Sida 649
Skive ...
konvoy-kommissariatet (1836), i Teknologiska institutet (1838), i en komité angående kreditförhållanden och låneanstaltar i riket (1852), i svensk-norska komitén om ömsesidig handel och sjöfart (1855) o. s. v. Han erhöll flere offentliga utmärkelser. Sålunda kallades han till ledamot af Vetenskaps-akademien (1825), adlades (1826), blef hedersledamot af Vitt. Hist. och Ant. akademien (1842) och en af de aderton i Svenska akademien (1847) samt upphöjdes i friherrligt stånd (1854), på femtionde årsdagen af sitt inträde i statens tjenst. Död i Stockholm d. 20 Febr. 1856. -- S. var en man med ovanliga naturgåfvor, mångsidig bildning och sällspord ämbetsmannaskicklighet. Från 1819 framstod han som en af de mest betydande personerna i vårt land särskildt i hvad som rörde finanser, bankväsende, handel och näringar. Han var den förste, som i konungens rådkammare uppträdde mot prohibitivsystemet, samt genomdref bl. a. den första författningen om privatbanker och sparbankers inrättande äfvensom en vigtig myntbestämningslag. Såsom författare har han efterlemnat flere skrifter af värde: Underrättelse om så kallade besparingsbanker (1819), J. B. Says Afhandling uti statshushållningsläran (1823--24; öfvers. med inledn.), Anteckningar om rikets ständers bank och allmänna lånerörelsen i Sverige (1845--46), vittra försök under titeln Minnen af lediga stunder (1846) m. m. -- 2. Carl Johan Alfred S., den förres son, friherre, sjömilitär, reseskildrare, född d. 3 Aug. 1820, blef student i Upsala 1836 och sekundlöjtnant vid flottan 1841. Efter att 1844--46 hafva varit sysselsatt med triangelmätning af Vänern och 1846--51 med gradmätning af Bottniska viken och Ishafvet, medföljde han fregatten Eugenie på dess jordomsegling 1851--53. År 1861 utnämndes han till kapten och chef för sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition, var 1864--67 inspektör för rikets navigationsskolor och öfvergick 1866 på indragningsstaten. Dessutom var S. fullmäktig i riksbanken 1863--73, en af Stockholms stadsfullmäktige 1863--74 och under hela sitt ledamotskap af Första kammaren (1868--71) jämväl medlem af statsutskottet. Han invaldes i Krigsvetenskaps-akademien 1854 och i Vetenskaps-akademien 1869. S. har skrifvit Fregatten Eugenies resa omkring jorden 1851--53 (1854--55), Minnestekning öfver Gustaf af Klint (1884), Anteckningar om nya Trollhätte kanalbolag åren 1838--84 (1885) och några smärre skrifter.
Skogsblock. Se Block 4.
Skogsbrand. Se Skogseld.
Skogsdistrikt. För skötseln af de allmänna skogarna är landet indeladt i vissa skogsdistrikt, som förestås af hvar sin öfverjägmästare. F. n. (1890) finnas 9 skogs- eller öfverjägmästare-distrikt, nämligen: Norrbottens distrikt, omfattande Norrbottens län, med 13 revir; Vesterbottens distrikt, omfattande Vesterbottens län, med 8 revir; Mellersta Norrlands distrikt, omfattande Jämtlands och Vesternorrlands län, med 8 revir; Gefle-Dala distrikt, omfattande Gefleborgs och Kopparbergs län, med 7 revir; Bergslags distrikt, omfattande Vermlands, Örebro, Vestmanländs och Upsala län, med 10 revir; Östra distriktet, omfattande Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län, med 7 revir; Vestra distriktet, omfattande Skaraborgs, Elfsborgs samt Göteborgs och Bohus län, med 9 revir; Smålands distrikt, omfattande Kalmar, Jönköpings och Kronobergs län, med 8 revir; Södra distriktet, omfattande Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. med 4 revir. C. G. Hz.
Skogsdufvan, zool. Se Dufslägtet.
Skogseld. Man skiljer mellan trenne slag af skogseld, nämligen löpeld, toppeld och jordbrand, alltefter de olika sätt, hvarpå elden uppträder, beroende på markens och skogsbeståndets beskaffenhet samt på den förras betäckning. Löpeld förekommer mest på hedland, som äro beväxta med gammal tallskog, och der marken är öfverdragen med ljung och bärris. Elden löper under sådana förhållanden hastigt fram öfver marken, utan att göra någon synnerlig skada på den gamla tallskogen; alla plantor deremot förstöras, äfvensom det merendels tunna matjordslagret. Löpelden kan dock blifva skadlig för sjelfva skogsbeståndet, om detta består af medelålders tallskog, å hvilken bastcellerna ofta genom den starka hettan dödas å ena sidan af trädens nedre del, så att dessa erhålla »lyra» eller »ljud», hvarigenom deras användbarhet till sågtimmer betydligt minskas. När löpelden vid sin framfart träffar yngre eller täta skogsbestånd, ledes den efter grenarna upp till trädkronorna och öfvergår till toppeld, som icke allenast dödar, utan äfven till en del förtär träden, så att återstoden stundom icke kan användas till annat än ved. Toppelden härjar i synnerhet uti yngre och medelålders barrskogar och erhåller ofta, om den ej i tid släckes, stor utbredning, så att den anställer betydlig skada, icke allenast på skogen, utan äfven på åkrar, ängar och byggnader. Det tredje slaget af skogseldar, eller jordbrand, uppträder under torra somrar i förening med de båda förra slagen uti torfmossar och myllrik jord. C. G. Hz.
Skogsfamn. Se Famn.
Skogsfinkslägtet. Se Finkslägtet.
Skogsfågel, jagtv. Under denna benämning plägar man i jagtterminologien sammanfatta tre fogelarter, nämligen tjäder, orre och hjerpe. Dessa foglar kallas också skogshöns i motsats mot fälthöns (rapphöns och vaktel) samt fjällhöns (dalripa och fjällripa). I anseende till sin storlek tager tjädern försteget framför de andra båda skogsfogelsarterna och benämnes »storfogel»; någon gång inbegriper man under denna benämning äfven orren. J. W. L.
Skogsförsäljningsmedel, kamer. Se Statens skogsmedel.
Skogsgåsen. Se Gåsslägtet.
Skogshumle, bot. Se Myrica. Med detta namn betecknas i Dalarna röllekan (se Millefolium), som äfven varit använd till att gifva »bäska» åt öl eller dricka. I Linnés Wästgöta Resa och i hans Flora suecica finnes uppgifvet, att i Dalsland namnet
Källa: Project Runeberg ·
