Sida 508
Siderism ...
har riktat vårt vetande om de lägre djurens anatomi och fysiologi med epokgörande upptäckter. Märkligast var han genom uppställandet af djurtypen »Protozoa» (urdjur) samt genom sina iakttagelser öfver parthenogenesis (se d. o.) och öfver generationsvexlingen (se d. o.). Såsom en betydelsefull insats i den zoologiska vetenskapens utveckling förtjenar ock framhållas, att S. tillsammans med Kölliker (se d. o.) 1849 grundlade »Zeitschrift für wissenschaftliche zoologie». Såsom i prospekten framhålles och valet af tidskriftens namn antyder, skulle densamma i motsats till den artbeskrifvande och faunistiska riktningen inom zoologien i första rummet afse de morfologiska, histologiska och embryologiska disciplinerna -- ett program, som på den tiden betecknade ett stort framsteg, och som gjort tidskriften till en af de allra vigtigaste på det zoologiska gebitet. S:s många (197) publikationer äro införda i nämnda tidskrift, i »Archiv für naturgeschichte» etc.; dessutom märkes Lehrbuch der vergleichenden anatomie der wirbellosen thiere (1848). L-e.
Siedlce (R. Syedlets). 1. Rysk-polskt guvernement, emellan Bug och Weichsel, gränsar i n. till Lomza, i n. v. till Varsjav, i s. till Radom och Lublin samt i ö. till Volynien och Grodno. Areal 14,334 qvkm. 630,240 innev. (1884), deraf 39,7 proc. polacker, 43,1 proc. lillryssar och 15,1 proc. judar. Landet är i n. och s. ö. fyldt af kärrtrakter samt endast i midten något kuperadt. Hufvudnäringar äro åkerbruk och boskapsskötsel. Handel och industri hafva föga betydelse. -- 2. Hufvudstad i nämnda guvernement, vid Brest-Litowsky-banan. 12,950 innev. (1882). Staden har ett stort, af slägten Oginski uppfördt slott, men är för öfrigt obetydlig. Handel med hvete.
Sieg [sig], biflod till Rhen, rinner upp vid Ederkopf i Westfalen, flyter i vestlig hufvudriktning och faller nedanför Bonn från h. ut i Rhen. Längd 130 km. Floddalens öfre del är bekant för sin naturskönhet och sin rikedom på mineralier.
Siegburg [sig-], stad i preussiska regeringsområdet Köln, vid floden Sieg och tvänne jernvägslinier. 7,546 innev. (1885). Kungligt gevärsfaktori. Kattuntryckeri. Ett af ärkebiskop Hanno II derstädes år 1060 upprättadt benediktin-kloster är numera förvandladt till straffängelse.
Siegen [sigen], stad i preussiska regeringsområdet Arnsberg, kretsen Siegen (ett familjen Nassau-Oranien tillhörigt furstendöme 1255--1815), vid floden Sieg och Hagen--Betzdorf-banan. 16,681 innev. (1885). Jernmanufakturer. Tillverkning af läder, papper, kläde m. m. S. är medelpunkt i ett rikt bergsdistrikt.
Siegfried (Fht. Sigufrid, de nordiska sagornas Sigurd Fåfnesbane), de germanska sagornas mest berömde hjelte, var son till Sigmund, af den från Oden stammande Valsunga-slägten. Den för sina blixtrande ögon och sin ovanliga styrka utmärkte gossen uppfostras enligt sagan af en slug dvärg, Regino (»rådgifare»), hvilken eggar sin skyddsling att med ett af honom smidt svärd återvinna den olycksbringande nibelungskatten. S. dödade först draken Fåfne (deraf hans nordiska namn Fåfnesbane; jfr Sigurd Fåfnesbane), hvilken bevakar skatten, och derefter Regino samt vinner, då han dricker af drakens blod, än mera styrka och blifver osårbar. Med skatten följer äfven en kappa, hvarmed S. kan göra sig osynlig, ett svärd och en ring af högsta värde, hvars besittning dock ådrager innehavaren en oundviklig förbannelse. Han trolofvar sig derefter med valkyrjan eller konungadottern Brunhild, hvilken han uppväcker ur den sömn, hvari hon legat försänkt på ett af lågor omhvärfdt berg. Emellertid bringas S. genom en trolldryck till fullständig glömska af Brunhild, och då Gunther, nibelungkonungen, sjelf friar till henne, föres hon af S. under Gunthers gestalt till denne. (Se vidare Nibelungenlied.) Siegfriedssagan, hvilken renast bibehållit sig i Eddasångerna, är af tyskt ursprung och har troligen först i 5:te årh. nått till Norden. Egentligen tillhörande gudamyterna, betecknar S. enligt de flestes tolkning »ljusguden», för hvilken mörkrets makter, nibelungarna, duka under. I sin senare utveckling har myten öfvergått till en hjeltedikt, som i det den sammansmält med sagorna om konung Gunther och Didrik af Bern, slutligen bildat det stora nationaleposet Nibelungenlied. I senare bearbetningar, »Rosengarten» (utg. af Grimm 1836) och »Hirnen Segfried» (utg. 1820), har Siegfriedssagan förvandlats till en fantastisk saga.
Siegroth [sig-], Gustaf Adolf von, friherre (romersk), militär, född 1725 på Gaddeholm i Vestmanland, utnämndes redan 1738 till hofjunkare och blef 1744 e. o. kanslist i kanslikollegium, efter att hafva studerat i Upsala, men öfvergick redan s. å. till den militära banan och utnämndes till kornett vid Vestgöta kavalleri. Från 1745 till 1753 var han i fransk krigstjenst och utmärkte sig derunder vid flere tillfällen. Under frånvaron befordrad dels till kammarherre, dels till major vid Kalmar regemente, beordrades han 1758 till armén i Pommern, der han hade åtskilliga vigtiga kommenderingar och från 1761 tjenstgjorde som generaladjutant. Sedermera innehade han efter hvartannat chefskapet för Jämtlands, Vestmanlands och Södermanlands regementen, förestod landshöfdingeämbetet i Södermanlands län under sommaren 1773 samt blef s. å. generalmajor och 1778 generallöjtnant. Som chef för Södermanlands regemente, hvilket han bragte upp till det bäst öfvade i hela armén, lät S. på egen bekostnad inköpa ett fältartilleri för soldaternas öfning, upprättade på regementets exercisplats en militärskola för befälet, skänkte till skolan ett bibliotek och utfäste årligen belöningar för de officerare, som vid mötestidens slut författat de bästa afhandlingarna öfver uppgifvet ämne. Under fälttåget 1788, efter att först hafva fört befälet öfver de trupper, som landstego vid Fredrikshamn, kommenderades han att försvara gränsen, men återvände sårad 1789 till Sverige, med fullmakt som general i armén. Efter Gustaf III:s död förmåddes han att begära afsked från sin
Källa: Project Runeberg ·
