Sida 647
Skive ...
vid konungens drabanter, men erhöll afsked från sistnämnda befattning 1797. Genom sitt alltid frimodiga uppträdande stötte S. sig med de makthafvande, särskildt vid Norrköpings riksdag 1800, då han, tillhörande oppositionen, var en af dem, som afsade sig riksdagsmannaskapet. Först 1808 inkallades han på nytt i ordinarie tjenst, i det han blef chef för Östergötlands landtvärn. Följande år utnämndes han till chef för norra arméns andra fördelning. Tvungen att på denna post overksam åskåda händelsernas ödesdigra utveckling, insåg han den fara, som fosterlandet löpte genom att längre styras af en konung sådan som Gustaf IV Adolf, och begaf sig i tysthet till Stockholm, der han i Febr. 1809 för de missnöjde framlade en revolutionsplan, hvilken dock på Järtas inrådan förkastades. Några veckor senare deltog han i Marsrevolutionen samt derefter i utarbetandet af regeringsformen. Det var äfven på hans inrådan, som hertig Karl först efter konstitutionens affattande antog kronan. Tack vare den nye konungens ynnest befordrades S. till generalmajor 1809 och förordnades s. å. att jämte Stedingk leda fredsunderhandlingarna i Fredrikshamn. Detta uppdrag var honom dock ytterst pinsamt, då han väl hällre velat slåss med ryssen än underteckna Finlands afträdelse. Vid jultiden 1809 utsågs han att ledsaga den afsatte konungen med familj till Baden och fullgjorde detta svåra värf på ett så värdigt och finkänsligt sätt, att han förvärfvade sig den olycklige monarkens synnerliga förtroende. Under upploppet i Stockholm d. 20 Juni 1810, i sammanhang med mordet på Fersen, förordnades S. till öfverståthållare och beklädde denna post till 1812. Der som annorstädes arbetade han med osparadt nit och varm öfvertygelse för fosterlandets och de lidandes väl, t. ex. då han, riskerande att ådraga sig sin konungs onåd, ifrade för en fransk marskalks val till tronföljare, eller då han genom ett energiskt ingripande i skötseln af barnhuset förvandlade detta från ett uselt fängelse till en välgörenhetsinrättning i egentlig bemärkelse. Efter att en tid hafva egnat sig åt familjelifvet och de sköna konsternas utöfning blef han 1813 generallöjtnant och chef för svenska arméns kavalleridivision i Tyskland. Med 900 man kavalleri anföll han den från Lybeck retirerande danska styrkan vid Bornhöft (d. 7 Dec.) och tog, sjelf kämpande i främsta ledet, 7 artilleripjeser och 700 fångar. Detta var under hela kampanjen den enda ensamt af svenskar vunna strid. Till belöning för sina bedrifter utnämndes S. 1814 till friherre och till en af de fullmäktige vid konventionen i Moss. 1815 inkallades han i statsrådet samt blef serafimerriddare 1817, grefve 1819, general af infanteriet 1820 och en af rikets herrar 1822. Han var derjämte ledamot af Musikaliska, Konst-, Krigsvetenskaps-, Vitterhets-, Landtbruks- och Vetenskapsakademierna samt sedan 1822 af Svenska akademien. Entledigad från statsrådsämbetet 1828, dog han i Stockholm d. 23 Aug. 1834. I sitt offentliga som enskilda lif leddes S. af en aldrig svigtande hänförelse för det rätta. Trots en omfattande politisk och militär verksamhet fann han, med sin friska, varma själ och sin mångsidiga bildning, äfven tid att egna sig åt vitterhet och skön konst. 1810--12 var han förste direktör för kungl. teatern. Hans mera betydande skrifter äro: reseskildringarna Voyage pittoresque au Cap du Nord (1801--02; 2:dra uppl. 1805) och Description des cataractes et du canal de Trollhätta (1804), båda af hans egen hand försedda med gravyrer, samt skådespelet Herman von Unna (1795; 2:dra uppl. 1846). För öfrigt må nämnas: de otryckta dramerna Warbeck, Riddartornet samt Tancred och Clarinda, sagan Psyche (1795), hjeltedikterna Odin (1816) och Gustaf Eriksson eller det frälsade Sverige (1822), sorgspelen Hjalmar (1827) och Karl XII:s död (1829), de historiska arbetena Batailles de Charles X Gustave (1806) och Histoire militaire et politique des rois de Suède de la maison palatine (I, 1807), det senare författadt på offentligt uppdrag, samt öfversättningar från Tasso och Byron. Hans memoarer i handskrift tillhöra Vitterhetsakademien. S. gjorde sig äfven fördelaktigt känd som kompositör.
3. Skjöldebrand, Erik Bogislaus, friherre, målaredilettant, den föregåendes son, f. 1816, blef slutligen kammarherre och kapten vid lifbeväringsregementet. Han utbildade sig som konstnär under en vistelse i Italien på 1840-talet samt utförde åtskilliga porträtt och genremålningar i ett slickadt och tämligen dilettantmässigt manér, af hvilka prof finnas å Gripsholm och Ulriksdal (Karl XV:s samling). S. afled i Södertelge d. 11 Dec. 1868. -rn.
Sklerem, hudsklerem l. sklerodermi (Lat. sclerema, scleroma l. sclerodermia, af Grek. skleros, hård), med., förtjockning och styfhet i huden och underhudsbindväfven, förekommer dels hos späda barn (sel. neonatorum) såsom en svår och vanligen dödande sjukdom, som börjar i vaderna och fötterna samt sträcker sig uppåt hela kroppen, dels hos fullväxta (sel. adultorum), i större eller mindre utbredning, än i ansigtet, än på bröstet, extremiteterna o. s. v., med hvit, röd eller brun hud, som blir tjock och styf samt förlorar sina veck och kan försvåra rörelserna för underliggande organ. Åkomman är dunkel till sitt ursprung, envis och svår att bota. F. B.
Sklerenkym (af Grek. skleros, hård, och chyma, ingjutning), bot., kallas en väfnad af celler med förtjockade och mer eller mindre tillhårdnade väggar. Sådan väfnad bildar det s. k, segbastet. Vedceller (libriforma celler) äro likaledes ofta förtjockade och hafva jämte segbastet den uppgiften att gifva växtdelen styrka, styfhet och seghet. Spridda eller i grupper mer och mindre förenade, »sklerotiserade» celler (stenceller) finnas i synnerhet i vissa trädslags yttre barklager, såsom i vissa kinabarkar, O. T. S.
Sklerodermi. Se Sklerem.
Skleroma. Se Sklerem.
Skleros (af Grek. skleros, hård), förhårdnad af någon organisk väfnad.
Källa: Project Runeberg ·
