Sida 654
Skogshushållning ...
under den första medeltidsperioden, patristiken, hade att såsom kyrkans »patres» (fäder) fixera de särskilda dogmerna i kyrkans troslära, utan hufvudsakligen gjorde till sin uppgift att, med utgångspunkt från dessa såsom fastställda, uppträda såsom kyrkans »magistri» (lärare), de der med användande af den antika filosofiens resurser till ett vetenskapligt helt systematiserade dogmatiken och sålunda åstadkommo en kristen filosofi. Kyrkofäderna, för hvilka det kristna innehållet varit hufvudsaken, hade vid sökandet af anknytningspunkter inom den antika vetenskapen förnämligast vändt sig till i afseende på innehållet befryndade tänkare, såsom framförallt Platon och ny-platonikerna. Men vid skolastikens sträfvande efter en vetenskaplig form för det redan i hufvudsak fastställda innehållet var det naturligt, att man alltmer anslöt sig till de logiska formernas mästare, Aristoteles. Dessa antika formers omotsvarighet mot det nya, kristna trosinnehållet gjorde emellertid, att dettas specifikt kristna karakter ofta undertrycktes, och deri låg den grundbrist, som småningom medförde skolastikens undergång.
I skolastikens utveckling urskiljas tre perioder:
I. Skolastikens ungdomstid (omkr. 800--1200), hvarunder hvarken den antika vetenskapen eller den kristna dogmatiken, hvilkas försoning var skolastikens mål, kom till sin fulla rätt, i det af den förra blott den formella logikens former tillgodogjordes och tänkandet emellanåt afvek från kyrkoläran. I början gjorde sig rent af en tendens gällande att underordna tron under förnuftet; så hos Johannes Scotus Erigena. Sedan användes den antika formen såsom bevis för kristendomen af Anselm af Canterbury. Dylika försök ledde till striden mellan realisterna, representerade af Vilhelm af Champeaux, och nominalisterna, såsom Roscellinus m. fl.; hvarefter Abailard och Gilbert de la Porré gjorde de första försöken att under platonskt inflytande fullständigt systematisera trosläran. Dervid förlorade de sig dock i en begreppsformalism, mot hvilken reaktion inträdde genom det ensidiga betonandet af det kristna innehållet hos mystikern Hugo af S:t Victor, de ortodoxe s. k. summisterna (Robertus Pul-us, Petrus Lombardus, Alanus) och de pietistiske victorinerna (Richard och Walter från klostret S:t Victor). Med den sistnämndes verop öfver allt hvad den föregående skolastiken lärt, med medeltidsakademikern Johannes' från Salisbury inventarium öfver de föregåendes sträfvanden och med Amalriks af Bena reaktionsförsök tillbaka till Erigena, slutar så perioden i fullkomlig upplösning.
II. Skolastikens storhetstid (omkr. 1200--1350) införes sedan genom ött nytt uppslag. Man började nu nämligen äfven i afseende på de metafysiska begreppen tillgodogöra sig den genom muhammedanska och judiska lärde förmedlade fullständigare bekantskapen med den aristoteliska filosofien. Och på så sätt närmade man sig skolastikens mål i och med vunnen enhet mellan den kyrkliga trosläran och denna ombildade antika filosofi. Detta verldsvishetens besegrande genom den kristna trons (»philosophia ancilla fidei», filosofien trons tjenarinna) förbereddes af Alexander af Hales och Bonaventura samt genomfördes af skolastikens trenne stormän, Albertus Magnus, Tomas från Aquino och Johannes Duns Scotus. Men redan genom den kritik af föregångarnas bevis för trossatserna, som upptog hufvudintresset hos Duns Scotus (och hvarför han af Hasse, Erdmann m. fl. räknas till nästa period), förbereddes periodens upplösning, som äfven kan röjas i formväsendet hos Lullus och populariseringen hos Dante.
III. Skolastikens förfall (omkr. 1350--1500) framträder under lossandet och slutligen upplösandet af bandet mellan filosofien och kyrkoläran. Början härtill gjordes af nominalismens återinförare, Occam; hvarefter en del, såsom Pomponatius och hans anhängare, fördes till ett hemligt brytande med ortodoxien, under det att deremot varmare anhängare af tron, såsom mystikerna Taulerus, Suso och» Gerson samt reformatorerna, öppet togo parti mot skolfilosofien, fordrande en mera omedelbar hängifvelse åt den öfver allt menskligt tänkande upphöjda uppenbarelsen. Samtidigt gjordes dock nya, ehuru fruktlösa nydaningsförsök inom filosofiens eget område, dels under upplifvande af äldre system, särskildt ny-platonismen, dels äfven genom sjelfständigare ansatser, såsom hos Telesius. Jfr Barth. Haureau: »Histoire de la philosophie scolastique» (1872--80), Alb. Stöckl, »Geschichte der philosophie des mittelalters» (1864--66), Maurice, »Mediaeval philosophy» (1870) och A. Harnack, »Lehrbuch der dogmengeschichte» (1886, ny uppl. 1888). Skolastiskt plägar man kalla hvarje förfarande inom tänkandet, som söker öfvervinna svårigheter i innehållet genom lärd formalism med abstrakta resonnemang och spetsfundigadistinktioner -- ett fel, hvartill skolastiken ofta förföll, och som derför ej utan skäl bär dess namn. -- Skolastiker, filosof af den skolastiska riktningen. S-e.
Skolbibliotek, boksamling för underlättande af skolundervisning. Man skiljer mellan lärjungebibliotek, för eleverna, och lärarebibliotek, för undervisarna. De förra åsyfta att underhålla lärjungarnas håg för läsning och att fullständiga hvad som i skolan blifvit dem meddeladt samt utgöras derför af s. k. barnböcker och öfrig för skolungdomen fattlig literatur. Enär en del af denna senare äfven är njutbar för vuxna, ingå lärjungebiblioteken ofta såsom en beståndsdel i de för allmänheten afsedda, sockeneller församlingsbiblioteken. Lärarebiblioteken deremot äro ämnade speciell för undervisare, till ökande af deras rent fackmässiga bildning samt till hjelp vid förberedelserna för skolarbetet; de utgöras derför dels af pedagogiska verk, dels af preparationsliteratur: läro- och läseböcker, handböcker o. s. v.. Mera betydande lärarebibliotek hafva hittills i Sverige funnits endast vid åtskilliga af de allmänna läroverken, men under de senare åren har, i samma mån folkskoleväsendet vunnit
Källa: Project Runeberg ·
