Sida 332
Schinckel ...
tvärsöfver antaga ett utseende, som mer eller mindre liknar siffran 8. De kunna under vissa förhållanden röra sig med stor liflighet och ila fram i oregelbundna banor, under det att de ständigt vrida sig kring sin längdaxel samt än vända den ena änden och än den andra främst; stundom finnas cilier i ändarna. De kunna afskilja ett slemlager omkring sig, i hvilket de ligga samlade i stora massor och hålla sig orörliga i längre eller kortare tid (zoogloea-stadiet). 3. Trådbakterier (Bacillus) äro längre, cylindriska, mera trådlika bakterier (erinrande om oscillariae), hvilka äfven kunna hänga tillsammans i trådlika rader. Mycket sällan bilda de slemmassor med ett hvilostadium, utan uppträda fritt i oerhördt stort antal och röra sig lifligt, under tillräcklig tillgång på syre. -- 4. Skrufbakterierna (Vibrio, Spirillum och Spirochaete) hafva mer eller mindre starkt, åt venster spiralvridna trådar, visa ofta en i hög grad sjelfständig rörelse genom kraftiga flimmerhår i ändarna (hos Spirochcete finnes dessutom en stor förmåga af böjlighet). -- Många bakterier äro ytterst svåra att mikroskopiskt skilja från hvarandra, och sannolikt eger i detta hänseende en sammanblandning eller förvexling emellanåt rum mellan vissa bakterier. Så finnes det en del bakterier, »färgbakterier», hvilka i och med föranledandet af förruttnelse i vissa ämnen, t. ex. matvaror, äfven frambringa röda (»blodfärgning» af bröd), blå, gula eller gröna fläckar och sega droppar å de ruttnande ämnena, färgämnen, som i hög grad likna anilinfärger och fortfarande alstras oförändrade under företagen odling af dessa bakterier. Sådana färgbakterier finnas företrädesvis bland klot- och stafbakterierna, mera sällan bland trådbakterierna. Bland skrufbakterierna finnas några, i ruttnande vätskor uppträdande, hvilka hafva en rödaktig färg och innehålla svafvel. Med hänsyn till sina verkningar kunna bakterierna delas i två stora grupper: icke sjukdomsalstrande och sjukdomsalstrande (»patogena») bakterier. Till de förra höra jäsningsbakterierna (»jästsvamparna»), hvilka ega förmåga att inleda den kemiska omsättning, som kallas jäsning, hvarunder socker och liknande ämnen sönderdelas i kolsyra och alkohol, eller ock bildning af ättiksyra, mjölksyra, vinsyra o. s. v. Många bland dessa jäsningsbakterier verka skadligt och förstörande på våra drycker, t. ex. öl, vin, men andra hafva otvifvelaktigt en i vissa fall gynsam verkan i biologiskt hänseende, och flere fysiologiska förrättningar inom djurorganismen torde stå i ett visst samband med bakterier, t. ex. mjölksyrebildningen, ostbildningen och smörsyrejäsningen. De sjukdomsalstrande bakterierna spela enligt nyare undersökningar en fruktansvärd rol inom djurverlden lefnadsförhållanden, vare sig att det är bakterierna omedelbart eller något af dem alstradt ämne, som utöfvar den iakttagna sjukliga förändringen. Så har man funnit, att det gifves säregna bakterier för vaccinen, mjeltbranden, tyfoidfebern, koleran, lunginflammationen, lungsoten, urinrörsinflammationen o. s. v. I den vanliga halsflussen, i difterien och i strypsjukan (krup) har man funnit samma bakterier. I menniskans magsäck orsakar en klotbakterie, Sarcina ventriculi, som delar sig i tärningslika kroppar tvärs öfver i alla tre dimensionerna, svåra kräkningar af jäsande slem. Man finner Sarcina äfven i blodet och urinen hos menniskor och djur under vissa sjukdomar. En annan klotbakterie, Micrococcus septicus, anses orsaka inflammation, varbildning, blodförgiftning m. m. Hos silkesmasken är det en stafbakterie, hvilken framkallar den sjukdom, som kallas »pebrine». En annan sjukdom hos samma larv orsakas af Micrococcus bombycis. I munhålan, på tänderna vid tandköttet och å andra ställen fäster sig en skrufbakterie, Leptothrix, som anses bidraga till tandröta (caries). En annan skrufbakterie, Spirochaete Obermejeri, är orsaken till »Typhus recurrens» hos menniskor. Under feberperioderna träffas den i blodet, men försvinner under tiden mellan feberanfallen. -- Bakterierna sjelfva äro i allmänhet icke långlifvade, i fall de icke lyckas inkomma i passande organismer, men deras sporer kunna i åratal föra ett så att säga slumrande lif, t. ex. bland dam å tak eller vägglister i forna sjukrum, och de kunna vid gynsamt tillfälle å nyo komma i förödande lifsverksamhet. Derigenom kan förklaras det plötsliga uppträdandet af en smittsam sjukdom, såsom skarlakansfeber eller mässling, utan att man kan uppleta en direkt smitta å en lokal eller i ett rum, der åratal förut sjuka med likadan sjukdom vårdats. De oändligt små sporerna af dylika bakterier kunna med från vägglisten nedsopadt dam hvirflas kring i luften och få tillfälle att angripa mottagliga personer. Bakterierna äro för sin utveckling beroende af värmegraden inom vissa gränser, i det en låg temperatur förlamar lifsverksamheten. Den vanligaste förruttnelsebakterien, Bact. Termo, upphör med all lifsyttring vid + 5° C., men man vet icke huru låg den temperatur måste vara, som kan döda denne förödelsebringare. Vid omkr. 40° C. inträder hos densamma ett liknande overksamhetstillstånd som vid + 5° C., och en högre temperatur, som är tillräckligt ihållande, kan slutligen döda den. Andra bakterier gifvas, hvilkas sporer tåla + 100° C. och långt derutöfver, blott de icke utsättas alltför länge för denna hetta. Vissa bakterier tåla icke att sakna fuktighet, utan dö i torr luft, om densamma får utöfva sitt inflytande tillräckligt länge. Så lär, enligt Koch, vara förhållandet med kolerans omtvistade kommabacill. Många ämnen, såsom sublimat, jodoform, thymol, karbolsyra, borsyra, salicylsyra och i allmänhet flyktiga oljor samt svafvelsyrlighet, äro mer eller mindre säkert dödande gifter för bakterier (och deras sporer), och det är på dessa medels användning som Lister och hans efterföljare grundat den s. k. antiseptiska sårbehandlingen, hvilken i våra dagar låtit den operativa kirurgien taga jättesteg framåt. -- Bland forskare på bakteriologiens område står fransmannen Pasteur främst. Jfr Bakterier, Mikrober och Schizophyceae. O. T. S.
Källa: Project Runeberg ·
