen. Bladen äro spiralställda, parbladigt delade, och blommorna äro samlade i täta hufvud, i toppen på stjelken och dess grenar. På Gotland finnes den för öfrigt till mellersta och södra Europa hörande blodtoppen, S. officinalis L., äfven blodstilla kallad (en öfversättning af Sanguisorba), som har rundade, något aflånga hufvud af blodröda, samkönade blommor, med 4 ståndare samt 1 pistill med 2-flikigt märke. Till samma slägte föres numera äfven Poterium Sanguisorba L., S. minor Scop., som vanligen har honblommor öfverst, samkönade blommor i midten och hanblommor med många ståndare nederst i de brungröna, hufvudlika blomsamlingarna, hvilka äro mindre än hos föregående. Roten af S. officinalis har förr hos oss, under namnet af radix Plmpinellae italicae, varit i bruk såsom ett blodstillande medel. Den bittra och kryddaktigt smakande roten af S. minor har användts såsom krydda i rödt vin, under namnet pimpernell (tysk. bibernell) eller pimpinella (jfr Bellmans »rödt vin med pimpinella»). Denna
Källa: Project Runeberg · ·
