Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma

Originalsida 293
Originalsida 293
Originalsida 292
Originalsida 293
292–293

Sida 293

Saumur ...

kantonerna Valais och Genève samt Genèvesjön och dep. Ain. Areal 4,315 qvkm. 275,018 innev. (1886). Departementet, som genomflytes af vattendragen Dranse och Arve, delas i 4 arrondissement: Annecy, Bonneville, S:t Julien och Thonon. Hufvudstad är Annecy.

Savoir faire [savåar fär], Fr., förmåga att skicka sig, förmåga att handla efter omständigheterna.

Savoir vivre [sa'våar vi'vör], Fr., lefnadsvett, belefvenhet.

Savojard, innevånare i Savojen (se d. o.).

Savojen (Savoyen, Fr. Savoie, Ital. Savoja, Med. Lat. Sabaudia). 1. Ett förr till konungariket Sardinien, sedan 1860 till Frankrike hörande landskap, som äfven till nationaliteten rätteligen är franskt. Från det egentliga Italien skiljes det genom Alperna, som der i Montblanc nå sin största höjd och genom Mont-Cenis-tunneln lemnat rum för den första jernvägsförbindelse mellan Italien och det nordligare Europa. På franska sidan begränsas det af Dauphiné och Bourgogrie (hvarifrån det skiljes genom Rhônefloden), på den schweiziska stöter det intill kantonen Genève, sjön af samma namn och kantonen Valais. Till sin natur är S. ett fullständigt bergland, hvars många små strömmar samlas till Genève-sjön och Rhône, men det är ej på långt när så rikt på naturskönheter som grannlandet Schweiz och derför äfven föga besökt af främlingar. Till klimat och naturalster är landet deremot ett fullständigt motstycke till Schweiz. Väl försedt med skogar och betesmarker, äro dock dess åkerbruk och vinodling föga gifvande, och den magra, stenbundna jorden behöfver en långt bättre skötsel än som nu bestås den, för att gifva tillräcklig näring åt befolkningen. På en ytvidd, som officielt uppskattas till 10,075 qvkm., uppgick folkmängden efter 1886 års folkräkning till 542,446 personer. Till större delen småväxta, mörklagda och kortskalliga, torde savojarderna böra räknas bland afkomlingarna af Europas urbefolkning och hafva i det hela hållit sig tämligen oblandade, ehuru efter hvarandra kelter, romare, folkvandringens germaner och under medeltiden till och med ett antal kristnade sarasener satte sig ned i deras land. Sträfsamma och vana vid umbäranden, såsom alla bergfolk, utvandra de, liksom våra dalkarlar, i talrika skaror för att söka arbetsförtjenst, alltid likväl i hopp att en dag med sina små besparingar kunna återvända till den med all sin fattigdom högt älskade hembygden. Ofta träffas dessa savojarder i Lyon och Paris, bland hvars idogaste arbetare de räknas. De bildades språk är franska; det lägre folket talar ett med den sydfranska provençalskan närslägtadt mål. De fleste äro ifriga katoliker; dock finnes äfven ett mindre antal reformerta, afkomlingar af de gamle valdenserna. Under franskt välde är landet deladt i två departement, hvartdera med fyra arrondissement, nämligen Savoie, med hufvudstaden Chambéry, de forne savojardiske hertigarnas säte, och Haute-Savoie, med hufvudstaden Annecy.

S. är stamlandet för den hertigliga ätt, hvilken i våra dagar omsider samlat det befriade Italien kring sin konungatron i det gamla Rom. Under den keltiska tiden hörde det jämte Dauphiné till allobrogernas fylke, mellan Alperna och Rhône, men blef år 122 f. Kr. eröfradt af romarna. Folkvandringen slet det åter från romareväldet; vid år 447 kom det under burgunderna, 534 under frankerna och 879 till konungariket Arelat, med hvilket det 1032 hemföll till det tysk-romerska riket. Bland de många inbördes kifvande småvasaller, af hvilka det efter medeltida feodalsed styrdes, fingo omsider grefvarna af Maurienne, senare kallade grefvar af Savojen, öfverhanden. Som deras stamfader nämnes en Beroald l. Berthold, år 1016. Deras historia företer det på denna tid vanliga skådespelet af stigande och fallande, i det de å ena sidan väl förstå att höja sin makt genom eröfringar, giftermål och landköp, men å den andra upprepade gånger splittra den genom arfsdelningar. Redan 1307 gjordes dock ett slut härpå genom förstfödslorättens införande; och sedan delningarna upphört, öka de efterhand sitt område och fullfölja ihärdigt sina utvidgningsplaner, tills de utom Savojen äfven råda öfver Piemont, Nizza och vestra delen af Schweiz.

Amadeus VIII är ättens första mera betydande personlighet. 1416 utnämndes han af kejsar Sigismund till hertig af S., året innan samme kejsare gjorde den förste Hohenzollern till kurfurste af Brandenburg. Denne Amadeus nedlade 1434 regeringen och lät 1439 välja sig till påfve, för att verka för den katolska och grekiska kyrkans förening, men nedsteg äfven från påfvestolen, då hans plan strandade. En kritisk tid inträdde för det savojiska huset, då vågorna af den verldshistoriska kampen om herraväldet öfver Italien mellan den habsburg-österrikiska och den franska stormakten slogo tillsammans öfver dess lilla rike. Ur de svårigheter, som uppkommo, förstod det dock med undransvärd slughet och skicklighet att reda sig. Karl III (död 1553) var visserligen på väg att förlora alla sina besittningar, men hans son Emanuel Filibert (död 1580) samlade dem åter med habsburgska husets hjelp, och från hans dagar blef S. en af de mera betydande italienska staterna. Gent emot Schweiz hade det emellertid lidit betydande förluster. Reformationen hade fattat fast fot i Genève och vann i det savojiska landet framförallt understöd af valdensernas ättlingar. Trots grymma förföljelser kunde dessa ej undertryckas, och S. måste afstå från herraväldet öfver de nuvarande kantonerna Genève, Valais och Pays de Vaud. En ny betydande makttillökning vanns genom spanska successionskriget, då Emanuel Filiberts sonsons sonson, hertig Viktor Amadeus II, med den för hans ätt egendomliga skickligheten förstod att draga fördel af det habsburg-österrikiska husets strid med Ludvig XIV om det spanska arfvet. Ur denna kamp utgick han vid freden i Utrecht 1713 med ansenligt landförvärf; landskapet Monferrato och delar af det milanesiska området med fästningen Alessandria

Källa: Project Runeberg · ·