Sida 667
Skotland ...
dermed aldrig fullt införlifvade Söderöarna och Man (1265; De stridigheter, som deraf uppkommo, bilades genom hans dotters giftermål med norske konungen Erik Presthatare.
Med Alexander III utdog den konungaätt, som i mer än fyra hundra år ledt det skotska folkets öden. Vid hans frånfälle erkändes hans dotterdotter, den norska konungadottern Margareta, för skotsk tronarfvinge. Men den unga prinsessan -- i Skotlands historia kallad »flickan från Norge» -- fick aldrig taga sitt rike i besittning, utan dog kort derefter. Nu uppträdde ej mindre än tolf tronkräfvare ur Skotlands förnämsta ätter, deraf i främsta rummet hufvudmännen för de mäktiga husen Bruce och Baliol, som båda på qvinnolinien ledde sin härkomst från en broder till Vilhelm Lejonet. För att undvika fullständig anarki såg man sig nödsakad att kalla till skiljedomare Englands mäktige och statskloke herskare Edvard I, som nyss förut sökt uppnå de båda rikenas förening genom att trolofva sin son med »flickan från Norge», och som nu förstod att klokt begagna sig af den nödtvungna vädjan till hans dom. Han tilldömde Skotlands krona åt Johan Baliol, som onekligen var den närmast arfsberättigade, men som nu också fick svära trohet åt Edvard såsom Skotlands länsherre. Då Johan några år efteråt med fransk hjelp sökte frigöra sig från vasallskapet, blef hån af Edvard stött från tronen och satt i fångenskap. Skotland införlifvades fullständigt med England (1296). Edvard arbetade med den store statsmannens vishet och hofsamhet på de båda folkens sammansmältning, hvari Skotlands högadel mer eller mindre villigt syntes foga sig. Men det oblida öde, som öfverallt tyckes förfölja dylika stora föreningar, äfven då de synas aldrig så naturliga, framkallade nu ett starkt utbrott af den skotska nationalkänslan. I spetsen för folkrörelsen trädde (1297) en man ur lågadeln, William Wallace, en rikt begåfvad folkhjelte, som sagan och dikten omgifvit med sitt poetiska skimmer. Men oaktadt sin tapperhet och duglighet förmådde han ej hålla stånd mot Edvards öfvermakt, utan blef efter vexlande öden fånge och såsom upprorisk vasall afrättad (1305). Dermed var likväl ej den skotska folkrörelsen bragt till slut. Redan före Edvard I:s död flammade den å nyo upp, denna gång under ledning af en man med mindre begåfning, men högre ställning i samhället än hans föregångare. Det var Robert Bruce, en ättling af det förenämnda hus, som gjort arfkraf på Skotlands krona efter den gamla ättens utgång. Var William Wallace den skotska folkrörelsens Engelbrekt, så blef Robert Bruce dess Karl Knutsson. Han hade länge obeslutsam vacklat mellan det engelska och det skotska partiet, och det var hans lycka, att hans öfverlägsne motståndare Edvard I så snart gick ur tiden och lemnade rum för sin oduglige son Edvard II. Mot denne vardt det lättare för Robert Bruce att bibehålla sig på skotska tronen (1306--29), i hvars besittning han genom segern vid Bannockburn (1314) fullständigt tryggades.
Det nya skotska rikets historia är en enda ändlös kedja af yttre och inre strider, som i aldrig slutande enformighet och intresselöshet vexla från det ena slägtledet till det andra. David II Bruce (1329--71) låg i ständig strid om tronen med Edvard Baliol, en son af den förre konung Johan, och var tillika stött från tronen och fånge, intill dess Baliol 1356 frivilligt drog sig tillbaka. Båda dessa medtäflare voro barnlösa. Med Bruces död öfvergick kronan till hans systerson Robert Stuart, stamfadern för det Stuartska huset, som i historien skulle få en enastående tragisk ryktbarhet. Med en hög grad af personlig älskvärdhet förenade dessa konungar en mängd af fel, hvilka snart bragte dem i oförenlig motsats till deras folk. Robert II (1371--90) och Robert III (1390--1406) voro mindre betydande män. Jakob I (1406--37), som i många år hållits fången i England, föll för egna undersåtars vapen; likaså Jakob II (l437--60) och Jakob III (1460--88). Jakob IV (1488--1513) började ett lika obetänkt inledt som illa utfördt krig med England, i hvars franska krig under 1400-talet Skotland ständigt deltagit på Frankrikes sida, men stupade dervid i slaget vid Flodden. Jakob V (1513--42) dog af svårmod efter en följd af olyckor och motgångar. Det är egentligen endast två märkliga händelser, som utmärka dessa konungars regering. Den ena var införlifvandet af Orken- och Shetlandsöarna, som 1470 tillföllo riket såsom hemgift åt Jakob III:s danska gemål. Den andra var Jakob IV:s gifte med den engelske Henrik VII:s dotter Margareta, som grundade huset Stuarts senare anspråk på Englands krona. Under tiden hade särskildt de många och långa förmyndareregeringarna i hög grad ökat adelns makt, som konungarna förgäfves sökte stäcka genom att höja städernas.
Med reformationen, som af den begåfvade, men fanatiske John Knox leddes i strängt calvinistisk anda, inkom ett nytt element i folkets lif. Efter lång och hård strid tillkämpade sig den presbyterianska kyrkan en slutlig seger mot den katolska drottningen, den för sin skönhet, sitt lättsinne och sina olyckor så ryktbara Maria Stuart (1542--68), hvars långvariga fångenskap och sorgliga slut kastat ett försonande skimmer öfver hennes minne. Genom utsigt om tronföljden i England förmåddes hennes son Jakob VI (1568--1625) att i stillhet åse moderns blodiga död (1587). Detta hopp gick med Elisabeths död 1603 i fullbordan; och, ehuru unionen intill 1707 endast skulle vara personlig, är Skotlands historia från den tiden blott en del af Englands. Samma strider utkämpades i båda landen mot konungarnas öfvergrepp. De skotske »covenanters» kämpade vid de engelske puritanernas sida för trons och statens frihet, intill dess äfven de måste böja sig under Cromwells jernhand. I sin ordning fogade sig Skotland äfven i 1660 års restauration och 1688 års revolution, tills det efter svaga försök till skilsmässa går in på 1707 års fullständiga union. De
Källa: Project Runeberg · ·
