Sida 339
Schlegel ...
husitiska rörelserna och reformationen, hvilka vunnit en mängd anhängare inom S., bekämpades med kraft af de tyske kejsarna. Under striden mellan kejsar Rudolf och dennes broder Mattias lyckades det dock schlesierna att genom det s. k. majestätsbrefvet (1609) erhålla fullständig religionsfrihet. Men då de vid trettioåriga krigets utbrott anslutit sig till Fredrik af Pfalz och åter kufvats genom slaget på Hvita berget (1620), gjordes stora inskränkningar i de beviljade privilegierna. Nästan alla protestantiska kyrkor stängdes, och de evangeliske ledo efter westfaliska freden ett allt hårdare förtryck. Det af trettioåriga krigets härjningar ödelagda landet miste tillika all politisk sjelfständighet, då piasternas gamla fursteslägt utdog med Georg Vilhelm af Brieg 1675; äfven Brandenburg frånträdde sina arfsanspråk 1686, i det att det erhöll kretsen Schwiebus, som det likväl redan 1695 måste återlemna. Någon lindring erhöllo dock protestanterna, då Karl XII under sitt uppehåll i Sachsen aftvang kejsar Josef I konventionen i Altranstädt (1707), hvarigenom 121 kyrkor å nyo öppnades och tillträde till offentliga ämbeten blef protestanterna beviljadt. 1720 underskrefvo de schlesiska ständerna den pragmatiska sanktionen, men då Fredrik II i Preussen år 1740 framdrog sina på arfförbrödringen 1537 grundade anspråk och inföll i Schlesien, helsades han som en befriare från det katolska förtrycket. Genom freden i Breslau 1742 (se Schlesiska krigen), bekräftad i Dresden (1745), erhöll Preussen öfre och nedre Schlesien med undantag af Teschen, Troppau, Jägerndorf och ett litet område på andra sidan Oppa, hvilka enligt 1849 års författning bilda ett österrikiskt kronland under titeln hertigdömet Schlesien. De preussiska områdena bilda f. n. jämte den af Sachsen år 1815 afträdda delen af markgrefskapet Oberlausitz och några böhmiska enklaver den preussiska provinsen Schlesien.
Schlesinger, Ludwig, böhmisk historieskrifvare, född 1838, sedan 1876 direktor för ett lyceum för flickor i Prag, har gentemot tsjecherna försvarat den tysk-böhmiska stammens betydelse for Böhmens kulturutveckling. Bland hans skrifter märkas: Geschichte Böhmens (2:dra uppl. 1870) m. fl.
Schlesiska krigen kallas de tre krig, som 1740--63 fördes mellan Preussen och Österrike om besittningen af den österrikiska provinsen Schlesien. Första schlesiska kriget (1740--42). Orsaken till detta krig var den att Fredrik II i Preussen (1740--86) vid kejrsarinnan Maria Teresias trontillträde, i strid med den af honom antagna pragmatiska sanktionen, framställde anspråk på, icke blott hertigdömena Jülich och Berg, utan äfven de schlesiska områdena Jägerndorf, Liegnitz, Brieg och Wohlau. Då dessa fordringar afslogos och Österrike samtidigt angreps af andra fiender, inföll Fredrik utan krigsförklaring i Schlesien d. 16 Dec. 1740 och eröfrade inom kort nästan hela landet. Det oaktadt tillbakavisade Maria Teresia hans fredsanbud och lät en här under Neipperg rycka honom till mötes, men denna här blef i grund slagen vid Mollwitz (1741). Preussarna eröfrade derefter Brieg samt öfverrumplade Breslau, och när samtidigt August af Sachsen och den bajerske kurfursten Karl Albrecht, understödd af en fransk här, inbröto i Böhmen och Österrike, tvangs Maria Teresia att sluta ett hemligt fördrag i Klein-Schnellendorf 1741, hvarigenom hela nedre Schlesien och en del af öfre Schlesien afträddes till Preussen. Stilleståndet blef emellertid af kort varaktighet, ty Fredrik, som fruktade för de framgångar Österrike vann öfver sina återstående fiender, grep på nytt till vapnen. Ehuru nära att blifva öfverrumplad vid Chotusitz (1742) af prinsen af Lothringen, tillkämpade han sig en vigtig seger och slöt derefter freden i Breslau d. 12 Juni 1742. Genom denna preliminärfred, som stadfästes i Berlin s. å., erhöll Preussen grefskapet Glatz, nedre och öfre Schlesien med undantag af Teschen, Troppau och Jägerndorf. -- Andra schlesiska kriget (1744--45). Då Fredrik II såg sin nyförvärfvade besittning hotad, bl. a. genom det förbund, som ingåtts i Worms 1743 mellan Österrike, England, Nederländerna, Sardinien och Sachsen, bröt han freden i Aug. 1744, eröfrade Prag och framträngde ända till ärkehertigdömet Österrike. Han måste dock snart draga sig tillbaka för att samla förstärkningar, men bröt sedan å nyo in i Schlesien samt besegrade Karl af Lothringen vid Hohenfriedberg (1745) och Sorr (s. å.). Den plan, som österrikarna uppgjort att genom Sachsen rycka på Berlin, omintetgjorde han genom segern vid Hennersdorf (1745) och genom det af fursten af Dessau vunna slaget vid Kesselsdorf (s. å.). Omedelbart derefter slöts fred i Dresden, d. 25 Dec. 1745, på samma vilkor som i Breslau. -- Om tredje schlesiska kriget se Sjuåriga kriget.
Schlesiska skolan, den första och andra, kallas i Tysklands literaturhistoria tvänne skaldeskolor, hvilkas stiftare och förnämste män voro födda och egde sin verksamhet i Schlesien. Den första schlesiska skolans hufvudman var Martin Opitz (1597--1639). Den andra schlesiska skolan hade sina förnämste representanter i Kr. Hofmann von Hofmannswaldau (1618--79). D. K. von Lohenstein (1635--83) och H. Assmann von Abschatz (1646--99). Den första af dessa skolor utmärkte sig för en torr, förståndsmässig uppfattning, men hade stora förtjenster i rent språkligt och prosodiskt hänseende. Den andra deremot, i grunden lika fantasilös, sökte ersätta denna brist genom en svulst och lascivitet, som i onatur och smaklöshet lemnade intet öfrigt att önska. Jfr Tyska literaturen.
Schlesisk-mähriska bergen. Se Sudeterna.
Schleswig, D. Slesvig (»Schleisvik»), hufvudstad i preussiska provinsen Schleswig-Holstein, säte för provinsialregering, öfverpresident och generalsuperintendent, ett landtråd och en amtsgericht, ligger i en vacker trakt vid Schleis vestra ände samt vid Neumünster--Vamdrup- och S.--Angeler-banorna. 15,187 innev. (1885). Dess trenne stadsdelar, Altstadt med den i Schlei liggande, af fiskare bebodda Holmen, samt
Källa: Project Runeberg · ·
