Sida 646
Skive ...
Skjutskolor finnas särskildt för infanteriet och för artilleriet. I Sverige sammandragas under somrarna skjutskolor på Rosersberg för infanteriet, på Marina för fältartilleriet och vid Vaxholm för fästningsartilleriet. -- För flottans yngre såväl officerare som underofficerare och manskap finnes en skjutskola anordnad ombord å ett af flottans dertill apterade fartyg -- nu f. d. linieskeppet Stockholm. Denna skjutskola genomgås endast under sommarmånaderna. H. W. W. L. H.
Skjutsning, förv. Se Skjutsväsende.
Skjutsstation. Se Gästgifvaregård.
Skjutsväsende, förv. Den tid, då resande brukade färdas ridande på egen häst, kunde lagstiftaren inskränka sin omsorg om dem till att skaffa härberge och förplägning. Först Gustaf I stadgade den s. k. kronoskjutsen (se d. o.), och först 1619 omtalas officielt åliggandet att fortskaffa resande i allmänhet. Ordnandet af skjuts mot betalning tillskrifves 1642 års riksdag. Gästgifvare, som i början ensam uppehöll skjutsningen, erhöll sedermera rätt att, när strängare skjutsning inträffade, påkalla hjelp af allmoge. I 1734 års lag bestämdes såväl grannarnas skyldighet att fullgöra reservskjuts, den skjuts, som utgjordes på kallelse, som häradsrätts befogenhet att, der större farväg ginge fram, inrätta hållskjuts, det sätt att utgöra skjutsningskyldigheten, som bestod deri att innehafvarna af vissa skjutsskyldiga hemman voro ålagda att turvis infinna sig vid gästgifvaregården och under ett dygn afbida beställning af skjuts. På landsbygden hvilade skjutsningen på jorden; i staden deremot först på de borgare, hvilka hade hästar, sedermera jämlikt 1766 års gästgifvareförordning på hvar och en, som ligger i borgerlig tunga och skatt. För den 1878 timade genomgripande reform i skjutsväsendet redogöres i art. Gästgifvaregård och Gästgifvareskjuts. Landshöfdingar, kronofogdar och länsmän äro enligt instruktionen ålagda att inom sina respektive län, fögderier eller distrikt vaka öfver, att de ang. skjuts väsendet gällande föreskrifter efterlefvas. Jfr Fångskjuts. Kbg.
Skjuttabell. Se Inskjuta, sp. 706.
Skjuttid l. bantid, krigsv., den tid en projektil behöfver för att gå hela sin bana. Se Kulbana.
Skjutvapen, hvarje slags vapen, från hvilket en kastkropp framslungas genom en på mekanisk eller kemisk väg framkallad stöt. Vid det äldsta skjutvapnet, bågen, utgjordes drifkraften af en spänd sträng; vid nutidens, eldvapnen, utgöres den af krut eller ett liknande ämne eller komprimerad luft. De nu brukliga skjutvapncn delas i lätta, eldhandvapen (se d. o.), och tunga, artilleripjeser (se Artilleri, Haubits, Kanon, Kulspruta och Mörsare). Utom de till krigsbruk ämnade eldhandvapnen finnas sådana, som uteslutande nyttjas till målskjutning och jagt. Bland jagtgevären skiljer man åter på hagelgevär och kulgevär, studsare, samt bland hagelgevären på cylindriska, med cylindriskt lopp försedda, samt trångborrade, med cylindriska mot mynningen hopträngda eller med en konisk afsats försedda lopp. Trångborrningen göres för att samla haglen. Ofta är den ena pipan cylindrisk och den andra trångborrad. Efter förträngningens storlek skiljer man mellan fullt eller halft trångborrade gevär. En i dagligt tal bruklig benämning på jagtgevär är bössa, enkelbössa med ett enda lopp eller bösspipa och dubbelbössa med två. Jagtgevär finnas äfven med tre lopp, ett för kula och två för hagel, eller t. o. m. med fyra lopp. De sistnämnda hafva dock intet praktiskt värde. Till målskjutning nyttjas dels krigsgevär, dels målskjutningsstudsare och salongs- eller kammargevär, dels luftbössor (se Luftbössa). Dessa kammargevär äro dock ej att förvexla med Delvigne's kammargevär, utan hafva liten kaliber och ringa laddning samt äro afsedda för skjutöfning på en kort skjutbana, vanligtvis mot för afståndet reducerade figurer. På somliga målskjutningsgevär användes en s. k. snällare, dubbelaftryckare, för att vid aftryckningen förekomma, att vapnet rubbas. Sigtinrättningen är äfven bättre konstruerad än på andra gevär och består ofta af en eller två dioptrar. H. W. W.
Skjutvinkel. Se Inskjuta, sp. 706.
Skjärsommer, danska namnet på månaden Juni.
Skjöldebrand (Sköldebrand), svensk adlig ätt, hette urspr. Brander och adlades 1767. En gren blef friherrlig 1814 och greflig 1819 samt utdog på svärdssidan 1889; en annan är friherrlig sedan 1819.
1. Skjöldebrand, Erik, ämbetsman, vitterhetsidkare, född i Köping d. 16 Nov. 1722 (1720?), hette egentligen Brander. E. o. kanslist i ständernas bankokansli 1747, vistades han 1753--66 som svensk konsul i Alger, der han lyckades förvärfva sig bejens synnerliga ynnest. Vid sin återkomst till Sverige medförde han betydande etnografiska och naturhistoriska samlingar. Han adlades med namnet S. 1767, fick titel af kommerseråd 1769 samt blef ledamot af Musikaliska akademien 1771 och af Vitt.-, hist.- och ant.-akademien 1797. Han dog 1814, efter att hafva varit blind i femton år. S. var en varm vän af skaldekonsten och sökte genom träget arbete utbilda sig till vitter författare. Men då han under sin långvariga vistelse utomlands qvarstått vid frihetstidens äldre mönster, blefvo hans alster föråldrade och af samtiden föga vänligt mottagna. Hans skrifter utgöras af sorgspelen Cleopatra (1749), Habor och Signild (1767) och Aslög (1775, ny uppl. 1783), hjeltedikten Gustaviade (1768, 2:dra uppl. 1796), en Catalogus numismaticus (1785), en Afhandling om det sublima i litteraturen (1792), några psalmer m. m.
2. Skjöldebrand, Anders Fredrik, grefve, militär, vitter författare, den föregåendes son, föddes i Alger d. 14 Juli 1757. Han blef student i Upsala 1771, qvartermästare vid södra skånska kavalleriregementet 1774 och löjtnant vid Östgöta kavalleri 1779. Under 1788--90 års sjökampanj tjenstgjorde han som adjutant hos hertig Karl, med hvilken han redan förut var genom vänskap förbunden. 1794 utnämndes han till öfverste i armén och löjtnant
Källa: Project Runeberg ·
