Sida 353
Schneidewin ...
och konstnärlig säkerhet, ofta med användande af renaissancens former. Af kyrkliga arbeten, som han utfört, må nämnas: Bernadotteska grafkoret (1858--60), Ulriksdals kapell (1865), Wånga kyrka (1866), Östermalmskyrkans kupol (1866--68), Gerdhems kyrka (1879) samt, framförallt, Synagogan i Stockholm (1867--70), med en rik och konstnärligt intressant inre utsmyckning. Bland läroverkshus uppgjorde han ritningar till det i Visby (1855--59), tekniska högskolan (1863), det i Upsala (1867--69) m. fl. Andra byggnader af hans hand äro Vasamonumentet i Utmeland (1859), Warodellska och Barclayska husen i Stockholm, ombyggnaden af slotten Sörby och Vik m. m. Såsom arkitekt vid Drottningholm (1847--57) och vid Vetenskapsakademien (1848--60) samt intendent vid slottsbyggnaden i Stockholm (1850--73) var han verksam särdeles för om- och nyinredningar. Vid Nationalmuseum var han arbetschef 1864--65. Äfven i öfverintendentsämbetet, der han sedan 1864 var intendent och flere gånger t. f. chef, verkade han ganska mycket, ehuru ibland kanske för litet ingripande, der något stred mot hans öfvertygelse. Den betydande samling af arkitektoniska studier (öfver 1,200 n:r), som S. efterlemnat, inlöstes 1882 för statens räkning och förvaras i Nationalmuseum.
Men om arkitektens värf af S. omfattades med den kärlek, som fyllandet af en pligt ingifver, var det målarens, som egde hans hjertas varmaste hängifvenhet. Efter sin studieresa kunde han allt oftare egna sig åt teckningen och aqvarellen, såsom ett nöje och en vederqvickelse från de allvarliga sysselsättningarna. Detta, att hans måleri, trots hans rika begåfning, hans friskt qvällande fantasi, hans utmärkta kunskaper på dithörande områden, dock aldrig egentligen blef något annat än dilettantens älsklingsnöje eller en lätt improviserad lek, är kanske en af de största förluster, som den svenska konsten lidit i 19:de årh. En öfverblick af hans ovanligt mångsidiga alstring skänkte den utställning af hans ritningar och akvareller, som konstakademien 1882 ordnade. Den omfattade byggnadsstudier, arkitektoniska motiv med figurstaffage, ofta af sjelfständig betydelse, serier af bildkompositioner till några hans egna dikter, utkast till teaterdekorationer, byggnadsdetaljer och byggnader, dels i aqvarell, dels i penn- och kolteckningar, äfvensom ett och annat i oljefärg. Bland hans yppersta arbeten må ihågkommas bildserierna Fjolners saga (1867, två upplagor, den ena i originalritningarnas storlek; dessa tillhöra Nationalmuseum) och Den blödande rosen (1881, aqvareller; med musik af författaren) samt Sagor (s. å.) och Pennteckningar (1882), samtliga till text af honom sjelf. Bland de outgifna serierna äro aqvarellerna till Böghs »Sanningens pilgrimsfärd» kanske de, i hvilka hans uppfinningsgåfva och oerhördt utvecklade sinne för karakteristiska arkitekturformer fått sitt mest slående uttryck. »Men på samma gång dessa ypperliga verk visa höjden af S:s förmåga, gifva de oss också en inblick i dess begränsning. Utöfver det typiska, det för ett visst tidehvarf eller en viss lokalitet betecknande i yttre hänseende, når ej hans konst, och ej ens dit hinner han alltid. Individen, personligheten, det själsliga lifvet i dess finare skiftningar förmår han ej skildra, när han någon gång haft en afsigt ditåt.» Också till dikten sträckte denna mångfrestande ande sina utflykter, men äfven der gällde det för honom ett tidsfördrif, en sysselsättning på lediga stunder, en formöfning snarare än en afsigtslös, af inre kallelse buren alstring. Oaktadt sin öppet erkända dilettantism på detta område, nådde S. en synnerligen smidig versbehandling, särskildt af ottave rime, en färgrik och fantasipräglad framställning och en humoristisk fläkt, som låter oss ana, hvilka betydande anlag han egde. Också väckte hans Luisella, en qvinnomodells öden (1867), påverkad af Byron, och Noveller (1868), båda utgifna under psevdonymen »Acharius», betydande uppmärksamhet. Mer i romantiska skolans stil äro hans ballader samt prosaberättelserna Casa Polidoro och Sune Hårdssons äfventyr. En konsthistorisk afhandling, Ornamentikens formlära, föreligger endast i fragment, men är särdeles vigtig för bedömande af hans ståndpunkt såsom arkitekt. Mycket angenäma, öppenhjertiga och af varm konstkärlek genomandade äro hans bref, som ofta illustrerades af humoristiska teckningar. Ett urval af hans literära arbeten utgafs 1881--82 i 3 delar af J. Böttiger. S. efterlemnade jämväl musik till några bland sina egna dikter. Af de flerahanda utmärkelser, som kommo honom till del, satte han sjelf högsta värdet på sin utnämning till hedersdoktor vid Upsala högskolas jubelfest 1877 och på kallelsen till korresponderande ledamot af Franska institutet. Han var för öfrigt medlem af bl. a. Vitt., hist. och ant. akad. samt af danska konstakademien, Académie des beaux-arts och Royal institute of british architects. S. afled plötsligt i Stockholm d. 9 Maj 1881, efterlemnande minnet af en rastlöst verksam, ovanligt rikt begåfvad och för det sköna varmt hänförd personlighet.
Schoiaris (Lat., af schola, skola), skolgosse.
Scholiast. Se Scholion.
Scholion (ett först hos Cicero förekommande deminutivum af det grekiska schole), egentligen liten föreläsning eller utläggning, nyttjas företrädesvis om de förklarande anmärkningar, hvilka till stort antal finnas skrifna i margen af de från medeltiden härrörande handskrifter, i hvilka de fornklassiske författarnas arbeten kommit till vår tid. Dessa scholiers författare kallas scholiaster. Beträffande den grekiska literaturen, äro scholiasterna mestadels obekanta, men deras anmärkningar innehålla många utdrag ur utförliga kommentarier af namngifna forntida (hufvudsakligen alexandrinska) författare och meddela sålunda värdefulla bidrag till förklaringen af de klassiske författarnas texter. Epokgörande för den homeriska textkritiken blefvo de af Villoison år 1788 i Venezia upptäckta scholierna till Iliaden, hvilka meddela oskattbara upplysningar om de af de alexandrinske lärde (Aristarchos och hans skola) verkställda bearbetningarna af den homeriska texten. Äfven
Källa: Project Runeberg · ·
