Sida 291
Toskansk ordning ...
sin gård Lafville i Euraåminne socken d. 15 Juni 1640. J. Fr. N.
14. Tott, Klas Åkesson, grefve, riksråd, den föregåendes son, föddes d. 14 Aug. 1630 på Ekolsund, Upland. Efter att i unga år hafva företagit utländska resor och dervid länge vistats i Frankrike uppträdde han 1651 vid hofvet, hvarest hans lysande yttre företräden snart skaffade honom Kristinas synnerliga ynnest och dermed den främsta platsen i hennes omgifning. 1652 upphöjdes han, tjugotvå-årig, till friherre och grefve med Karleborg (se d. o.) såsom grefskap, hvilket betydligt utvidgades 1653. S. å. blef han öfverste kammarherre, riksråd och chef för gardet, 1654 dessutom rikskansliråd och riksstallmästare. Det har uppgifvits, att drottningen velat göra honom, Erik XIV:s dottersons son, till »prins af Vasa» och eventuel tronföljare (efter Karl X), men då detta befanns omöjligt, önskat förläna honom titel af hertig. Äfven denna plan har dock måst öfvergifvas, enär Per Brahe och Axel Oxenstierna, som äfven skolat erhålla den nya värdigheten, vägrat att mottaga den. I stället tröstades T. med 200,000 rdr sp. och Ekolsund vid Mälaren. Alla dessa utmärkelser hade sin enda grund i drottningens ynnest, men kunna icke sägas hafva motsvarats af verkliga förtjenster. Under Karl X Gustaf sändes T. i en beskickning till Paris 1657 och deltog äfven i konungens krig, hvarunder han utmärkte sig vid Köpenhamns belägring. Under Karl XI:s förmyndareregering var han 1661--62 ambassadör i Paris och blef 1664 öfverståthållare i Stockholm samt 1665 fältmarskalk och generalguvernör i Livland, på hvilken post han stannade till 1672, med undantag af en del af året 1669, då han såsom ambassadör bevakade Sveriges intressen vid konungavalet i Polen. 1672 afgick han åter såsom ambassadör till Paris. Död derstädes d. 15 Juli 1674. Han gifte sig 1665 med Anna Oxenstierna (död 1672), en dotter till rikskansleren grefve Erik Oxenstierna, men hade med henne inga barn. J. Fr. N.
Tott, François de, baron, fransk militär och diplomat, f. 1733, af ungersk familj, var 1757--63 anställd vid franska ambassaden i Konstantinopel och sedan 1767 en tid konsul på Krim. Under rysk-turkiska kriget 1768--74 gjorde han turkarna oskattbara tjenster: han åstadkom en reform af deras artilleri, försvarade Dardanellerna mot Orlovs flotta (1770) och sörjde för skyddandet af deras norra gräns. Missnöjd med det ringa intresse, hvarmed turkarna understödde hans reformarbeten, återvände han till Frankrike och utnämndes till generalinspektör öfver konsulerna i Levanten och barbareskstaterna. 1790 emigrerade han och afled i Ungern 1793. Han utgaf värdefulla Mémoires sur les turcs et les tartares (4 bd, 1784).
Tottarp, socken i Malmöhus län, Bara härad. Areal 954 har. 611 innev. (1890). Annex till Knästorp, Lunds stift, Bara kontrakt.
Tottenham [tå'ttenäm], nordlig förstad till London, i grefskapet Middlesex, station vid Cambridge-linien af Great Eastern-jernvägen. 46,456 innev. (1881).
Touchant. Se Touchera.
Touche [tousj], Fr. (af toucher, beröra, vidröra), i Sv. stundom skrifvet tusch. 1. Musikt., tangent; sjelfva anslaget å tangentinstrument. »En god touche» är en egenskap både hos spelaren och hos instrumentet. För spelaren äro två hufvudarter af anslag möjliga: legato, tecknadt med båge, då två toner omedelbart sammanbindas, så att ett finger ej upplyftes från sin tangent, förr än samtidigt ett annat finger nedtrycker en annan tangent (detta spelsätt är det mest egendomliga för orgeln), och staccato, tecknadt med punkter, då tonerna skarpt skiljas, så att det ena fingrets upplyftande sker före det andras nedtryckande (detta spelsätt är det mest egendomliga för pianot). Till dessa kommer en mellanform: halfstaccato, i Sverige alldeles oriktigt kalladt »portamento» (se d. o.), tecknadt med både båge och punkter, då den förra tonen uthålles i det längsta, men dock släppes straxt före den efterföljande. Af staccato finnas flere underarter, beroende på om endast fingrarna lyftas (leggiero) eller äfven handen eller t. o. m. hela underarmen (det första sättet är vanligast i skalor, det andra i arpeggier och terspassager, det tredje vid ackordstaccato). -- I tyskan betyder »tusch» såsom musikterm »fanfar». -- 2. Framställningssätt, behandlingssätt i allmänhet; särskildt en målares sätt att måla, penselföring, färganläggning. A. L.
Touchera (Fr. toucher, beröra, vidröra). 1. Med., behandla en såryta eller en sjukligt förändrad slemhinna med adstringerande eller kauteriseraride medel; utföra en undersökning af qvinnans inre genitalia. -- 2. Spelt., i schack: vidröra en pjes i afsigt att flytta den (touche tiré l. pièce touchée, pièce jouée, d. v. s. vidrörd pjes måste flyttas); i biljard: med kön vidröra spelbollen, innan man hunnit måtta (i hvilket fall stöten omedelbarligen måste fullföljas). -- Touchant [Fr. utt. -sja'ng; Sv. utt. -sja'ngt], gripande, rörande (t. ex. om ett drama).
Toucouleurs [toukoulör], en bland fransmännen i Senegal bruklig benämning på innevånarna i Futa och särskildt i de fyra provinserna utmed floden Senegal: Damga, Futa, Toro och Dimar, mellan Falemes mynning och sjön Panieful. Benämningen har man utan skäl velat härleda af Eng. two colours (»två färger»), emedan de till större delen äro bruna eller kopparfärgade mestiser af negrer eller morer med fulbe (se Fulah). Redan i 16:de årh. gåfvo portugiserna åt dessa infödingar namnet tacurores, hvarför namnet med säkerhet härrör af den gamla benämningen på landet, Tukurol, redan omtalad af Cadamosto, och sammanhänger med takrur l. takarir, benämning på pilgrimer, som från Vest-Afrika begifva sig till Mekka, och som bland sig räkna ett stort antal senegambier. Särskildt utmärkande för toucouleurs är deras fanatism för islam. Intelligenta, kraftiga och ärelystna, äro toucouleurs fruktade af sina grannar och af de franske kolonisterna. Bosatta på venstra flodstranden midtför morerna på högra, hafva de ofta angripit sjömän från S:t Louis vid deras färder uppför
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·






































